March
Saturday 16 April 2011 photo 1/1
|
Hej, älskling!
Ditt nästa brev blev virtuellt istället. Kanske inte lika fancy som de tidigare, men när den här bilden laddas upp (00:37) är jag alldeles för trött för att orka hålla i en penna och anstränga mig för att klottra ner lite bokstäver på ett papper. Det kändes minst energikrävande att trycka på några slumpmässiga knappar och låta någon annan sköta jobbet åt en. Men jag kan skriva ner det här brevet imorgon om du vill, och skicka det till dig endå?
I skrivande stund har jag virat in mig i mitt täcke och har din vita (eh, bruna?) mössa inborrad i nosen. Jag drar in varenda partikel av dig i mig. Och att jag gör såhär just nu, är för att du befinner dig mitt i storstaden på AOB och kör järnet. Och när du kommer hem sen, antagligen varm, kall och kladdig, kommer du lägga dig i samma säng som mig, under samma täcke, men förhoppningsvis inte på samma kudde... Det blir liksom lite trångt då! Fast jag tycker i och för sig om när det är trångt. I alla fall om det är du som är orsaken till att det är trångt!
Poängen med just det här brevet är för att det precis slog mig hur vi träffades, för jag slöglodde runt på EC, och av en slump (eller inte), hamnade jag i ditt fotoalbum. Som en blodhund kollade jag datumen på allt som skrivits. Även på det jag skrivit till dig. Och jag fick samma känsla i kroppen nu, som jag fick när jag såg dig första gången. Blev helt lam i armarna och händerna, och bara tittade på bilderna. Om och om och om igen. Och igen. Och en gång till. Och lite mera. Och igen och igen. Och jag kan inte sluta. Kan inte sluta titta på dig. För som så många andra har sagt om dig tidigare: du är vacker! Det var dessutom det första du skrev till mig. Att jag var vacker. Och att vi alls började prata var för att du hade opererat dig några dagar innan, och fick inget annat göra än att ligga i sängen och läka ihop. Tre dagar efter vi började prata första gången, pratade jag med dig på msn. Vi pratade om nostalgi. Om dåliga, sönderspelade låtar och piercingar. Och mat. Och din mage. Jag åt gräddstuvad pytt-i-panna, tolv rödbetor och två ägg. Och nästan direkt efter piercade jag mig. Uppskattningsvis elva på kvällen. Två dagar senare pratade jag med dig på Facebook-chatten. Du pratade om att du inte borde gå ut, men tänkte göra det endå! Och det gjorde du. Ditt nummer hade jag redan, men jag var för feg för att våga smsa dig. Endå frågade jag dig om ditt nummer i all hast för att jag var desperat efter röksällskap. Men din mobil låg på nedervåningen och du orkade inte gå och hämta den, för din mage gjorde ont. Jag skulle komma att våga prata i telefon med dig, men jag vågade inte smsa med dig på en vecka. Men den fredagen skickade du ditt första sms till mig. Det var samma kväll som jag spöade mina gamla skolkompisar i TV-spel. Och jag minns det, för jag kollade min mobil minst en gång i minuten i hopp om att jag skulle få ett sms av dig. Men det tog tid. Till och med till dagen efter. Sen har det bara flutit på. Mitt hjärta slog ett extra slag varje gång jag fick ett sms av dig. Varje gång jag pratade med dig så log jag. Och när jag sedan träffade dig befann jag mig i en annan dimension. Det tog mig under fem minuter att bli tokkär. Aldrig har jag trott på kärlek vid första ögonkastet, förrän nu. Och jag hoppades att du kände samma sak som jag. Minns du allt jag skrev om dig, dagen efter jag träffade dig? Det jag la upp här? Om att jag var lycklig? Jag känner precis samma sak nu, som för över en månad sen. Blir lika löjligt lycklig varje gång du tittar på mig. Och jag liksom kikar på dig genom mitt hår, för att titta om du tittar lika mycket på mig som jag tittar på dig. Och om du i så fall ler lika mycket som jag gör. Och det gör du. Och jag älskar dig för det. Jag älskar dig för att du är du. För att du är som jag. För att jag blir totalt orädd när jag är med dig. Jag skulle kunna dansa schottis på räcket mellan slussen och gamla stan, du vet där tågen går över vattnet? Där skulle jag kunna dansa utan att vara rädd för att dö. För jag kommet inte dö så länge jag har dig. Allting känns så fjäderlätt med dig. Jag orkar med dig. Men inte just nu. För tröttheten tar över i denna stund. Så nu ska jag sova. Jag ska titta på nån klyschig film och ha ashärliga drömmar om dig, tills du är här om ungefär fyra timmar.
Så godnatt, älskling. Du var det bästa någon kunde ge mig!
♥
Ditt nästa brev blev virtuellt istället. Kanske inte lika fancy som de tidigare, men när den här bilden laddas upp (00:37) är jag alldeles för trött för att orka hålla i en penna och anstränga mig för att klottra ner lite bokstäver på ett papper. Det kändes minst energikrävande att trycka på några slumpmässiga knappar och låta någon annan sköta jobbet åt en. Men jag kan skriva ner det här brevet imorgon om du vill, och skicka det till dig endå?
I skrivande stund har jag virat in mig i mitt täcke och har din vita (eh, bruna?) mössa inborrad i nosen. Jag drar in varenda partikel av dig i mig. Och att jag gör såhär just nu, är för att du befinner dig mitt i storstaden på AOB och kör järnet. Och när du kommer hem sen, antagligen varm, kall och kladdig, kommer du lägga dig i samma säng som mig, under samma täcke, men förhoppningsvis inte på samma kudde... Det blir liksom lite trångt då! Fast jag tycker i och för sig om när det är trångt. I alla fall om det är du som är orsaken till att det är trångt!
Poängen med just det här brevet är för att det precis slog mig hur vi träffades, för jag slöglodde runt på EC, och av en slump (eller inte), hamnade jag i ditt fotoalbum. Som en blodhund kollade jag datumen på allt som skrivits. Även på det jag skrivit till dig. Och jag fick samma känsla i kroppen nu, som jag fick när jag såg dig första gången. Blev helt lam i armarna och händerna, och bara tittade på bilderna. Om och om och om igen. Och igen. Och en gång till. Och lite mera. Och igen och igen. Och jag kan inte sluta. Kan inte sluta titta på dig. För som så många andra har sagt om dig tidigare: du är vacker! Det var dessutom det första du skrev till mig. Att jag var vacker. Och att vi alls började prata var för att du hade opererat dig några dagar innan, och fick inget annat göra än att ligga i sängen och läka ihop. Tre dagar efter vi började prata första gången, pratade jag med dig på msn. Vi pratade om nostalgi. Om dåliga, sönderspelade låtar och piercingar. Och mat. Och din mage. Jag åt gräddstuvad pytt-i-panna, tolv rödbetor och två ägg. Och nästan direkt efter piercade jag mig. Uppskattningsvis elva på kvällen. Två dagar senare pratade jag med dig på Facebook-chatten. Du pratade om att du inte borde gå ut, men tänkte göra det endå! Och det gjorde du. Ditt nummer hade jag redan, men jag var för feg för att våga smsa dig. Endå frågade jag dig om ditt nummer i all hast för att jag var desperat efter röksällskap. Men din mobil låg på nedervåningen och du orkade inte gå och hämta den, för din mage gjorde ont. Jag skulle komma att våga prata i telefon med dig, men jag vågade inte smsa med dig på en vecka. Men den fredagen skickade du ditt första sms till mig. Det var samma kväll som jag spöade mina gamla skolkompisar i TV-spel. Och jag minns det, för jag kollade min mobil minst en gång i minuten i hopp om att jag skulle få ett sms av dig. Men det tog tid. Till och med till dagen efter. Sen har det bara flutit på. Mitt hjärta slog ett extra slag varje gång jag fick ett sms av dig. Varje gång jag pratade med dig så log jag. Och när jag sedan träffade dig befann jag mig i en annan dimension. Det tog mig under fem minuter att bli tokkär. Aldrig har jag trott på kärlek vid första ögonkastet, förrän nu. Och jag hoppades att du kände samma sak som jag. Minns du allt jag skrev om dig, dagen efter jag träffade dig? Det jag la upp här? Om att jag var lycklig? Jag känner precis samma sak nu, som för över en månad sen. Blir lika löjligt lycklig varje gång du tittar på mig. Och jag liksom kikar på dig genom mitt hår, för att titta om du tittar lika mycket på mig som jag tittar på dig. Och om du i så fall ler lika mycket som jag gör. Och det gör du. Och jag älskar dig för det. Jag älskar dig för att du är du. För att du är som jag. För att jag blir totalt orädd när jag är med dig. Jag skulle kunna dansa schottis på räcket mellan slussen och gamla stan, du vet där tågen går över vattnet? Där skulle jag kunna dansa utan att vara rädd för att dö. För jag kommet inte dö så länge jag har dig. Allting känns så fjäderlätt med dig. Jag orkar med dig. Men inte just nu. För tröttheten tar över i denna stund. Så nu ska jag sova. Jag ska titta på nån klyschig film och ha ashärliga drömmar om dig, tills du är här om ungefär fyra timmar.
Så godnatt, älskling. Du var det bästa någon kunde ge mig!
♥
Annons
Camera info
Camera Canon EOS 1000D
Focal length 33 mm
Aperture f/4.5
Shutter 1/30 s
ISO 200
Anonymous
Sat 16 Apr 2011 11:19
Blir glad över att ni är tsm och har de så himla bra :DDDDDD
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/menaleks/488235900/
Visa toppen
Show footer