Monday 11 May 2009 photo 2/3
|
Del 6: Komplikationer
Det hade gått några månader efter den händelserika sommaren och Stor-Ulrik satt vid köksbordet, blickandes ut över isen.
Den var drygt 1m tjock nu efter en ordentlig köldknäpp och vanligtvis skulle Stor-Ulrik ha flängt runt därute med vad det nu var för fordon han hade lyckats rota fram. Inget på hjul brukade nämligen gå säkert för Stor-Ulrik under de långa vintrarna, han hade nog plågat det mesta som finns på isen; Cyklar, skördetröskor, bilar, halva bilar, ihopsvetsade halva bilar, moppar, cyklar med MC-motorer, tvåhjulstraktorer, hästar,skogsmaskiner, stutar, spark på bilmotor, hjullastare, turbokonverterade snöscootrar,isjakt med traktormotor och t.om ett hemmamöfflat amfibiefordon en vinter när isen var på gränsfallet.
Listen kunde göras lång, Stor-Ulrik älskade kort sagt att ösa runt på isen. Det var friheten och ja...Känslan i det hela som roade honom. Efter alla år av iskörning och traktorsnytning hade han också utvecklat en kusligt bra känsla för körning, något som kom väl till pass när det gällde att köra ifrån snuten i våldtagna gamla ziggisdieselmercor eller lägga upp 200 km/h ställ med 142:an, som skulle få japanska driftmästare att framstå som någon snorunge med nytaget körkort halkandes runt med farsans V70 på en snöslaskig storparkering.
Hursomhelst så hade han efter sommarens galenskaper helt plötsligt ingen lust att köra runt på den helt perfekta isen, det kändes som om han hade blivit mättad på allt som hade med fordon att göra. Precis som om han hade blivit mättad på gummirök och stressmeck...Och det var inte det enda problemet. Efter att Merceledesen spårlöst hade försvunnit hade han inte direkt hittat något annat att fräsa runt i förutom en gammal Volvo BM 650 som förövrigt var gårdens allroundtraktor, och det gick väl an ett tag, men inte längre.
Stor-Ulrik hade nämligen råkat träffa en såndär sak som han tidigare i sitt liv inte givit så mycket uppmärksamhet eller eftertanke: En tjej. Problemet var att tjejen, eller ja Rebecca som hon hette, bodde i metropolen Mjökhult 4mil från Stor-Ulriks kära gård. Då funkade det helt enkelt inte att åka traktor längre.
Så vad göra? Enklast vore väl att köpa någon skitsur dieselbil för någon tusenlapp och ösa runt i. Men inte för Stor-Ulrik. Inte när man hade en apfrän Mercedes dieselsexa liggandes som bara väntade på något offer att få vrida chassit helt åt helvete snett på med fyrsiffrigt vridmoment. Inte när man dessutom hade lärt sig att tillverka snuskigt billig rapsdiesel. Stor-Ulrik och hans far hade nämligen odlat fram rätt mycket raps under sommaren och då kunde man ju likagärna bygga sin egen lilla dieselfabrik resonerade Stor-Ulrik. Så det var precis vad dom hade gjort, och dessutom börjat driva sin egen lilla dieselmack dit traktens bönder och snåljåpar vallfärdade för att tjacka 4kr/l diesel.
Så nu var det dags...Stor-Ulrik skulle inte larva runt på isen den här vintern. Han skulle istället bygga den ultimata bilen med ALLT, samtidigt som den skulle vara snorbillig att äga. Kanske skulle vara bäst också att bygga klart aset hyffsat fort, från regeringens sida hade det nämligen börjat komma fram gnällrapporter om att det inte gavs tillräckligt mycket uppmärksamhet till regeringen och att det inte var hyffsat att åka traktor till regeringens släktmiddag."Gnäll, gnäll..." tänkte Stor-Ulrik och hoppade in i hjullastarn.
På granngården några kilometer bort stod karossen som han hade haft planer för i några år nu. Eller ja, det som var kvar av den. Det var nämligen en VW Bubbla typ1 som stod halvt om halvt nedsjunken i kodynga på gödselplattan och såg alldeles jätteledsen ut. "Perfekt" tänkte Stor-Ulrik och drog upp den gamla hitlerpulkan på pallklorna och styrde hemåt. Av någon konstig anledning så fanns det t.om papper på vägbulan kvar trots att den hade varit bortglömd i nästan 40 år.
Väl hemma på gårn efter en färd som hade lämnat efter sig ett spår av sönderkexad gammal tysk plåt och koskit så parkerades bubblan utanför verkstan, nu visste Stor-Ulrik exakt hur han skulle göra...
Till att börja med strippades det som var kvar av bilen ner i det minsta detalj. Bottenplattan med alla tillbehör såsom rost, rost och någon slags imitation över en drivlina förpassades mindre finkänsligt till skrothögen. Karossen strippades ner totalt, och Stor-Ulrik blev förvånad över hur hyffsad den var i plåten, kanske så mycket som 25% skulle nog gå att använda!
Förstärkningar i form av plattjärn möfflades dit så att aset inte skulle bli helt åt helvete snett. Bubblan spändes därefter upp i en improviserad vagga, rullades ut i snön och Stor-Ulrik blästrade av hela karossen på en eftermiddag med sin fina hembyggda sandbläster i kombination med stulen sand från den lokala, jättekommunala badstranden. Någon timme senare hade ett lager primer letat sig och Stor-Ulrik letade fram några kvadratmeter tunnplåt, nu var det rostlagningstajm...
"Du vill inte ha skjuts hem då? Jag ska ju ändå åt ditt håll..." Orden kom ifrån allas våran ex-dumpventilsfetischist Fille, som var en värsta sortens stoppkloss på vägarna pga en numera djupt inrotad rädsla för fart. De var riktade till ingen mindre än Stor-Ulriks flickvän Rebecca. Fille hade planerat det här i någon vecka nu efter att han hade fått höra att Stor-Ulrik hade skaffat flickvän. Chansen att en gång för alla förudmjuka den irriterande bonnlurken efter alla gånger han hade förudmjukat Fille var helt enkelt för frestande för honom att inte ta den, även om Stor-Ulriks fysik och lynniga temperament nog fanns i bakhuvudet.
Hursomhelst så kunde han se Rebeccas avvaktande nyfikenhet, han hade tajmat in det här noga då han från säker ort hade hört att hon och Stor-Ulrik hade grälat och tjötat om Stor-Ulriks totala avsaknad av social finkänslighet, alltså sådana saker som att dyka upp i skitiga bonnakläder till Rebeccas finmiddag hos hennes föräldrar med ursäkten "Orkade inte byta om". Så han gjorde sin move.
Och lyckades. Iallefall delvis. Efter någon sekunds tvekande tackade flickstackarn ja till att bli hemskjutsad av Fille. Han hade ju en Volvo V70 och allt.
I sann panikmeckaranda var Stor-Ulriks Bubbla totalt rostlagad och klar för lack några dagar efter "inköpet" och i sann panikmeckaranda var Stor-Ulrik helt, fullständigt totalt jävla slutkörd efter några dygn i verkstan. Han pillrade fram telefonen och ringde sin käresta Rebecca för att förklara att allt skulle bli bra nu, att han höll på att göra iordning en bruksbil nu och att saker skulle lösa sig. När hon svarade hörde Stor-Ulrik att hon satt i en bil, och redan där anade han oråd. Hon lät även lite småkonstig, precis som om hon dolde något...Samtalet fortsatte dock helt normalt och Stor-Ulrik tänkte inte mer på det, han hade ju en bil att bygga.
Dagarna gick och ganska omgående hade Stor-Ulrik svetsat ihop en rörram utav lite överblivna rörstumpar som hade legat på skrothögen och skräpat i några år. Naturligtvis hade han byggt den kring 300D motorn och dess växellåda, därefter smygit dit en Volvo 1041 bakaxel som han bad en stilla bön om att den skulle palla av allt vridmoment. Någon dags stressmeck senare så hade han ett ultralätt rullande chassi byggt med 740-framvagn och en massa annat Volvo-skrot som låg och skräpade på gårdsbacken.
Direkt efter uppstarten så drog Stor-Ulrik ut på isen med härket till rullande chassi. Och jodå, den rörde på sig rätt friskt med mer hästkrafter än vikt. Faktiskt så friskt att Stor-Ulrik blev en smula tveksam till om att det var hälsosamt med en bruksbil av den här kalibern...Men han tänkte inte så mycket mer på det, lite omkörningsegenskaper skadade ju aldrig!
Någon vecka senare stod bilen där på gårdsplanen lackad och klar. Skogsgrön och fin, lätt stukad gammal Bubbla med aningens breddade 15" plåtisar. Sanningen var den att Stor-Ulrik återigen hade råkat svarva ihop en bil som mot fysikens lagar var giftigt snabb, drog 0.6l hemmapundad rapsdiesel, kostade noll att äga (efter det att besiktningsbubblan dragits genom besikningen dvs...) och ja, var den ultimata bilen helt enkelt. Lite mer pysslande med komfort, ljudisolering och annat småkrafs så var det dags för en redig provtur. Som tur var hade det vart sånt där konstigt, torrt vinterväder de senaste veckorna och fästet var hyffsat. För det behövdes. Stor-Ulrik blev faktiskt lite smårädd över Bubblans totalt sinnessjuka acceleration den låga, bränsleekonomiska utväxlingen till trots.
Plötsligt får han syn på inget mindre än en skinande ny BMW M5. "Perfekt" tänkte Stor-Ulrik och pös om M5:an i fisiga 130 knyck och lade sig framför. Självklart skulle hopern gasglada ungdomar som förmodligen var ute och provkörde aset från BMW-dealern i Mjökhult rejsa med den där fula vägbulan som pressade sig förbi. Så körde om gjorde de. Stor-Ulrik väntade några sekunder innan han smekte gaspedalen. Bakdäcken rostades och tillsammans med det i baken mittmonterade slutröret blåste han om M5:an i dryga 290 km/h med en svartgrå virvelvind bakom sig. Han hann precis, precis notera 2 st väldigt förvånande ansiktsuttryck i M5:an innan han lämnade dem i lite mer svartgrå dimma. Det han senare fick reda på var att dårarna hade försökt köra ifatt honom, tappat kontrollen över M5:an och haft ett allvarligt snack med en telefonstolpe, sjukhuset, BMW-dealern samt Harry Haffa.
Helt plötsligt kom Stor-Ulrik på att han inte hade pratat med sin käresta på några veckor nu eftersom att han hade vart upptagen med att bygga en bruksbil. Naturligtvis svarade hon inte heller när han ringde henne. Stor-Ulrik blev lite moloken och bestämde sig för att hälsa på flickan sin i Mjökhult dryga 4 mil bort. 10 minuter senare och 2st ofrivilligt halvrostade splitt nya dubbdäck var han på plats utanför Rebeccas lägenhet. Han noterade V70in som stod parkerad framför höghuset eftersom han också hade noterat den i hans hemtrakter...Urbonden inom honom signalerade varningssignaler om att någonting var fel. Då klev Fille och Rebecca ut genom porten, tätt omslingrade och totalt jättenykära.
"DU TYCKER ATT DET ÄR KUL ATT SNO ANDRAS TJEJER VA DIN J*VLA DÅRE, VA?!?!?!" vrålade Stor-Ulrik i lagom sinnessjuk ton. Fille kunde inte riktigt svara på frågan. Han låg nämligen fastbunden på Stor-Ulriks Dieselbubblas huv med huvudet först, cirkus 15 cm från asfalten. Hastigheten var låg runt 330 kilometer i timmen på samma raksträcka där de båda hade utkämpat så många psykologiska kamper. Det här var nog den sista trodde Stor-Ulrik.
Efter några minuters vansinneskörning så stannade Stor-Ulrik på en öde skogsväg. Filles totala, helt och hållet livskrossande psykiska sammabrott gick inte att beskriva med ord. Då fick Stor-Ulrik lite skuldkänslor när han såg vad han hade gjort. Men det hade inte kunnat hjälpas, när han såg Fille och Rebecca tillsammans var det som om någon tog över hans sunda bondförnuft, knockade Fille, band fast honom på Bubblan och lämnade Rebecca där totalt mållös.
Han släppte kofoten han höll i handen och lossade på Filles rep. Stackarn visste int ens vad han hette och stapplade runt i snön, till synes så skrämd och sammanbruten att han verkade sluta fungera. Stor-Ulriks skuldkänslor tog överhanden och en kvart senare bar han in Fille på Mjökhults Akuten. Han nämnde dock ingenting om vad som hade hänt, och det gjorde inte Fille heller som tur var. Faktum var att han inte pratade på några år framöver.
Men hur gick det för Stor-Ulrik och Rebecca då? Jo förvånanssvärt nog lyckades de båda hitta tillbaka till varandra och förlåta vad de hade gjort. Stor-Ulrik lärde sig t.om att vara någorlunda icke-bonnig när det krävdes...Men bilar och motorer, det gav han inte upp!
Del X: Prolog
Året var 1967. I den blomstrande lilla köpingen Mjökhult skulle allt vara perfekt om det inte vore för två saker: Raggarna och Slem-Torkel. Slem-Torkel drev nämligen sin egna lilla rullande spritbutik i sin Merca 180D -54, något som vålds och- spritsugna raggare tyckte var skitbra. Slem-Torkels hemmapulade sprit (ofta såld i lösvikt från 2 tunnor i skuffen) var nämligen inte så dyr, vilket ofta resulterade i rena fylleslag på Mjökhults gator och torg. Tack vare bondsonen Slem-Torkel, förövrigt en viss Stor-Ulriks framtida farbror...
Slem-Torkel var en mycket driftig man. Förutom att prångla på raggarna spriten gjorde han även hemleveranser, det var bara att ringa till honom och uppge lösenordet "Jag vill bli full" så tog det inte lång tid innan Slem-Torkel kom puttrande i sin tokslöa dieselmerca. Bygdens folk såg honom som Satans avkomma, förutom helgalkolisterna naturligtvis...Men efter att ha spridit oreda i bygden i över två år så skulle hans spritlangarkarriär snart få sig en allvarlig törn.
Det var en vanlig fredagskväll på sensommaren och Slem-Torkel hade som vanligt mycket att göra. Skit-Rut hade ringt säkert fyra gånger och tjatat om att hon var "törstig", Bernard Mä'Puckeln hade beställt en redig leverans som Slem-Torkel medvetet hade spätt ut lite, han ville ju inte att kunderna skulle supa ihjäl sig, för då kunde de ju inte köpa sprit längre...Sen hade det dessutom ringt någon ny förmåga som uppenbarligen ville bli full.
Slem-Torkel packade mercan och pös iväg, glad över att få lite mer pengar att stoppa i madrassen. De två första leveranserna gick som på räls, dessutom fick han lite extrakunder på vägen när han stötte ihop med en gäng stenhårda moppefuckon. Det var när han skulle leverera de tre sista flaskorna sprit som problemen började. I ett ruckel i utkanten av Mjökhult knackade han på med tre lattjolajbansflaskor i famnen. Öppnade gjorde två uniformerade poliser. Tre flaskor krossades mot den söndervittrade betongtrappan och Slem-Torkel slängde sig in i Mercan innan snutarna knappt hade hunnit reagera.
Fullpumpad av adrenalin plågade han den stackars dieselbrännarn på öde grusvägar. Ganska omgående dök det dock upp en svart och vitAmazon i backspegeln. När en till dök upp lyckades bylingen låsa in Slem-Torkel, som gav upp. Mercan hade helt enkelt inte en chans mot bylingens trimmade Amazoner...
Slem-Torkel släpptes dock efter en natt i arresten, eftersom han egentligen inte hade gjort något brottsligt. Bylingen ville mest visa musklerna mot Mjökhults fiende Nr.1. Men han kände att det var dags att göra något så att han hade bättre chanser när man råkade dra på sig snutjag...Enklast vore väl att köpa en snabbare bil, men sånt var ju dyrt och tråkigt, dessutom hade Mercan faktiskt kostat hela 5 tunnor råsprit. Sakta men säkert började en plan smidas i Slem-Torkels bonnsluga hjärna...
I Mjökhult fanns det en suspekt bilverkstad som fungerande som central för bygdens fulraggare och andra halv och- helkriminella personer. Ryssen som drev "bilverkstaden" hade en förkärlek för sprit och kontakter precis överallt och kunde fixa fram det mesta. Så Slem-Torkel bytte helt enkelt bort tre st. ganska så stora tunnor fulsprit mot en stor rysk lastbil som Ryssen hade bakom verkstaden. Enligt Ryssens egen utsago var det den han hade flytt från Sovjet och Stalins terror med för många år sedan, då var det en prototyp som var avsedd för den sovjetiska armen. Slem-Torkel hade vart sugen på den förut då Ryssen hade skrytit om att motorn var det kraftfullaste som tillverkats i Ryssland någonsin, samt att han hade burnat till lilla Sverige över Östersjöns is i dryga 180km/h++...
Lastbilen drogs igång och Slem-Torkel öste hem till gården med aset. Märkligt nog verkade ryssen tala sanning, diesel-åttan bara brölade på och lastbilen var bra mycket snabbare än vad han hade trott. "Helt perfekt..." tänkte Slem-Torkel för sig själv när han rullade in på gårdsplanen.
Förutom ett sinne för suspekta affärer och hembränneri var Slem-Torkel en mycket bonnmekaniskt begåvad person. Vad än för problem han stötte på löste han dem med enklaste möjliga lösningar och var en mästare på att improvisera...Så för honom kändes det helt naturligt att para ihop en rysk värstingdiesel med sin Merca 180D. Bara sådär.
Det enorma motorpaketet med tillhörande växellåda skar han ner med gasen. Drivlinan i Mercan som var ungefär hälften så stor som den han hade tänkt plocka in våldades dän den också. Med fronlastarn lyfte han dieselåttan med allt på ner i Mercan och kunde snabbt konstantera att det behövdes lite kärlek med gasen där också...Sagt och gjort så skars en halv Mercedes bort med lite lagom eldutveckling som följd. Lite balkar bultades dit och ett par motorfästen i äkta ek tillverkades raskt. Växellådan våldades på något sätt ihop med kardanen, medans den stackars orginalbakaxeln lämnades orörd...
Rätt var det var så var Slem-Torkel ute och provkörde sin kreation efter en halv dags "meckande". Den gamla Mercan knakade och flexade lite överallt i karossen, så Slem-Torkel bultade helt enkelt dit lite mer skrotbalkar som stöd. I framskärmen togs det upp ett litet kikhål för den helt enorma turbon, med hjälp av en vass yxa... Ett stuprör fick agera avgassystem också så att man slapp all rök i kupen. Och visst rörde den på sig den lilla Mercan. På kvällen spöade han raggarbil efter raggarbil och väckte hela Mjökhult med den vackra turbodieselsången...
Och visst hjälpte ombyggnationen. Fyra gånger blåste han ifrån den alltmer frustrerade polisen och kunde göra spritleveranser allt snabbare. Pengarna rullade in som på räls efter någon vecka. Men en kväll tog det definitivt stopp.
Vid en leverans stötte han på bygdens präst Fader Knutsson, som ansåg att sprit och kriminalitet måste bekämpas med Guds heliga vrede. I Fader Knutssons fall innebar det att skjuta hagel efter Slem-Torkel när denne hade langat sprit till prästsonen för sista gången, och därefter slänga sig in hans flång nya Volvo 144 och jaga efter Slem-Torkel.
Slem-Torkel körde dock ifrån den galne prästen rätt omgående med sin aningens hottade merca...Ända till den öde skogsvägen helt plötsligt blev blockerad av hemvärnet. Slem-Torkel kom snabbt att tänka på någon hemvärnsmedlem som supit ihjäl sig härom månan' på Slem-Torkels sprit och därigenom retat upp ett gäng vapengalna gubbs. Utan fruktan smällde han rakt igenom barrikaden som bestod av två Volvo Duett. Efter någon timme hade han även snuten efter sig.
Det såg inte bra ut för Slem-Torkel när han i ren panik och för den tiden helt sjuka hastigheter börnade hem mot gården. Väl hemma packade han in all sprit i Mercan tillsammans med en gris som hade dött nyligen. Han skulle precis tända på stubintråden som gick till sprittunnorna när han kom att tänka på något. Motorn. Av någon anledning kände han att han var tvungen att skruva av det gigantiska turboagget tillsammans med dieselpumpen, trots att han hade extremt lite tid på sig. Sagt och gjort så skruvades det av och han slängde upp skiten på skullen...Han kände att något kunde man väl lämna efter sig till släkten och kommande generationer. Förvirrad över varför han hade slösat tid på det väntade han tills han såg bilarna närma sig på grusvägen. Han tände stubinen och sprang in i sitt hus.
Från fönstret såg han när snuten hann fram i lagom tid för att uppleva X antal liter sprit sprängas i ett skitstort eldklot. Slem-Torkel fejkade alltså sin egen död. Någon vecka senare satt han på ett flygplan till det förlovade landet USA för att söka ett nytt liv, med 24000kr fulspritpengar i bagaget...
Del 7: Amerikat
Förord: Den här delen blev inte helt som jag hade tänkt mig, men jag lägger ut den ändå. Kan den glädja någon en smula så är jag glad för det, men jag tycker att den blev för invecklad och tråkig. Ska försöka skriva fler, lite kortare episoder som är mer humorbetonade. Menmen...Här är den; Del 7.
På köksbordet låg den. Ny, dyr och alldeles jättekomplicerad. Stor-Ulrik plockade upp filmkameran som han hade fått i delbyte för en gammal Dizelmerca (totalt söndertattad vid inköp såklart) han hade renoverat och lackat om i vinstsyfte...Det hade dykt upp någon suspekt figur med 5 lök i kontanter och en filmkamera som såg ny och fin ut. Stor-Ulrik tackade ja direkt och tänkte att en filmkamera kunde väl vara kul att ha, digital och allt...
Naturligtvis hade han haft i bakhuvudet att man kunde filma lite inspirerande griskörning med hans hemmaknåpade Bubbla med en vansinnigt förbannad dieselsexa som kraftkälla. Typ som att dra upp 250 km/h ställ snuskigt bra kontrollerat, burnouts på dyngplattan samt att ha lite toppfartstest på den lokala skogsrakan som gav upphov till en tidningsartikel i Mjökhults Kuriren om lågflygande JAS plan.
Det var också det han gjorde. Blivande frugan Rebecca fick i uppgift att dokumentera Stor-Ulriks helt j*vla mentalt störda vansinneskörning under några veckor. Väl hemma med några timmars film så blev Stor-Ulrik vän med diverse filmredigeringsprogram och knåpade ihop åtta minuter sanslös griskörning. Sen hade han läst i tidningen om någon tocknadäringa internetsajt där man kunde ladda upp filmer som visst hade blitt jättekänd, JooouuuTjåååb eller vad den kallades...
Så Stor-Ulrik laddade helt enkelt upp filmen där och tänkte inte så mycket mer på det, annat att det kunde väl vara kul ifall man fick en kommentar eller två på den.
Sen gick det några veckor och Stor-Ulrik hade fullt upp med att göra grova pengar på att kränga iväg hemmaknåpad rapsdiesel, renovera fler gammla ziggisdieselmercor som han därefter krängde iväg med en liten vinst på varje, och hade det ett allmänt bra liv nu när våren hade börjat smyga fram. Så en dag när han tog sig en fika efter att ha destillerat fram tre tunnor diesel och byggt ett nytt underrede till en gammal W123 300D så kom han att tänka på den däringa filmen han laddade upp för några veckor sen på JouTjub. Den behövde han inte ens logga in för att titta på, för den fanns nämligen som etta på "Most Viewed Videos" i fordonskategorin. Någon miljon visningar, några hundratusen ratings och tusentals med kommentarer. "Ojdå" tänkte Stor-Ulrik, chockad över att någon kunde tänka sig bry sig om hans svineri i den svenska trafiken.
"Måste vara det där stället i Dögrävarkurvan som blänkte till lite kanske..." tänkte Stor-Ulrik. Dögrävarkurvan var en nästan helt rund och sällsynt lång kurva inte långt ifrån Stor-Ulriks gård. Stor-Ulrik hade sladdat där så länge han kunde minnas, och många andra med honom, vilket hade gett upphov till kurvans smått morbida namn då en del mindre lyckligt lottade sladdare han druttat in i bergväggen vid slutet av kurvan...En bergvägg som det i filmen såg ut som han var en hårsmån att kyssa med Bubblans bakände i dryga 260 knutar, men som i verkligheten Stor-Ulrik hade hundraprocentig koll på vart den var lokaliserad.
Hursomhelst så loggade Stor-Ulrik in på sitt YouTube-konto (med det fantasifulla namnet Big-UlrikTheFarmer) för att tacka lite för alla kommentarer...Då hade han istället fått några tusen PM om filmen, de flesta positiva men några få stack ut genom att ge honom en massa skit för att förstöra för miljön. Stor-Ulrik skickade iväg ett par svar där han på lite småknackig engelska förklarade att bilen gick på hemmapulad biodiesel och faktiskt inte förorenade miljön mer än lite däckrök.
Han skulle precis svara på ett av de värsta trädkramarmeddelanden då han såg ett meddelande som stack ut lite...Det stod "You are now invited to D1" med något japansktklingande användarnamn. Han öppnade PM:et och där stod det något som såg ut som om Stor-Ulrik hade blivit inbjuden till något driftingevengemang därborta i det mystiska Amerikat...Och att dom ville ha hans telefonnummer. "I helvete heller" tänkte Stor-Ulrik och raderade PM:et.
Han tänkte som vanligt inte mer på det och skrev tillbaks till lite fler beundrare, skrev en kort sammanfattning (på skolengelska ofcourse) om vad bilen bestod av och var allmänt förvirrad över hur hans bonnmeckade lilla Bubbla kunde väcka sån uppmärksamhet.
Någon vecka senare då Stor-Ulrik hade lagt upp en till film där han gick runt "the Forest-Green Bug" och förklarade lite hur bilen var byggd, exempelvis: "Her vii siii da ängjine. It's ey Mercedes 300D wit a big turbo and a big dizelpump. The car itsälf I bilt with iron tubes from the skröthög and the body I stole fråm the nejbour farms eeeeh...Göedzelstack."
Samma visa igen alltså, och Stor-Ulrik började bli rätt populär på den där lilla intranätsidan YouTube och på bilforum världen över.
Men så en dag då Stor-Ulrik var i full färd med att rikta upp ett inhoppat tak på en gammal Lång-Merca (föredetta taxi med 200k mil bakom sig självklart) så gled en aningens nyare Mercedes helt plötsligt upp på gårdsplanen där Stor-Ulrik stod med släggan i högsta hugg. Kontrasterna var enorma när den splitt nya AMG:n gled upp på lagom avstånd från den enorme lantbrukarsonen som var i full färd med att väcka liv i den skinande svarta AMG:ns märkesbroder...Långmercan var en sån där Merca som egentligen förtjänade ett nackskott bakom logen efter alla år av misshandel, men sådana petitesser gav Stor-Ulrik som vanligt själva fan i.
Hursomhelst så stannade Stor-Ulrik upp från sitt bankande och studerade nyfiket besökarna. Inuti bilen såg han några aningens förvirrade och en smula skrämda blickar inspektera honom själv, en skitig tvåmetersbonde utrustad med slägga. Stor-Ulrik insåg att han kanske såg lite fientlig ut och släppte släggan i marken (den hade fortfarande lite färgrester kvar sedan lilla Stor-Ulrik hade avrättat Connys VW transporter den där natten...) och drog på sitt lilla "jag-är-int-farli'" smil och började gå emot Mercan.
Dörren öppnades och en liten man med asiatiskt utseende klev ut. Direkt sade han: "Heelllo! Ale you mistel Stol-Ullik?"
Förvånad svarade Stor-Ulrik med ett enkelt "Ööööh jäs? How kan I hälp yåu?" Asiaten började sedan berätta det mest fascinerade Stor-Ulrik hade hört i hela sitt liv tjugofyråriga liv.
Det hela hade börjat med att japanen hade sett Stor-Ulriks lilla film på YouTube och därefter försökt kontakta Stor-Ulrik för att helt enkelt bjuda in honom till D1. När det inte hade funkat (eftersom Stor-Ulrik hade avfärdat PM:et som ett skämt) så hade han återigen börjat granska filmen efter spår om vem den mystiske fartdåren med den vansinniga dieselbubblan var. En vägskylt där det stod "Mjökhult 26" på hade tydligen räckt för att spåra upp Stor-Ulrik. Japanen hade helt enkelt letat upp Mjökhult, Sweden och därefter frågat sig fram efter Stor-Ulrik därifrån. Tydligen hade de varit nära att inte komma loss från den lokala korvmojjen där den lokala bilburna ungdomen hade 357 historier att förtälja om legenden Stor-Ulrik.
Japanen hade iallefall ett erbjudande till Stor-Ulrik. Att komma med över till staterna och köra proffs-drifting för Honda. När japanen nämnde Honda ilsknade Stor-Ulrik till och halvskrek "Iiim ånly drajving wit maj åwn car, no rajskoker-shiet!" Jappsarn såg plötsligt lite skitnödig ut och Stor-Ulrik undrade varför i helvete han höll på att sumpa hans chans för livet för att han inte ville sladda riskokare. Efter ett tag när japanen såg mindre skitnödigskraj ut frågade denne: "Håw about a little stickel? A little Honda stickel on yål cal?" Stor-Ulrik svarade "Ålrajt". Ett klistermärke med riskokarmotiv kunde han stå ut med.
Två veckor senare satt Stor-Ulrik och hans käresta Rebecca på flyget till the US and A. För Stor-Ulrik kändes hela situationen extremt surrealistisk och en allmänt fetkonstig. Hur fan hade det här gått till? En stenrik drift-japan hade sett hans film på YouTube, spårat upp honom och erbjudit honom ett fett driftingkontrakt ifall han lyckades bra på de första tävlingarna? Ju mer han tänkte på det ju konstigare kändes det. Inte blev det bättre av att Stor-Ulrik aldrig hade flugit förut (förutom ett 25-metershopp med en gammal Sierra han hade mördat för någon vinter sedan) och kände sig en smula flygrädd...Men framförallt oroade han sig över hans lilla Bubbla som var påväg över Atlanten i en container, tillsammans med lite reservdelar och verktyg.
Väl framme i inget mindre än Los Angeles drabbades Stor-Ulrik självklart av en enorm kulturkrock, men efter lite anvisningar från driftingstallet han skulle provköra för lyckades han och Rebecca ta sig till hamnen för att inspektera Bubblan innan den trailades till driftingarenan. Naturligtvis hade klåparna som surrat fast skiten inte gjort ett ordentligt jobb, så Bubblan var lite bucklig...En fly förbannad Stor-Ulrik riktade ut det värsta i karossen med sin gamla hederliga slägga. Ramen oroade han sig inte så mycket över, pinnsvetsat bonnstål från diverse slaktade harvar och annat as slog sig inte i första taget! Sen så våldades den skogsgröne lille krigaren på en trailer vars förare fick noggranna och smått hotfulla instruktioner av Stor-Ulrik att köra "väääry kärfull"...
Trailerbilen fes iväg och Stor-Ulrik med fästmö checkade in på det femstjärniga hotell som japanen varit snäll nog att bjuda på. Dagen därefter skulle Stor-Ulrik visa vad han gick för när det kom till bilsladdandets svåra konst.
Efter lite språkförbistringar med en taxichaufför lyckades tillslut Stor-Ulrik och Rebecca ta sig till arenan där allt skulle avgöras. Bland de andra förarna, mestandels små asiater och dumma amerikaner, dök Stor-Ulrik upp. Två meter bondson från Sverige. Bland plastraketerna på banan som servades av egna crew och hade hundratusentals dollar investerade i dem stod hans fordon för ändamålet: En hemmabyggd, sönderslagen Bubbla med en gammal mercadiesel som kraftkälla. Stor-Ulrik hade inget crew att lita på, inga pengar att spendera... Bara sin egen förmåga att bonnmecka sin väg genom livet. Ögon stora som tefat mötte honom när knatade iväg till bubblan.
Efter en kvart på banan med sin brutale lille dizelbubbla så var de andra förarna med crew, och ja alla andra som befann sig på övningsbanan i något som kunde beskrivas som chocktillstånd. Dieselröken som smälte ihop med däckröken, traktorbrölet och en stor arm nonchalant hängandes ut genom fönstret blev bara för mycket för driftinggurusarna att smälta. Något liknande hade de aldrig sett, och i multimiljondollarsporten Drifting nog inte något som de ville se. En sketen bonnjävel från Sverige som utklassade allt de hade sett.
Stor-Ulrik brände slut på de 20 år gamla urdubbade vinterdäcken och puttrade bort till jappsarna för att höra vad de tyckte om hans körning. På bakfälgarna naturligtvis. De sa inte så mycket. De stod mest där och såg ut som fågelholkar.
Någon timme senare var Stor-Ulrik kontrakterad att köra proffsdrifting för Honda i 6 månader.
Tre veckor senare efter två vunna deltävlingar och några hundra kilo däck ringde Stor-Ulriks nyinköpta mobil. "We have small ploblem Mistel Stol-Ullik, you must come hele VÄÄÄLY FAST!" tjattrade en röst i andra änden. Klockan var 05.30 på morgonen i LA och Stor-Ulrik kände instinktivt den där sekundsnabba pirringen i magen som han alltid kände när något hade gått jävligt fel. Som t.ex när polisen ringde kl. 03.00 en lördagsnatt och beordrade Stor-Ulrik att mota in en hjord av familjens tjurar som hade irrat sig ut på motorvägen 4.5 mil från gården, samt stått i vägen för ett gäng långtradare. Det var samma känsla då som nu, och något hade precis som Stor-Ulrik anat gått helt åt helvete fel.
På banan där deltävling nummer 3 skulle hållas hade någon tydligen släpat ut Stor-Ulriks Bubbla till mitten av banan och helt sonika sprängt den. Sprängladdningen hade varit så kraftfull att de flesta glasrutorna i omgivande kvarter hade krossats och ett enormt område var avspärrat, eftersom jänkesnutarna hade befarat ett terroristattentat. Men något terroristattentat var det inte, det var någon som hade irriterat sig på Stor-Ulriks dominans i däckbrännandet och beslutat sig för att göra något åt det.
Det enda Stor-Ulrik kunde tänka i allt kaos var dagen då Kenta Kokain förstörde hans gamla 142. Men nu var han inte ledsen och utan brutna ben. Nu var han bara gudomligt förbannad. Något miffo hade sprängt hans fina dieselbubbla. Bara sådär.
Efter det var det bara kaos och förvirring i några dagar. Sprängningen fick stor uppmärksamhet i media och Stor-Ulrik blev t.om en liten minikändis i LA, något han inte direkt gillade. Just som Stor-Ulrik övervägde att åka hem till Sverige efter allt ståhej ringde mobilen. Det var en sönderstressad japan som efter lite språkförbristningar fick ur sig att det trots allt skulle hållas en till deltävling om en vecka, dock fanns det ett litet problem... Det fanns inte under några omständigheter plats i budgeten för Honda att fixa fram en extra tävlingsbil till Stor-Ulrik...Möjligen några Honda klistermärken, men ingen bil. Så han var helt enkelt tvungen att fixa fram en själv. Med 63$ på fickan.
En ordentligt pressad och sönderstressad Stor-Ulrik satte sig ner och försökte reda ut det hela. Fixa fram bil eller åka hem? Stor-Ulrik resonerade fram en mellanväg med sig själv. Fixa fram bil, tävla lite och SEN åka hem, bort från det sinnessjuka landet Amerika och hem till hans trygga lilla gård. Kort därefter satt han och Rebecca i en hyrbil på väg ut till öknen. Stor-Ulrik hade nämligen ett ess upp i rockärmen.
"Hello? Farbror Torkel? Uncle Torkel? It's jår nephew Ulrik! Hallå?" Stor-Ulriks rop ekade ut över den tillsynes övergivna gården mitt ute i öknen, tre timmars bilfärd från LA. "Jag gillar INTE det här Ulrik, nu åker vi härifrån!" tjattrade Rebecca. Och man kunde förstå henne, gården såg ut att vara hämtad från en skräckfilm. Det var Stor-Ulriks farbrors gård. Farbrodern hade flyttat hit för att söka lyckan i unga år, men hade istället funnit smak för whiskey och vacklande mental hälsa. Innan Stor-Ulrik for till Amerikat hade hans far gett honom adressen till farbroderns senast kända bostad helt enkelt för att undersöka om han levde. Om han levde eller ej gav Stor-Ulrik fullständigt fan i, han ville bara ha tag i något gratis härke att sladda runt med om en vecka.
Plötsligt ekade ett hagelskott över den ensliga ökengården. Stor-Ulrik hann reagera på att en hagelskur smattrade in i en trävägg bakom honom innan han rusade undan med Rebecca på axeln. Bakom ett uthus vrålade han för full hals ut "DONT SHOOT, UNCLE TORKEL?! DET ÄR DIN BRORSON, IT'S YOUR GRANDSON SPEAKING!!" Helt plötsligt stapplande en härgad man fram bakom hörnet, med en hagelbössa i en hand och en whiskeyflaska i den andra. Trots att han aldrig hade sett sin farbror innan kände Stor-Ulrik direkt igen sin egen släkt. Snabbt som fan rusade han fram och tog hagelbössan och flaskan från gubben, som var en smula full.
Gubben såg ut att varken ha klippt eller tvättat sig på åratal. Ett schludder som kunde tolkas som "du ser fanimej ut som far din" stötte han ut innan den gamle alkolisten for bakåt med ett ordentligt fyllesmil på läpparna. Stor-Ulrik och Rebecca stod kvar som två frågetecken när gamlingen dråsade ner i ökensanden.
Någon timme senare vaknade gamle Slem-Torkel upp efter ännu ett allvarligt snack med whiskeyflaskan. Så hade det varit i några decennier nu. Torkel tog skitjobb efter skitjobb och söp upp det mesta av det lilla han lyckades tjäna. Livet i Amerika blev långt ifrån det han hade tänkt sig. Men nu hade helt plötsligt en del av hans förflutna hunnit ikapp; Brorsonen Ulrik. Plötsligt spred sig en smula hopp i Torkels eländiga liv.
Stor-Ulrik spillde ingen tid utan förklarade en snabbversion av varför han var där. När han var klar satt Torkel tyst ett tag för att smälta alla intryck och känslor. Till slut sade han "Jag tror jag kan hjälpa dig".
Porten till den fallfärdiga ladan slets upp av en stressad Stor-Ulrik och besten därinne uppenbarade sig. En gammal rostig Chevapickis från 60-talet. Cirka 1cm lager damm täckte den förutom annat bråte. Stor-Ulrik kände hur stressmeckardjävulen väcktes inom honom, och det blev inte bättre av att Slem-Torkel sa "Det ligger nog en gammal kompressor från någon tvåtaktsdiesel nånstans därinne också..."
Någon dag senare hade Stor-Ulrik och Torkel startat upp den gamle pickupen. Cheva 350'in hade naturligtvis fått lite andningshjälp av den gamla tvåtaktskompressorn, en liten service och självklart en massa bonnlösningar alá Stor-Ulrik. Lite mattsvart takfärg och flames i vit eltejp hade smugit sig dit också.
"Vet du varför jag var ute och gick med ett hagelgevär och en whiskeyflaska?" frågade Torkel sin nyfunne brorson efter den första provkörningen med en massa gummirök inkluderat. "Nej?" svarade Ulrik. "Jag hade tänkt skjuta skallen av mig. Det tänker jag varje kväll, men jag brukar oftast somna innan det blir av. Den där kvällen var jag fast besluten över att lyckas. Men sen så dök ni upp"
Stor-Ulrik visste inte vad han skulle säga när den gamle mannen började gråta. Men med hem till Sverige skulle han.
Därefter så gick dagarna fort. Helt plötsligt stod Stor-Ulrik och hans team bestående av Rebecca och hans försupne farbror tillsammans på startplattan för ännu en driftingtävling. Biltidningar och andra murveljournalister hade naturligtvis fått nys om Stor-Ulriks smått otroliga historia och det blev i princip slagsmål om att få ta bilder på den storvuxne bondsonen från Sweden.
Men det sket Stor-Ulrik i. Det här var den sista tävlingen han körde. Han var trött på falska smil, dollargrin och uppvisningssporten drifting. Han klev in i Chevan och gav som vanligt järnet plattan i mattan. Domarna köpte hans brutala stil och vinsten var säkrad. Bara sådär.
En månad senare satt han hemma vid sitt köksbord tillsammans med en kopp kaffe. Tiden i USA kändes mest bisarr och konstig. Han granskade sina valkiga händer som hade spenderat förmiddagen med hårt arbete på gården. Stor-Ulrik log. Det var här han hörde hemma.
Del 7.5: Rapiden
"Mjooo du den här bilen är ett prima stycke tjeckisk kvalitét, månntrodä" skorrade gamle Eivert, 88 år. Eivert hade precis krockat med sin gamla Skoda Rapid -89 för sista gången. Det var ingen mindre än Stor-Ulrik som den gamle räven helt sonika kört på vid ett rödljus. Stor-Ulrik hade cruisat runt i storstan Mjökhult i senaste brukshinken; En lagom sönderknarkad 240 -86 med en skitsur D24 under huven, när gamle Eivert hade mosat in i den stackars tvåförtins bakskärm. Han hade tydligen försökt fylla på piptobak och köra bil samtidigt. Märkligt nog hade båda bilarna klarat sig hyffsat, kanske mest beroende på att Eivert aldrig översteg sina 35 km/h.
"Mjoo du det är nog färdigtkört för min del" skorrade återigen Eivert. Stor-Ulrik såg chansen och efter en kvarts övertalning bogserade han hem en lätt frontsmälld Skoda Rapid bakom 240in. Utan någon som styrde i den bogserade bilen såklart.
Hemfärden gick ändå hyffsat, han var bara nära att smäcka in i sina medtrafikanter ett fåtal gånger! Väl hemma på gården beundrade Stor-Ulrik sitt senaste impulsköp. Skoda Rapid. Nog fan skulle det gå att göra något lattjo av den.
Cirka 23 mil från Stor-Ulriks gård knallade ingen mindre än Kleptoman-Conny ut från Solåsens Kriminalvårdsanstalt. Hyffsat gott uppförande hade kortat Connys straff med några månader, han åkte ju som bekant dit efter att ha nära inpå rensat kommunen från BMW E30 speedparts och annat krafs. Men nu var han fri, och banan vad han var förbannad på samhället och sugen på att sno saker. Han flinade vid tanken på hur mycket oreda han skulle ställa till med i bynn när han blev hemskjutsad av hans gamla gäng bestående av Pungen, Lill-Pungen och Grin-Olle. "Men vart är Fille?" frågade Conny. "Fille gör int så mycket nu för tiden. Pratar gör han inte heller sen han fick för sig att sno Stor-Ulriks tjej och Stor-Ulrik fick reda på det..." svarade Pungen. Conny blev lite småpurken, Fille hade ju faktiskt vart en av hans bästa polare...
"Mjooooo du den här bil'n är nog färdig för skroten montrödä" Stor-Ulrik kunde fan knappt tro det. För andra gången inom beloppet av några dagar hade en senilräser brakat in i hans redan lagom tillbucklade 240. Han hade kört på gamla hederliga toppfartsrakan utanför sin gård och plågat 240in till max (117km/h) när en totalt sönderrostad, vit VW Vento komplett med 5 extrastrålkastare ditbultade på taket hade kört ut rakt framför honom från en skogsväg. Väjningsplikt och sånt skit verkade inte gubbfan veta ett dugg om, kanske mest beroende på att han var stupfull. Som tur var hade Stor-Ulrik upptäckt faran precis i tid för att dra i kryckan och på något vänster lyckas smäcka in i Venton med 240ins bakända, utan någon vidare personskada till följd.
Stor-Ulrik noterade att det var en turbodiesel under huven när han inspekterade vraket. Sakta men säkert började en plan ta sig form i huvudet...Och visst ville den här gammgubben bli av med bilen han också, bara man inte blandade in polisen. Efter att ha skjutsat in den aningens omskakade gubben till sjukhuset med sin numera ramsnea 240 åkte han tillbaks och drog hem sur-Venton. Det här skulle bli kul.
"Eeeeh Bosse, kan du titta lite på det här?" Bosse, en gravt överviktg man i 50-års åldern vaggade in på kontoret. Bosse hade nämligen ett ganska så stort ansvar över landets alla nya och fina fartkameror.
"Det gäller området kring Mjökhult där vi har kört en drive med 25 nya fartkameror inom 10 mils omkrets från tätorten..."
"Jaha?" Svarade Bosse. "Har vi plockat för många fortkörande bonnraggare den här veckan eller vadå höhö!" flåsade han vidare.
"Njae, nu är det tyvärr så att 17 utav dom har blivit stulna...Nerkapade. Någon har dessutom visat den här lappen för vissa kameror sekunder innan kontakten bryts". På skärmen visades en barnsligt handskriven lapp med följande meddelande:
"häj snutjevlar vi snor fartkamäroorr varje veka om ni int lemnar en halv meljon vid pizzerian i Mjökhult OBS den pizerian där pizzorna inte smakar mögel lemna pengarna i en stor svart veska anars banan PS ta er i röven PS2 lemna väska senast inom två vekor MVH Mjökhults-Mafian och Lill-Pungen" Bosse blev gudomligt förbannad och slängde sig på telefonen, inga äckliga bonnraggare skulle få vandalisera landets nya livräddare!
Några dagar senare, glatt ovetandes om vad Kleptoman-Conny hade ställt till med och vad det skulle resultera i, var Stor-Ulrik klar att provköra sitt senaste hetsbygge: En Skoda Rapid med ca 170hk diesel-power i bakändan. Stor-Ulrik hade helt enkelt snittat av framdelen på Venton och svetsat ihop den med Skodans urkapade bakdel (där det tidigare satt en klen svansmotorhistoria), gosat "lite" med dieselpumpen och laddtrycket samt lättat det som gick att lätta på den lilla Rapiden. Växellådan fick smaka pinnsvets och ett 1m långt 2,5" rör fick agera avgassystem, sen så var de bar å åk! Och banan vilken bil det blev, Stor-Ulrik hade nog aldrig kört något roligare. Visst, Bubblan hans med en riktigt stygg mercadiesel under huven var väl bra kul den också, men den var väl ändå lite väl brutal för Stor-Ulrik. Skodan var helt enkelt en lagom rolig bil ihopsmälld sådär lite lagom fort och seriöst. Han flinade hela grusvägen ut till landsvägen, var nog dags att prova lite toppfart...
"Fifan vilken bonnhåla" sa Jörgen till sin arbetspartner Nisse. Jörgen och Nisse var poliser och hade fått den spännande uppgiften att ta reda på vem som fimpade fartkameror i den nästintill laglösa bygden runtomkring Mjökhult. Ända från Stockholm hade de åkt för detta nobla uppdrag. Jörgen och Nisse var med andra ord rätt purkna för att de satt fast i en håla full med fartkameratjuvar som måste anhållas. Men dom var inte ensamma, det hade faktiskt skickats ner en hel del blåbär till Mjökhult för att ta itu med den annalkande anarkin som Kleptoman-Conny hade ställt till med. "Men du, vi åker ut och tar lite fortkörare istället! Det brukar ju lätta upp lite." sa Nisse. Jörgen höll med och såg fram emot att norpa körkort och att känna sig en smula maktfull över bonnläpparna. Sagt och gjort så for dom ut ur metropolen Mjökhult i sin Saab 9-5 Aero Civilsnut Edition.
Jodå, visst gick det att lägga lakritsränder med den här, konstaterade Stor-Ulrik efter några minuters hjulspinn på den öde landsvägen. När han snurrade därifrån på treans växel lämnade han efter sig en mindre Lützendimma. Men nu var det slut på lekandet, dags att testa Rapides superba fortkörningsegenskaper.
"Vaihelv...?" konstaterade Nisse när de några sekunder senare gled igenom dimman som en gång i tiden var ett par koreanska vinterdäck. Långt där framme på vägen skymtade dom en liten svartgrå prick med en lång kvast av sotsvart dieselrök efter sig.
Jörgen var nära att sätta sin chokladdonut i halsen av upphetsning, nu banan skulle det jagas! Blåljuset åkte på, Nisse trampade plattan i mattan och Aeron väste iväg med hyffsat flås på grund av den fina chiptrimningen som Jörgen & Nisse hade tiggt till sig av polisens ekonomiavdelning.
Stor-Ulrik ansåg att hastighetsmätare var för mesar. Han tyckte att "Fort", "Jävligt Fort" samt "Skitläskigt Fort" räckte alldeles utmärkt när det gällde hastighetsövningar av den kalibern han höll på med. Han var någonstans kring "Jävligt Fort" och "Skitläskigt Fort" när han uppfattade några blåa blänk i backspegeln. Rent instinktivt tog det honom ca en halv sekund att besluta sig för att öka farten till "Skitläskigt Fort Och Lite Mer" för att slippa onödigt krångel med polismakten, något som Rapiden numera definitivt hade potential till. Det som tills för några dagar sen hade varit framändan på en VW Vento sparkade upp Rapiden i ovannämnda hastighet och Stor-Ulrik försökte hålla huvudet kallt, snutar hade han ändå trots allt kört ifrån några gånger tidigare...
"Jahapp vi behöver lite assistans här...Jagar en bil av okänt märke som färdas i runt 230 km/h på landsväg 68 söder om Mjökhult, i riktning mot Fjällnäs" tjattrade Jörgen in till poliscentralen och resten av kollegerna kring Mjökhultsområdet.
Nisse fortsatte att pina Aeron och avståndet mot Stor-Ulriks rapid blev allt kortare. Dock så hände något som ingen av de två poliserna hade räknat med, men som Stor-Ulrik visste var ganska effektivt mot att skaka av sig blåbär. Han tvärnitade helt enkelt och sladdade ut på en åker som han själv hade putsat av för några veckor sedan. Att det var ett litet dike i vägen spelade dock mindre roll för Stor-Ulrik som helt enkelt flög över det i farten. Efter en minst sagt skakig flykt över åkern drog han ut på den halvt om halvt undangömda grusvägen inne i skogsbrynet. Jörgen och Nisse tvärnitade dom också, men satt i några sekunder i ren shock över vad dom just hade sett. Shocken övergick dock ganska omgående i rent raseri och inom några minuter hade Stor-Ulrik (återigen) en armé av snutbilar efter sig som irrade runt på öde skogsvägar.
Stor-Ulrik försökte få den värsta adrenalinkicken att dämpa sig lite när han brölade vidare på en tyst och öde skogsväg. Han var ganska övertygad om att han återigen att blåst snuten. Han kanske var tvungen att slakta Rapiden precis som han hade gjort med Mercan eftersom civilsnutarna nog hade tagit regnumret, men han skulle nog gå utan rättsliga åtgärder...Ack så fel han hade. På grund av en rad (för Stor-Ulrik) olyckliga sammanträffanden så fanns det nämligen en polishelikopter i området.
Han hörde det karaktäristiska flap-flap-flap ljudet men hann inte riktigt uppfatta var det var förräns han såg något blått och vitt uppe i luften ovanför ett skogsbryne han närmade sig. "Helvete..." tänkte han och kände hur adrenalinet återigen pumpades ut i kroppen.
"Alfa-Beta tvåa-trea här vi har målet inom sikte kom."
"Alfa-Beta tvåa-sjua här fortsätt att förfölja målet, vi har fått order att det kan röra sig om en efterspanad fartkameretjuv kom"
"Alfa-Beta tvåa-trea här uppfattat klart kom."
Helikopterpiloten hade fullt sjå med att hinna med i Stor-Ulriks ganska så nyckfulla körning genom skogar och över fält. Men på något sätt så fick han alltid korn på den lilla Rapiden oavsett hur djärva stunts och fintar Stor-Ulrik kom på. Han tjattrade vidare med poliscentralen och när han såg att Stor-Ulrik snart återigen hade landsvägen som enda flyktväg beordrade han naturligtvis ditt stora mängder polisbilar. Han hade aldrig sett någon köra så kontrollerat, men en polishelikopter var det ganska svårt att köra ifrån.
En smula hopp spred sig i Stor-Ulriks sinne när han blåste igenom ett ganska tätt skogsparti som helikoptern knappast kunde se igenom helt. Nu var det bara över landsvägen igen, ut på Källtorparns åker, in genom grustaget och sen hem till hemgårdens trygghet. Hoppet grusades dock några sekunder senare när 8 polisbilar blockerade landsvägsutfarten.
Efter några snabba överväganden om att helt enkelt blåsa igenom polisbarrikaden beslutade sig Stor-Ulrik för att ge upp. Han visste att om han satte polismäns liv på spel var det nog utan tvekan fängelse i några år framöver. Så han lugnade ner sig, ragglade ut ur Rapiden med händerna ovanför huvudet och knallade bort till ett gäng förvånade polismän.
Någon vecka senare stod domen klar. Jakten hade rönt stor uppmärksamhet i bygden, och lokalpressen hade naturligtvis luskat reda på att det var ingen mindre än världskändisen Stor-Ulrik som blivit jagad av en snutarmé. Murvlarna hade t.om intervjuvat Stor-Ulrik där han lagom seriöst förklarade att han tyckte det var skitkul att köra fort och att bränna gummi.
Nu skulle det dock inte bli något mer av den varan för Stor-Ulrik ett bra tag framöver. 24 månader utan körkort, 12500:- i böter för vårdslöshet i trafik samt 50 timmar samhällstjänst.
"Nädu Ulrik...Du får ju faktiskt inte köra bil längre" sa Bertil. Bertil var den nytillträdde polischefen i Mjökhult, en mycket karismatisk man som ansåg att hembesök hos dömda förbryta, stora som små, var ett jävligt bra sätt att förebygga återfall. Och det lyckades väl också i Stor-Ulriks fall. Av en ren slump valde Bertil att planera in sitt hembesök till Stor-Ulrik samma dag som han inte kunde få någon skjuts in till Mjökhult för att umgås lite med sin flickvän Rebecca.
"Ööööh nämen vafan jag skulle bara testa bilen lite här på gårdsplanen...Har bytt öööhö...bromsvätska." mumlade Stor-Ulrik till Bertil.
"Vet du vad?" Sa Bertil "Av någon anledning så tror jag inte riktigt på dig. Vi har koll på dig Ulrik, du får fan ta och respektera trafikreglerna. Jag skiter i att du är någon sorts halvkändis här på bynn, du har inte körkort längre och ska inte köra. Så det så" svarade Bertil lite halvdrygt. Stor-Ulrik satt helt knäpptyst och kramade ratten så hårt att knogarna vitnade.
"Vi hörs Ulrik...Ta det lugnt nu." avslutade Bertil och drog iväg i snut-V70in. Stor-Ulrik tog det väldigt lugnt några minuter senare när han massakrerade 240in med sin favoritslägga för att avreagera sig lite.
8 på nästa bild
Det hade gått några månader efter den händelserika sommaren och Stor-Ulrik satt vid köksbordet, blickandes ut över isen.
Den var drygt 1m tjock nu efter en ordentlig köldknäpp och vanligtvis skulle Stor-Ulrik ha flängt runt därute med vad det nu var för fordon han hade lyckats rota fram. Inget på hjul brukade nämligen gå säkert för Stor-Ulrik under de långa vintrarna, han hade nog plågat det mesta som finns på isen; Cyklar, skördetröskor, bilar, halva bilar, ihopsvetsade halva bilar, moppar, cyklar med MC-motorer, tvåhjulstraktorer, hästar,skogsmaskiner, stutar, spark på bilmotor, hjullastare, turbokonverterade snöscootrar,isjakt med traktormotor och t.om ett hemmamöfflat amfibiefordon en vinter när isen var på gränsfallet.
Listen kunde göras lång, Stor-Ulrik älskade kort sagt att ösa runt på isen. Det var friheten och ja...Känslan i det hela som roade honom. Efter alla år av iskörning och traktorsnytning hade han också utvecklat en kusligt bra känsla för körning, något som kom väl till pass när det gällde att köra ifrån snuten i våldtagna gamla ziggisdieselmercor eller lägga upp 200 km/h ställ med 142:an, som skulle få japanska driftmästare att framstå som någon snorunge med nytaget körkort halkandes runt med farsans V70 på en snöslaskig storparkering.
Hursomhelst så hade han efter sommarens galenskaper helt plötsligt ingen lust att köra runt på den helt perfekta isen, det kändes som om han hade blivit mättad på allt som hade med fordon att göra. Precis som om han hade blivit mättad på gummirök och stressmeck...Och det var inte det enda problemet. Efter att Merceledesen spårlöst hade försvunnit hade han inte direkt hittat något annat att fräsa runt i förutom en gammal Volvo BM 650 som förövrigt var gårdens allroundtraktor, och det gick väl an ett tag, men inte längre.
Stor-Ulrik hade nämligen råkat träffa en såndär sak som han tidigare i sitt liv inte givit så mycket uppmärksamhet eller eftertanke: En tjej. Problemet var att tjejen, eller ja Rebecca som hon hette, bodde i metropolen Mjökhult 4mil från Stor-Ulriks kära gård. Då funkade det helt enkelt inte att åka traktor längre.
Så vad göra? Enklast vore väl att köpa någon skitsur dieselbil för någon tusenlapp och ösa runt i. Men inte för Stor-Ulrik. Inte när man hade en apfrän Mercedes dieselsexa liggandes som bara väntade på något offer att få vrida chassit helt åt helvete snett på med fyrsiffrigt vridmoment. Inte när man dessutom hade lärt sig att tillverka snuskigt billig rapsdiesel. Stor-Ulrik och hans far hade nämligen odlat fram rätt mycket raps under sommaren och då kunde man ju likagärna bygga sin egen lilla dieselfabrik resonerade Stor-Ulrik. Så det var precis vad dom hade gjort, och dessutom börjat driva sin egen lilla dieselmack dit traktens bönder och snåljåpar vallfärdade för att tjacka 4kr/l diesel.
Så nu var det dags...Stor-Ulrik skulle inte larva runt på isen den här vintern. Han skulle istället bygga den ultimata bilen med ALLT, samtidigt som den skulle vara snorbillig att äga. Kanske skulle vara bäst också att bygga klart aset hyffsat fort, från regeringens sida hade det nämligen börjat komma fram gnällrapporter om att det inte gavs tillräckligt mycket uppmärksamhet till regeringen och att det inte var hyffsat att åka traktor till regeringens släktmiddag."Gnäll, gnäll..." tänkte Stor-Ulrik och hoppade in i hjullastarn.
På granngården några kilometer bort stod karossen som han hade haft planer för i några år nu. Eller ja, det som var kvar av den. Det var nämligen en VW Bubbla typ1 som stod halvt om halvt nedsjunken i kodynga på gödselplattan och såg alldeles jätteledsen ut. "Perfekt" tänkte Stor-Ulrik och drog upp den gamla hitlerpulkan på pallklorna och styrde hemåt. Av någon konstig anledning så fanns det t.om papper på vägbulan kvar trots att den hade varit bortglömd i nästan 40 år.
Väl hemma på gårn efter en färd som hade lämnat efter sig ett spår av sönderkexad gammal tysk plåt och koskit så parkerades bubblan utanför verkstan, nu visste Stor-Ulrik exakt hur han skulle göra...
Till att börja med strippades det som var kvar av bilen ner i det minsta detalj. Bottenplattan med alla tillbehör såsom rost, rost och någon slags imitation över en drivlina förpassades mindre finkänsligt till skrothögen. Karossen strippades ner totalt, och Stor-Ulrik blev förvånad över hur hyffsad den var i plåten, kanske så mycket som 25% skulle nog gå att använda!
Förstärkningar i form av plattjärn möfflades dit så att aset inte skulle bli helt åt helvete snett. Bubblan spändes därefter upp i en improviserad vagga, rullades ut i snön och Stor-Ulrik blästrade av hela karossen på en eftermiddag med sin fina hembyggda sandbläster i kombination med stulen sand från den lokala, jättekommunala badstranden. Någon timme senare hade ett lager primer letat sig och Stor-Ulrik letade fram några kvadratmeter tunnplåt, nu var det rostlagningstajm...
"Du vill inte ha skjuts hem då? Jag ska ju ändå åt ditt håll..." Orden kom ifrån allas våran ex-dumpventilsfetischist Fille, som var en värsta sortens stoppkloss på vägarna pga en numera djupt inrotad rädsla för fart. De var riktade till ingen mindre än Stor-Ulriks flickvän Rebecca. Fille hade planerat det här i någon vecka nu efter att han hade fått höra att Stor-Ulrik hade skaffat flickvän. Chansen att en gång för alla förudmjuka den irriterande bonnlurken efter alla gånger han hade förudmjukat Fille var helt enkelt för frestande för honom att inte ta den, även om Stor-Ulriks fysik och lynniga temperament nog fanns i bakhuvudet.
Hursomhelst så kunde han se Rebeccas avvaktande nyfikenhet, han hade tajmat in det här noga då han från säker ort hade hört att hon och Stor-Ulrik hade grälat och tjötat om Stor-Ulriks totala avsaknad av social finkänslighet, alltså sådana saker som att dyka upp i skitiga bonnakläder till Rebeccas finmiddag hos hennes föräldrar med ursäkten "Orkade inte byta om". Så han gjorde sin move.
Och lyckades. Iallefall delvis. Efter någon sekunds tvekande tackade flickstackarn ja till att bli hemskjutsad av Fille. Han hade ju en Volvo V70 och allt.
I sann panikmeckaranda var Stor-Ulriks Bubbla totalt rostlagad och klar för lack några dagar efter "inköpet" och i sann panikmeckaranda var Stor-Ulrik helt, fullständigt totalt jävla slutkörd efter några dygn i verkstan. Han pillrade fram telefonen och ringde sin käresta Rebecca för att förklara att allt skulle bli bra nu, att han höll på att göra iordning en bruksbil nu och att saker skulle lösa sig. När hon svarade hörde Stor-Ulrik att hon satt i en bil, och redan där anade han oråd. Hon lät även lite småkonstig, precis som om hon dolde något...Samtalet fortsatte dock helt normalt och Stor-Ulrik tänkte inte mer på det, han hade ju en bil att bygga.
Dagarna gick och ganska omgående hade Stor-Ulrik svetsat ihop en rörram utav lite överblivna rörstumpar som hade legat på skrothögen och skräpat i några år. Naturligtvis hade han byggt den kring 300D motorn och dess växellåda, därefter smygit dit en Volvo 1041 bakaxel som han bad en stilla bön om att den skulle palla av allt vridmoment. Någon dags stressmeck senare så hade han ett ultralätt rullande chassi byggt med 740-framvagn och en massa annat Volvo-skrot som låg och skräpade på gårdsbacken.
Direkt efter uppstarten så drog Stor-Ulrik ut på isen med härket till rullande chassi. Och jodå, den rörde på sig rätt friskt med mer hästkrafter än vikt. Faktiskt så friskt att Stor-Ulrik blev en smula tveksam till om att det var hälsosamt med en bruksbil av den här kalibern...Men han tänkte inte så mycket mer på det, lite omkörningsegenskaper skadade ju aldrig!
Någon vecka senare stod bilen där på gårdsplanen lackad och klar. Skogsgrön och fin, lätt stukad gammal Bubbla med aningens breddade 15" plåtisar. Sanningen var den att Stor-Ulrik återigen hade råkat svarva ihop en bil som mot fysikens lagar var giftigt snabb, drog 0.6l hemmapundad rapsdiesel, kostade noll att äga (efter det att besiktningsbubblan dragits genom besikningen dvs...) och ja, var den ultimata bilen helt enkelt. Lite mer pysslande med komfort, ljudisolering och annat småkrafs så var det dags för en redig provtur. Som tur var hade det vart sånt där konstigt, torrt vinterväder de senaste veckorna och fästet var hyffsat. För det behövdes. Stor-Ulrik blev faktiskt lite smårädd över Bubblans totalt sinnessjuka acceleration den låga, bränsleekonomiska utväxlingen till trots.
Plötsligt får han syn på inget mindre än en skinande ny BMW M5. "Perfekt" tänkte Stor-Ulrik och pös om M5:an i fisiga 130 knyck och lade sig framför. Självklart skulle hopern gasglada ungdomar som förmodligen var ute och provkörde aset från BMW-dealern i Mjökhult rejsa med den där fula vägbulan som pressade sig förbi. Så körde om gjorde de. Stor-Ulrik väntade några sekunder innan han smekte gaspedalen. Bakdäcken rostades och tillsammans med det i baken mittmonterade slutröret blåste han om M5:an i dryga 290 km/h med en svartgrå virvelvind bakom sig. Han hann precis, precis notera 2 st väldigt förvånande ansiktsuttryck i M5:an innan han lämnade dem i lite mer svartgrå dimma. Det han senare fick reda på var att dårarna hade försökt köra ifatt honom, tappat kontrollen över M5:an och haft ett allvarligt snack med en telefonstolpe, sjukhuset, BMW-dealern samt Harry Haffa.
Helt plötsligt kom Stor-Ulrik på att han inte hade pratat med sin käresta på några veckor nu eftersom att han hade vart upptagen med att bygga en bruksbil. Naturligtvis svarade hon inte heller när han ringde henne. Stor-Ulrik blev lite moloken och bestämde sig för att hälsa på flickan sin i Mjökhult dryga 4 mil bort. 10 minuter senare och 2st ofrivilligt halvrostade splitt nya dubbdäck var han på plats utanför Rebeccas lägenhet. Han noterade V70in som stod parkerad framför höghuset eftersom han också hade noterat den i hans hemtrakter...Urbonden inom honom signalerade varningssignaler om att någonting var fel. Då klev Fille och Rebecca ut genom porten, tätt omslingrade och totalt jättenykära.
"DU TYCKER ATT DET ÄR KUL ATT SNO ANDRAS TJEJER VA DIN J*VLA DÅRE, VA?!?!?!" vrålade Stor-Ulrik i lagom sinnessjuk ton. Fille kunde inte riktigt svara på frågan. Han låg nämligen fastbunden på Stor-Ulriks Dieselbubblas huv med huvudet först, cirkus 15 cm från asfalten. Hastigheten var låg runt 330 kilometer i timmen på samma raksträcka där de båda hade utkämpat så många psykologiska kamper. Det här var nog den sista trodde Stor-Ulrik.
Efter några minuters vansinneskörning så stannade Stor-Ulrik på en öde skogsväg. Filles totala, helt och hållet livskrossande psykiska sammabrott gick inte att beskriva med ord. Då fick Stor-Ulrik lite skuldkänslor när han såg vad han hade gjort. Men det hade inte kunnat hjälpas, när han såg Fille och Rebecca tillsammans var det som om någon tog över hans sunda bondförnuft, knockade Fille, band fast honom på Bubblan och lämnade Rebecca där totalt mållös.
Han släppte kofoten han höll i handen och lossade på Filles rep. Stackarn visste int ens vad han hette och stapplade runt i snön, till synes så skrämd och sammanbruten att han verkade sluta fungera. Stor-Ulriks skuldkänslor tog överhanden och en kvart senare bar han in Fille på Mjökhults Akuten. Han nämnde dock ingenting om vad som hade hänt, och det gjorde inte Fille heller som tur var. Faktum var att han inte pratade på några år framöver.
Men hur gick det för Stor-Ulrik och Rebecca då? Jo förvånanssvärt nog lyckades de båda hitta tillbaka till varandra och förlåta vad de hade gjort. Stor-Ulrik lärde sig t.om att vara någorlunda icke-bonnig när det krävdes...Men bilar och motorer, det gav han inte upp!
Del X: Prolog
Året var 1967. I den blomstrande lilla köpingen Mjökhult skulle allt vara perfekt om det inte vore för två saker: Raggarna och Slem-Torkel. Slem-Torkel drev nämligen sin egna lilla rullande spritbutik i sin Merca 180D -54, något som vålds och- spritsugna raggare tyckte var skitbra. Slem-Torkels hemmapulade sprit (ofta såld i lösvikt från 2 tunnor i skuffen) var nämligen inte så dyr, vilket ofta resulterade i rena fylleslag på Mjökhults gator och torg. Tack vare bondsonen Slem-Torkel, förövrigt en viss Stor-Ulriks framtida farbror...
Slem-Torkel var en mycket driftig man. Förutom att prångla på raggarna spriten gjorde han även hemleveranser, det var bara att ringa till honom och uppge lösenordet "Jag vill bli full" så tog det inte lång tid innan Slem-Torkel kom puttrande i sin tokslöa dieselmerca. Bygdens folk såg honom som Satans avkomma, förutom helgalkolisterna naturligtvis...Men efter att ha spridit oreda i bygden i över två år så skulle hans spritlangarkarriär snart få sig en allvarlig törn.
Det var en vanlig fredagskväll på sensommaren och Slem-Torkel hade som vanligt mycket att göra. Skit-Rut hade ringt säkert fyra gånger och tjatat om att hon var "törstig", Bernard Mä'Puckeln hade beställt en redig leverans som Slem-Torkel medvetet hade spätt ut lite, han ville ju inte att kunderna skulle supa ihjäl sig, för då kunde de ju inte köpa sprit längre...Sen hade det dessutom ringt någon ny förmåga som uppenbarligen ville bli full.
Slem-Torkel packade mercan och pös iväg, glad över att få lite mer pengar att stoppa i madrassen. De två första leveranserna gick som på räls, dessutom fick han lite extrakunder på vägen när han stötte ihop med en gäng stenhårda moppefuckon. Det var när han skulle leverera de tre sista flaskorna sprit som problemen började. I ett ruckel i utkanten av Mjökhult knackade han på med tre lattjolajbansflaskor i famnen. Öppnade gjorde två uniformerade poliser. Tre flaskor krossades mot den söndervittrade betongtrappan och Slem-Torkel slängde sig in i Mercan innan snutarna knappt hade hunnit reagera.
Fullpumpad av adrenalin plågade han den stackars dieselbrännarn på öde grusvägar. Ganska omgående dök det dock upp en svart och vitAmazon i backspegeln. När en till dök upp lyckades bylingen låsa in Slem-Torkel, som gav upp. Mercan hade helt enkelt inte en chans mot bylingens trimmade Amazoner...
Slem-Torkel släpptes dock efter en natt i arresten, eftersom han egentligen inte hade gjort något brottsligt. Bylingen ville mest visa musklerna mot Mjökhults fiende Nr.1. Men han kände att det var dags att göra något så att han hade bättre chanser när man råkade dra på sig snutjag...Enklast vore väl att köpa en snabbare bil, men sånt var ju dyrt och tråkigt, dessutom hade Mercan faktiskt kostat hela 5 tunnor råsprit. Sakta men säkert började en plan smidas i Slem-Torkels bonnsluga hjärna...
I Mjökhult fanns det en suspekt bilverkstad som fungerande som central för bygdens fulraggare och andra halv och- helkriminella personer. Ryssen som drev "bilverkstaden" hade en förkärlek för sprit och kontakter precis överallt och kunde fixa fram det mesta. Så Slem-Torkel bytte helt enkelt bort tre st. ganska så stora tunnor fulsprit mot en stor rysk lastbil som Ryssen hade bakom verkstaden. Enligt Ryssens egen utsago var det den han hade flytt från Sovjet och Stalins terror med för många år sedan, då var det en prototyp som var avsedd för den sovjetiska armen. Slem-Torkel hade vart sugen på den förut då Ryssen hade skrytit om att motorn var det kraftfullaste som tillverkats i Ryssland någonsin, samt att han hade burnat till lilla Sverige över Östersjöns is i dryga 180km/h++...
Lastbilen drogs igång och Slem-Torkel öste hem till gården med aset. Märkligt nog verkade ryssen tala sanning, diesel-åttan bara brölade på och lastbilen var bra mycket snabbare än vad han hade trott. "Helt perfekt..." tänkte Slem-Torkel för sig själv när han rullade in på gårdsplanen.
Förutom ett sinne för suspekta affärer och hembränneri var Slem-Torkel en mycket bonnmekaniskt begåvad person. Vad än för problem han stötte på löste han dem med enklaste möjliga lösningar och var en mästare på att improvisera...Så för honom kändes det helt naturligt att para ihop en rysk värstingdiesel med sin Merca 180D. Bara sådär.
Det enorma motorpaketet med tillhörande växellåda skar han ner med gasen. Drivlinan i Mercan som var ungefär hälften så stor som den han hade tänkt plocka in våldades dän den också. Med fronlastarn lyfte han dieselåttan med allt på ner i Mercan och kunde snabbt konstantera att det behövdes lite kärlek med gasen där också...Sagt och gjort så skars en halv Mercedes bort med lite lagom eldutveckling som följd. Lite balkar bultades dit och ett par motorfästen i äkta ek tillverkades raskt. Växellådan våldades på något sätt ihop med kardanen, medans den stackars orginalbakaxeln lämnades orörd...
Rätt var det var så var Slem-Torkel ute och provkörde sin kreation efter en halv dags "meckande". Den gamla Mercan knakade och flexade lite överallt i karossen, så Slem-Torkel bultade helt enkelt dit lite mer skrotbalkar som stöd. I framskärmen togs det upp ett litet kikhål för den helt enorma turbon, med hjälp av en vass yxa... Ett stuprör fick agera avgassystem också så att man slapp all rök i kupen. Och visst rörde den på sig den lilla Mercan. På kvällen spöade han raggarbil efter raggarbil och väckte hela Mjökhult med den vackra turbodieselsången...
Och visst hjälpte ombyggnationen. Fyra gånger blåste han ifrån den alltmer frustrerade polisen och kunde göra spritleveranser allt snabbare. Pengarna rullade in som på räls efter någon vecka. Men en kväll tog det definitivt stopp.
Vid en leverans stötte han på bygdens präst Fader Knutsson, som ansåg att sprit och kriminalitet måste bekämpas med Guds heliga vrede. I Fader Knutssons fall innebar det att skjuta hagel efter Slem-Torkel när denne hade langat sprit till prästsonen för sista gången, och därefter slänga sig in hans flång nya Volvo 144 och jaga efter Slem-Torkel.
Slem-Torkel körde dock ifrån den galne prästen rätt omgående med sin aningens hottade merca...Ända till den öde skogsvägen helt plötsligt blev blockerad av hemvärnet. Slem-Torkel kom snabbt att tänka på någon hemvärnsmedlem som supit ihjäl sig härom månan' på Slem-Torkels sprit och därigenom retat upp ett gäng vapengalna gubbs. Utan fruktan smällde han rakt igenom barrikaden som bestod av två Volvo Duett. Efter någon timme hade han även snuten efter sig.
Det såg inte bra ut för Slem-Torkel när han i ren panik och för den tiden helt sjuka hastigheter börnade hem mot gården. Väl hemma packade han in all sprit i Mercan tillsammans med en gris som hade dött nyligen. Han skulle precis tända på stubintråden som gick till sprittunnorna när han kom att tänka på något. Motorn. Av någon anledning kände han att han var tvungen att skruva av det gigantiska turboagget tillsammans med dieselpumpen, trots att han hade extremt lite tid på sig. Sagt och gjort så skruvades det av och han slängde upp skiten på skullen...Han kände att något kunde man väl lämna efter sig till släkten och kommande generationer. Förvirrad över varför han hade slösat tid på det väntade han tills han såg bilarna närma sig på grusvägen. Han tände stubinen och sprang in i sitt hus.
Från fönstret såg han när snuten hann fram i lagom tid för att uppleva X antal liter sprit sprängas i ett skitstort eldklot. Slem-Torkel fejkade alltså sin egen död. Någon vecka senare satt han på ett flygplan till det förlovade landet USA för att söka ett nytt liv, med 24000kr fulspritpengar i bagaget...
Del 7: Amerikat
Förord: Den här delen blev inte helt som jag hade tänkt mig, men jag lägger ut den ändå. Kan den glädja någon en smula så är jag glad för det, men jag tycker att den blev för invecklad och tråkig. Ska försöka skriva fler, lite kortare episoder som är mer humorbetonade. Menmen...Här är den; Del 7.
På köksbordet låg den. Ny, dyr och alldeles jättekomplicerad. Stor-Ulrik plockade upp filmkameran som han hade fått i delbyte för en gammal Dizelmerca (totalt söndertattad vid inköp såklart) han hade renoverat och lackat om i vinstsyfte...Det hade dykt upp någon suspekt figur med 5 lök i kontanter och en filmkamera som såg ny och fin ut. Stor-Ulrik tackade ja direkt och tänkte att en filmkamera kunde väl vara kul att ha, digital och allt...
Naturligtvis hade han haft i bakhuvudet att man kunde filma lite inspirerande griskörning med hans hemmaknåpade Bubbla med en vansinnigt förbannad dieselsexa som kraftkälla. Typ som att dra upp 250 km/h ställ snuskigt bra kontrollerat, burnouts på dyngplattan samt att ha lite toppfartstest på den lokala skogsrakan som gav upphov till en tidningsartikel i Mjökhults Kuriren om lågflygande JAS plan.
Det var också det han gjorde. Blivande frugan Rebecca fick i uppgift att dokumentera Stor-Ulriks helt j*vla mentalt störda vansinneskörning under några veckor. Väl hemma med några timmars film så blev Stor-Ulrik vän med diverse filmredigeringsprogram och knåpade ihop åtta minuter sanslös griskörning. Sen hade han läst i tidningen om någon tocknadäringa internetsajt där man kunde ladda upp filmer som visst hade blitt jättekänd, JooouuuTjåååb eller vad den kallades...
Så Stor-Ulrik laddade helt enkelt upp filmen där och tänkte inte så mycket mer på det, annat att det kunde väl vara kul ifall man fick en kommentar eller två på den.
Sen gick det några veckor och Stor-Ulrik hade fullt upp med att göra grova pengar på att kränga iväg hemmaknåpad rapsdiesel, renovera fler gammla ziggisdieselmercor som han därefter krängde iväg med en liten vinst på varje, och hade det ett allmänt bra liv nu när våren hade börjat smyga fram. Så en dag när han tog sig en fika efter att ha destillerat fram tre tunnor diesel och byggt ett nytt underrede till en gammal W123 300D så kom han att tänka på den däringa filmen han laddade upp för några veckor sen på JouTjub. Den behövde han inte ens logga in för att titta på, för den fanns nämligen som etta på "Most Viewed Videos" i fordonskategorin. Någon miljon visningar, några hundratusen ratings och tusentals med kommentarer. "Ojdå" tänkte Stor-Ulrik, chockad över att någon kunde tänka sig bry sig om hans svineri i den svenska trafiken.
"Måste vara det där stället i Dögrävarkurvan som blänkte till lite kanske..." tänkte Stor-Ulrik. Dögrävarkurvan var en nästan helt rund och sällsynt lång kurva inte långt ifrån Stor-Ulriks gård. Stor-Ulrik hade sladdat där så länge han kunde minnas, och många andra med honom, vilket hade gett upphov till kurvans smått morbida namn då en del mindre lyckligt lottade sladdare han druttat in i bergväggen vid slutet av kurvan...En bergvägg som det i filmen såg ut som han var en hårsmån att kyssa med Bubblans bakände i dryga 260 knutar, men som i verkligheten Stor-Ulrik hade hundraprocentig koll på vart den var lokaliserad.
Hursomhelst så loggade Stor-Ulrik in på sitt YouTube-konto (med det fantasifulla namnet Big-UlrikTheFarmer) för att tacka lite för alla kommentarer...Då hade han istället fått några tusen PM om filmen, de flesta positiva men några få stack ut genom att ge honom en massa skit för att förstöra för miljön. Stor-Ulrik skickade iväg ett par svar där han på lite småknackig engelska förklarade att bilen gick på hemmapulad biodiesel och faktiskt inte förorenade miljön mer än lite däckrök.
Han skulle precis svara på ett av de värsta trädkramarmeddelanden då han såg ett meddelande som stack ut lite...Det stod "You are now invited to D1" med något japansktklingande användarnamn. Han öppnade PM:et och där stod det något som såg ut som om Stor-Ulrik hade blivit inbjuden till något driftingevengemang därborta i det mystiska Amerikat...Och att dom ville ha hans telefonnummer. "I helvete heller" tänkte Stor-Ulrik och raderade PM:et.
Han tänkte som vanligt inte mer på det och skrev tillbaks till lite fler beundrare, skrev en kort sammanfattning (på skolengelska ofcourse) om vad bilen bestod av och var allmänt förvirrad över hur hans bonnmeckade lilla Bubbla kunde väcka sån uppmärksamhet.
Någon vecka senare då Stor-Ulrik hade lagt upp en till film där han gick runt "the Forest-Green Bug" och förklarade lite hur bilen var byggd, exempelvis: "Her vii siii da ängjine. It's ey Mercedes 300D wit a big turbo and a big dizelpump. The car itsälf I bilt with iron tubes from the skröthög and the body I stole fråm the nejbour farms eeeeh...Göedzelstack."
Samma visa igen alltså, och Stor-Ulrik började bli rätt populär på den där lilla intranätsidan YouTube och på bilforum världen över.
Men så en dag då Stor-Ulrik var i full färd med att rikta upp ett inhoppat tak på en gammal Lång-Merca (föredetta taxi med 200k mil bakom sig självklart) så gled en aningens nyare Mercedes helt plötsligt upp på gårdsplanen där Stor-Ulrik stod med släggan i högsta hugg. Kontrasterna var enorma när den splitt nya AMG:n gled upp på lagom avstånd från den enorme lantbrukarsonen som var i full färd med att väcka liv i den skinande svarta AMG:ns märkesbroder...Långmercan var en sån där Merca som egentligen förtjänade ett nackskott bakom logen efter alla år av misshandel, men sådana petitesser gav Stor-Ulrik som vanligt själva fan i.
Hursomhelst så stannade Stor-Ulrik upp från sitt bankande och studerade nyfiket besökarna. Inuti bilen såg han några aningens förvirrade och en smula skrämda blickar inspektera honom själv, en skitig tvåmetersbonde utrustad med slägga. Stor-Ulrik insåg att han kanske såg lite fientlig ut och släppte släggan i marken (den hade fortfarande lite färgrester kvar sedan lilla Stor-Ulrik hade avrättat Connys VW transporter den där natten...) och drog på sitt lilla "jag-är-int-farli'" smil och började gå emot Mercan.
Dörren öppnades och en liten man med asiatiskt utseende klev ut. Direkt sade han: "Heelllo! Ale you mistel Stol-Ullik?"
Förvånad svarade Stor-Ulrik med ett enkelt "Ööööh jäs? How kan I hälp yåu?" Asiaten började sedan berätta det mest fascinerade Stor-Ulrik hade hört i hela sitt liv tjugofyråriga liv.
Det hela hade börjat med att japanen hade sett Stor-Ulriks lilla film på YouTube och därefter försökt kontakta Stor-Ulrik för att helt enkelt bjuda in honom till D1. När det inte hade funkat (eftersom Stor-Ulrik hade avfärdat PM:et som ett skämt) så hade han återigen börjat granska filmen efter spår om vem den mystiske fartdåren med den vansinniga dieselbubblan var. En vägskylt där det stod "Mjökhult 26" på hade tydligen räckt för att spåra upp Stor-Ulrik. Japanen hade helt enkelt letat upp Mjökhult, Sweden och därefter frågat sig fram efter Stor-Ulrik därifrån. Tydligen hade de varit nära att inte komma loss från den lokala korvmojjen där den lokala bilburna ungdomen hade 357 historier att förtälja om legenden Stor-Ulrik.
Japanen hade iallefall ett erbjudande till Stor-Ulrik. Att komma med över till staterna och köra proffs-drifting för Honda. När japanen nämnde Honda ilsknade Stor-Ulrik till och halvskrek "Iiim ånly drajving wit maj åwn car, no rajskoker-shiet!" Jappsarn såg plötsligt lite skitnödig ut och Stor-Ulrik undrade varför i helvete han höll på att sumpa hans chans för livet för att han inte ville sladda riskokare. Efter ett tag när japanen såg mindre skitnödigskraj ut frågade denne: "Håw about a little stickel? A little Honda stickel on yål cal?" Stor-Ulrik svarade "Ålrajt". Ett klistermärke med riskokarmotiv kunde han stå ut med.
Två veckor senare satt Stor-Ulrik och hans käresta Rebecca på flyget till the US and A. För Stor-Ulrik kändes hela situationen extremt surrealistisk och en allmänt fetkonstig. Hur fan hade det här gått till? En stenrik drift-japan hade sett hans film på YouTube, spårat upp honom och erbjudit honom ett fett driftingkontrakt ifall han lyckades bra på de första tävlingarna? Ju mer han tänkte på det ju konstigare kändes det. Inte blev det bättre av att Stor-Ulrik aldrig hade flugit förut (förutom ett 25-metershopp med en gammal Sierra han hade mördat för någon vinter sedan) och kände sig en smula flygrädd...Men framförallt oroade han sig över hans lilla Bubbla som var påväg över Atlanten i en container, tillsammans med lite reservdelar och verktyg.
Väl framme i inget mindre än Los Angeles drabbades Stor-Ulrik självklart av en enorm kulturkrock, men efter lite anvisningar från driftingstallet han skulle provköra för lyckades han och Rebecca ta sig till hamnen för att inspektera Bubblan innan den trailades till driftingarenan. Naturligtvis hade klåparna som surrat fast skiten inte gjort ett ordentligt jobb, så Bubblan var lite bucklig...En fly förbannad Stor-Ulrik riktade ut det värsta i karossen med sin gamla hederliga slägga. Ramen oroade han sig inte så mycket över, pinnsvetsat bonnstål från diverse slaktade harvar och annat as slog sig inte i första taget! Sen så våldades den skogsgröne lille krigaren på en trailer vars förare fick noggranna och smått hotfulla instruktioner av Stor-Ulrik att köra "väääry kärfull"...
Trailerbilen fes iväg och Stor-Ulrik med fästmö checkade in på det femstjärniga hotell som japanen varit snäll nog att bjuda på. Dagen därefter skulle Stor-Ulrik visa vad han gick för när det kom till bilsladdandets svåra konst.
Efter lite språkförbistringar med en taxichaufför lyckades tillslut Stor-Ulrik och Rebecca ta sig till arenan där allt skulle avgöras. Bland de andra förarna, mestandels små asiater och dumma amerikaner, dök Stor-Ulrik upp. Två meter bondson från Sverige. Bland plastraketerna på banan som servades av egna crew och hade hundratusentals dollar investerade i dem stod hans fordon för ändamålet: En hemmabyggd, sönderslagen Bubbla med en gammal mercadiesel som kraftkälla. Stor-Ulrik hade inget crew att lita på, inga pengar att spendera... Bara sin egen förmåga att bonnmecka sin väg genom livet. Ögon stora som tefat mötte honom när knatade iväg till bubblan.
Efter en kvart på banan med sin brutale lille dizelbubbla så var de andra förarna med crew, och ja alla andra som befann sig på övningsbanan i något som kunde beskrivas som chocktillstånd. Dieselröken som smälte ihop med däckröken, traktorbrölet och en stor arm nonchalant hängandes ut genom fönstret blev bara för mycket för driftinggurusarna att smälta. Något liknande hade de aldrig sett, och i multimiljondollarsporten Drifting nog inte något som de ville se. En sketen bonnjävel från Sverige som utklassade allt de hade sett.
Stor-Ulrik brände slut på de 20 år gamla urdubbade vinterdäcken och puttrade bort till jappsarna för att höra vad de tyckte om hans körning. På bakfälgarna naturligtvis. De sa inte så mycket. De stod mest där och såg ut som fågelholkar.
Någon timme senare var Stor-Ulrik kontrakterad att köra proffsdrifting för Honda i 6 månader.
Tre veckor senare efter två vunna deltävlingar och några hundra kilo däck ringde Stor-Ulriks nyinköpta mobil. "We have small ploblem Mistel Stol-Ullik, you must come hele VÄÄÄLY FAST!" tjattrade en röst i andra änden. Klockan var 05.30 på morgonen i LA och Stor-Ulrik kände instinktivt den där sekundsnabba pirringen i magen som han alltid kände när något hade gått jävligt fel. Som t.ex när polisen ringde kl. 03.00 en lördagsnatt och beordrade Stor-Ulrik att mota in en hjord av familjens tjurar som hade irrat sig ut på motorvägen 4.5 mil från gården, samt stått i vägen för ett gäng långtradare. Det var samma känsla då som nu, och något hade precis som Stor-Ulrik anat gått helt åt helvete fel.
På banan där deltävling nummer 3 skulle hållas hade någon tydligen släpat ut Stor-Ulriks Bubbla till mitten av banan och helt sonika sprängt den. Sprängladdningen hade varit så kraftfull att de flesta glasrutorna i omgivande kvarter hade krossats och ett enormt område var avspärrat, eftersom jänkesnutarna hade befarat ett terroristattentat. Men något terroristattentat var det inte, det var någon som hade irriterat sig på Stor-Ulriks dominans i däckbrännandet och beslutat sig för att göra något åt det.
Det enda Stor-Ulrik kunde tänka i allt kaos var dagen då Kenta Kokain förstörde hans gamla 142. Men nu var han inte ledsen och utan brutna ben. Nu var han bara gudomligt förbannad. Något miffo hade sprängt hans fina dieselbubbla. Bara sådär.
Efter det var det bara kaos och förvirring i några dagar. Sprängningen fick stor uppmärksamhet i media och Stor-Ulrik blev t.om en liten minikändis i LA, något han inte direkt gillade. Just som Stor-Ulrik övervägde att åka hem till Sverige efter allt ståhej ringde mobilen. Det var en sönderstressad japan som efter lite språkförbristningar fick ur sig att det trots allt skulle hållas en till deltävling om en vecka, dock fanns det ett litet problem... Det fanns inte under några omständigheter plats i budgeten för Honda att fixa fram en extra tävlingsbil till Stor-Ulrik...Möjligen några Honda klistermärken, men ingen bil. Så han var helt enkelt tvungen att fixa fram en själv. Med 63$ på fickan.
En ordentligt pressad och sönderstressad Stor-Ulrik satte sig ner och försökte reda ut det hela. Fixa fram bil eller åka hem? Stor-Ulrik resonerade fram en mellanväg med sig själv. Fixa fram bil, tävla lite och SEN åka hem, bort från det sinnessjuka landet Amerika och hem till hans trygga lilla gård. Kort därefter satt han och Rebecca i en hyrbil på väg ut till öknen. Stor-Ulrik hade nämligen ett ess upp i rockärmen.
"Hello? Farbror Torkel? Uncle Torkel? It's jår nephew Ulrik! Hallå?" Stor-Ulriks rop ekade ut över den tillsynes övergivna gården mitt ute i öknen, tre timmars bilfärd från LA. "Jag gillar INTE det här Ulrik, nu åker vi härifrån!" tjattrade Rebecca. Och man kunde förstå henne, gården såg ut att vara hämtad från en skräckfilm. Det var Stor-Ulriks farbrors gård. Farbrodern hade flyttat hit för att söka lyckan i unga år, men hade istället funnit smak för whiskey och vacklande mental hälsa. Innan Stor-Ulrik for till Amerikat hade hans far gett honom adressen till farbroderns senast kända bostad helt enkelt för att undersöka om han levde. Om han levde eller ej gav Stor-Ulrik fullständigt fan i, han ville bara ha tag i något gratis härke att sladda runt med om en vecka.
Plötsligt ekade ett hagelskott över den ensliga ökengården. Stor-Ulrik hann reagera på att en hagelskur smattrade in i en trävägg bakom honom innan han rusade undan med Rebecca på axeln. Bakom ett uthus vrålade han för full hals ut "DONT SHOOT, UNCLE TORKEL?! DET ÄR DIN BRORSON, IT'S YOUR GRANDSON SPEAKING!!" Helt plötsligt stapplande en härgad man fram bakom hörnet, med en hagelbössa i en hand och en whiskeyflaska i den andra. Trots att han aldrig hade sett sin farbror innan kände Stor-Ulrik direkt igen sin egen släkt. Snabbt som fan rusade han fram och tog hagelbössan och flaskan från gubben, som var en smula full.
Gubben såg ut att varken ha klippt eller tvättat sig på åratal. Ett schludder som kunde tolkas som "du ser fanimej ut som far din" stötte han ut innan den gamle alkolisten for bakåt med ett ordentligt fyllesmil på läpparna. Stor-Ulrik och Rebecca stod kvar som två frågetecken när gamlingen dråsade ner i ökensanden.
Någon timme senare vaknade gamle Slem-Torkel upp efter ännu ett allvarligt snack med whiskeyflaskan. Så hade det varit i några decennier nu. Torkel tog skitjobb efter skitjobb och söp upp det mesta av det lilla han lyckades tjäna. Livet i Amerika blev långt ifrån det han hade tänkt sig. Men nu hade helt plötsligt en del av hans förflutna hunnit ikapp; Brorsonen Ulrik. Plötsligt spred sig en smula hopp i Torkels eländiga liv.
Stor-Ulrik spillde ingen tid utan förklarade en snabbversion av varför han var där. När han var klar satt Torkel tyst ett tag för att smälta alla intryck och känslor. Till slut sade han "Jag tror jag kan hjälpa dig".
Porten till den fallfärdiga ladan slets upp av en stressad Stor-Ulrik och besten därinne uppenbarade sig. En gammal rostig Chevapickis från 60-talet. Cirka 1cm lager damm täckte den förutom annat bråte. Stor-Ulrik kände hur stressmeckardjävulen väcktes inom honom, och det blev inte bättre av att Slem-Torkel sa "Det ligger nog en gammal kompressor från någon tvåtaktsdiesel nånstans därinne också..."
Någon dag senare hade Stor-Ulrik och Torkel startat upp den gamle pickupen. Cheva 350'in hade naturligtvis fått lite andningshjälp av den gamla tvåtaktskompressorn, en liten service och självklart en massa bonnlösningar alá Stor-Ulrik. Lite mattsvart takfärg och flames i vit eltejp hade smugit sig dit också.
"Vet du varför jag var ute och gick med ett hagelgevär och en whiskeyflaska?" frågade Torkel sin nyfunne brorson efter den första provkörningen med en massa gummirök inkluderat. "Nej?" svarade Ulrik. "Jag hade tänkt skjuta skallen av mig. Det tänker jag varje kväll, men jag brukar oftast somna innan det blir av. Den där kvällen var jag fast besluten över att lyckas. Men sen så dök ni upp"
Stor-Ulrik visste inte vad han skulle säga när den gamle mannen började gråta. Men med hem till Sverige skulle han.
Därefter så gick dagarna fort. Helt plötsligt stod Stor-Ulrik och hans team bestående av Rebecca och hans försupne farbror tillsammans på startplattan för ännu en driftingtävling. Biltidningar och andra murveljournalister hade naturligtvis fått nys om Stor-Ulriks smått otroliga historia och det blev i princip slagsmål om att få ta bilder på den storvuxne bondsonen från Sweden.
Men det sket Stor-Ulrik i. Det här var den sista tävlingen han körde. Han var trött på falska smil, dollargrin och uppvisningssporten drifting. Han klev in i Chevan och gav som vanligt järnet plattan i mattan. Domarna köpte hans brutala stil och vinsten var säkrad. Bara sådär.
En månad senare satt han hemma vid sitt köksbord tillsammans med en kopp kaffe. Tiden i USA kändes mest bisarr och konstig. Han granskade sina valkiga händer som hade spenderat förmiddagen med hårt arbete på gården. Stor-Ulrik log. Det var här han hörde hemma.
Del 7.5: Rapiden
"Mjooo du den här bilen är ett prima stycke tjeckisk kvalitét, månntrodä" skorrade gamle Eivert, 88 år. Eivert hade precis krockat med sin gamla Skoda Rapid -89 för sista gången. Det var ingen mindre än Stor-Ulrik som den gamle räven helt sonika kört på vid ett rödljus. Stor-Ulrik hade cruisat runt i storstan Mjökhult i senaste brukshinken; En lagom sönderknarkad 240 -86 med en skitsur D24 under huven, när gamle Eivert hade mosat in i den stackars tvåförtins bakskärm. Han hade tydligen försökt fylla på piptobak och köra bil samtidigt. Märkligt nog hade båda bilarna klarat sig hyffsat, kanske mest beroende på att Eivert aldrig översteg sina 35 km/h.
"Mjoo du det är nog färdigtkört för min del" skorrade återigen Eivert. Stor-Ulrik såg chansen och efter en kvarts övertalning bogserade han hem en lätt frontsmälld Skoda Rapid bakom 240in. Utan någon som styrde i den bogserade bilen såklart.
Hemfärden gick ändå hyffsat, han var bara nära att smäcka in i sina medtrafikanter ett fåtal gånger! Väl hemma på gården beundrade Stor-Ulrik sitt senaste impulsköp. Skoda Rapid. Nog fan skulle det gå att göra något lattjo av den.
Cirka 23 mil från Stor-Ulriks gård knallade ingen mindre än Kleptoman-Conny ut från Solåsens Kriminalvårdsanstalt. Hyffsat gott uppförande hade kortat Connys straff med några månader, han åkte ju som bekant dit efter att ha nära inpå rensat kommunen från BMW E30 speedparts och annat krafs. Men nu var han fri, och banan vad han var förbannad på samhället och sugen på att sno saker. Han flinade vid tanken på hur mycket oreda han skulle ställa till med i bynn när han blev hemskjutsad av hans gamla gäng bestående av Pungen, Lill-Pungen och Grin-Olle. "Men vart är Fille?" frågade Conny. "Fille gör int så mycket nu för tiden. Pratar gör han inte heller sen han fick för sig att sno Stor-Ulriks tjej och Stor-Ulrik fick reda på det..." svarade Pungen. Conny blev lite småpurken, Fille hade ju faktiskt vart en av hans bästa polare...
"Mjooooo du den här bil'n är nog färdig för skroten montrödä" Stor-Ulrik kunde fan knappt tro det. För andra gången inom beloppet av några dagar hade en senilräser brakat in i hans redan lagom tillbucklade 240. Han hade kört på gamla hederliga toppfartsrakan utanför sin gård och plågat 240in till max (117km/h) när en totalt sönderrostad, vit VW Vento komplett med 5 extrastrålkastare ditbultade på taket hade kört ut rakt framför honom från en skogsväg. Väjningsplikt och sånt skit verkade inte gubbfan veta ett dugg om, kanske mest beroende på att han var stupfull. Som tur var hade Stor-Ulrik upptäckt faran precis i tid för att dra i kryckan och på något vänster lyckas smäcka in i Venton med 240ins bakända, utan någon vidare personskada till följd.
Stor-Ulrik noterade att det var en turbodiesel under huven när han inspekterade vraket. Sakta men säkert började en plan ta sig form i huvudet...Och visst ville den här gammgubben bli av med bilen han också, bara man inte blandade in polisen. Efter att ha skjutsat in den aningens omskakade gubben till sjukhuset med sin numera ramsnea 240 åkte han tillbaks och drog hem sur-Venton. Det här skulle bli kul.
"Eeeeh Bosse, kan du titta lite på det här?" Bosse, en gravt överviktg man i 50-års åldern vaggade in på kontoret. Bosse hade nämligen ett ganska så stort ansvar över landets alla nya och fina fartkameror.
"Det gäller området kring Mjökhult där vi har kört en drive med 25 nya fartkameror inom 10 mils omkrets från tätorten..."
"Jaha?" Svarade Bosse. "Har vi plockat för många fortkörande bonnraggare den här veckan eller vadå höhö!" flåsade han vidare.
"Njae, nu är det tyvärr så att 17 utav dom har blivit stulna...Nerkapade. Någon har dessutom visat den här lappen för vissa kameror sekunder innan kontakten bryts". På skärmen visades en barnsligt handskriven lapp med följande meddelande:
"häj snutjevlar vi snor fartkamäroorr varje veka om ni int lemnar en halv meljon vid pizzerian i Mjökhult OBS den pizerian där pizzorna inte smakar mögel lemna pengarna i en stor svart veska anars banan PS ta er i röven PS2 lemna väska senast inom två vekor MVH Mjökhults-Mafian och Lill-Pungen" Bosse blev gudomligt förbannad och slängde sig på telefonen, inga äckliga bonnraggare skulle få vandalisera landets nya livräddare!
Några dagar senare, glatt ovetandes om vad Kleptoman-Conny hade ställt till med och vad det skulle resultera i, var Stor-Ulrik klar att provköra sitt senaste hetsbygge: En Skoda Rapid med ca 170hk diesel-power i bakändan. Stor-Ulrik hade helt enkelt snittat av framdelen på Venton och svetsat ihop den med Skodans urkapade bakdel (där det tidigare satt en klen svansmotorhistoria), gosat "lite" med dieselpumpen och laddtrycket samt lättat det som gick att lätta på den lilla Rapiden. Växellådan fick smaka pinnsvets och ett 1m långt 2,5" rör fick agera avgassystem, sen så var de bar å åk! Och banan vilken bil det blev, Stor-Ulrik hade nog aldrig kört något roligare. Visst, Bubblan hans med en riktigt stygg mercadiesel under huven var väl bra kul den också, men den var väl ändå lite väl brutal för Stor-Ulrik. Skodan var helt enkelt en lagom rolig bil ihopsmälld sådär lite lagom fort och seriöst. Han flinade hela grusvägen ut till landsvägen, var nog dags att prova lite toppfart...
"Fifan vilken bonnhåla" sa Jörgen till sin arbetspartner Nisse. Jörgen och Nisse var poliser och hade fått den spännande uppgiften att ta reda på vem som fimpade fartkameror i den nästintill laglösa bygden runtomkring Mjökhult. Ända från Stockholm hade de åkt för detta nobla uppdrag. Jörgen och Nisse var med andra ord rätt purkna för att de satt fast i en håla full med fartkameratjuvar som måste anhållas. Men dom var inte ensamma, det hade faktiskt skickats ner en hel del blåbär till Mjökhult för att ta itu med den annalkande anarkin som Kleptoman-Conny hade ställt till med. "Men du, vi åker ut och tar lite fortkörare istället! Det brukar ju lätta upp lite." sa Nisse. Jörgen höll med och såg fram emot att norpa körkort och att känna sig en smula maktfull över bonnläpparna. Sagt och gjort så for dom ut ur metropolen Mjökhult i sin Saab 9-5 Aero Civilsnut Edition.
Jodå, visst gick det att lägga lakritsränder med den här, konstaterade Stor-Ulrik efter några minuters hjulspinn på den öde landsvägen. När han snurrade därifrån på treans växel lämnade han efter sig en mindre Lützendimma. Men nu var det slut på lekandet, dags att testa Rapides superba fortkörningsegenskaper.
"Vaihelv...?" konstaterade Nisse när de några sekunder senare gled igenom dimman som en gång i tiden var ett par koreanska vinterdäck. Långt där framme på vägen skymtade dom en liten svartgrå prick med en lång kvast av sotsvart dieselrök efter sig.
Jörgen var nära att sätta sin chokladdonut i halsen av upphetsning, nu banan skulle det jagas! Blåljuset åkte på, Nisse trampade plattan i mattan och Aeron väste iväg med hyffsat flås på grund av den fina chiptrimningen som Jörgen & Nisse hade tiggt till sig av polisens ekonomiavdelning.
Stor-Ulrik ansåg att hastighetsmätare var för mesar. Han tyckte att "Fort", "Jävligt Fort" samt "Skitläskigt Fort" räckte alldeles utmärkt när det gällde hastighetsövningar av den kalibern han höll på med. Han var någonstans kring "Jävligt Fort" och "Skitläskigt Fort" när han uppfattade några blåa blänk i backspegeln. Rent instinktivt tog det honom ca en halv sekund att besluta sig för att öka farten till "Skitläskigt Fort Och Lite Mer" för att slippa onödigt krångel med polismakten, något som Rapiden numera definitivt hade potential till. Det som tills för några dagar sen hade varit framändan på en VW Vento sparkade upp Rapiden i ovannämnda hastighet och Stor-Ulrik försökte hålla huvudet kallt, snutar hade han ändå trots allt kört ifrån några gånger tidigare...
"Jahapp vi behöver lite assistans här...Jagar en bil av okänt märke som färdas i runt 230 km/h på landsväg 68 söder om Mjökhult, i riktning mot Fjällnäs" tjattrade Jörgen in till poliscentralen och resten av kollegerna kring Mjökhultsområdet.
Nisse fortsatte att pina Aeron och avståndet mot Stor-Ulriks rapid blev allt kortare. Dock så hände något som ingen av de två poliserna hade räknat med, men som Stor-Ulrik visste var ganska effektivt mot att skaka av sig blåbär. Han tvärnitade helt enkelt och sladdade ut på en åker som han själv hade putsat av för några veckor sedan. Att det var ett litet dike i vägen spelade dock mindre roll för Stor-Ulrik som helt enkelt flög över det i farten. Efter en minst sagt skakig flykt över åkern drog han ut på den halvt om halvt undangömda grusvägen inne i skogsbrynet. Jörgen och Nisse tvärnitade dom också, men satt i några sekunder i ren shock över vad dom just hade sett. Shocken övergick dock ganska omgående i rent raseri och inom några minuter hade Stor-Ulrik (återigen) en armé av snutbilar efter sig som irrade runt på öde skogsvägar.
Stor-Ulrik försökte få den värsta adrenalinkicken att dämpa sig lite när han brölade vidare på en tyst och öde skogsväg. Han var ganska övertygad om att han återigen att blåst snuten. Han kanske var tvungen att slakta Rapiden precis som han hade gjort med Mercan eftersom civilsnutarna nog hade tagit regnumret, men han skulle nog gå utan rättsliga åtgärder...Ack så fel han hade. På grund av en rad (för Stor-Ulrik) olyckliga sammanträffanden så fanns det nämligen en polishelikopter i området.
Han hörde det karaktäristiska flap-flap-flap ljudet men hann inte riktigt uppfatta var det var förräns han såg något blått och vitt uppe i luften ovanför ett skogsbryne han närmade sig. "Helvete..." tänkte han och kände hur adrenalinet återigen pumpades ut i kroppen.
"Alfa-Beta tvåa-trea här vi har målet inom sikte kom."
"Alfa-Beta tvåa-sjua här fortsätt att förfölja målet, vi har fått order att det kan röra sig om en efterspanad fartkameretjuv kom"
"Alfa-Beta tvåa-trea här uppfattat klart kom."
Helikopterpiloten hade fullt sjå med att hinna med i Stor-Ulriks ganska så nyckfulla körning genom skogar och över fält. Men på något sätt så fick han alltid korn på den lilla Rapiden oavsett hur djärva stunts och fintar Stor-Ulrik kom på. Han tjattrade vidare med poliscentralen och när han såg att Stor-Ulrik snart återigen hade landsvägen som enda flyktväg beordrade han naturligtvis ditt stora mängder polisbilar. Han hade aldrig sett någon köra så kontrollerat, men en polishelikopter var det ganska svårt att köra ifrån.
En smula hopp spred sig i Stor-Ulriks sinne när han blåste igenom ett ganska tätt skogsparti som helikoptern knappast kunde se igenom helt. Nu var det bara över landsvägen igen, ut på Källtorparns åker, in genom grustaget och sen hem till hemgårdens trygghet. Hoppet grusades dock några sekunder senare när 8 polisbilar blockerade landsvägsutfarten.
Efter några snabba överväganden om att helt enkelt blåsa igenom polisbarrikaden beslutade sig Stor-Ulrik för att ge upp. Han visste att om han satte polismäns liv på spel var det nog utan tvekan fängelse i några år framöver. Så han lugnade ner sig, ragglade ut ur Rapiden med händerna ovanför huvudet och knallade bort till ett gäng förvånade polismän.
Någon vecka senare stod domen klar. Jakten hade rönt stor uppmärksamhet i bygden, och lokalpressen hade naturligtvis luskat reda på att det var ingen mindre än världskändisen Stor-Ulrik som blivit jagad av en snutarmé. Murvlarna hade t.om intervjuvat Stor-Ulrik där han lagom seriöst förklarade att han tyckte det var skitkul att köra fort och att bränna gummi.
Nu skulle det dock inte bli något mer av den varan för Stor-Ulrik ett bra tag framöver. 24 månader utan körkort, 12500:- i böter för vårdslöshet i trafik samt 50 timmar samhällstjänst.
"Nädu Ulrik...Du får ju faktiskt inte köra bil längre" sa Bertil. Bertil var den nytillträdde polischefen i Mjökhult, en mycket karismatisk man som ansåg att hembesök hos dömda förbryta, stora som små, var ett jävligt bra sätt att förebygga återfall. Och det lyckades väl också i Stor-Ulriks fall. Av en ren slump valde Bertil att planera in sitt hembesök till Stor-Ulrik samma dag som han inte kunde få någon skjuts in till Mjökhult för att umgås lite med sin flickvän Rebecca.
"Ööööh nämen vafan jag skulle bara testa bilen lite här på gårdsplanen...Har bytt öööhö...bromsvätska." mumlade Stor-Ulrik till Bertil.
"Vet du vad?" Sa Bertil "Av någon anledning så tror jag inte riktigt på dig. Vi har koll på dig Ulrik, du får fan ta och respektera trafikreglerna. Jag skiter i att du är någon sorts halvkändis här på bynn, du har inte körkort längre och ska inte köra. Så det så" svarade Bertil lite halvdrygt. Stor-Ulrik satt helt knäpptyst och kramade ratten så hårt att knogarna vitnade.
"Vi hörs Ulrik...Ta det lugnt nu." avslutade Bertil och drog iväg i snut-V70in. Stor-Ulrik tog det väldigt lugnt några minuter senare när han massakrerade 240in med sin favoritslägga för att avreagera sig lite.
8 på nästa bild
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mattiasengvall/366243806/