November
Tuesday 14 October 2008 photo 1/1
|
jag tar fram den sätter den mot min hud, jag trycker den hårt drar den sakta , ser hur ett sår öppnar sig, ser hur blodet tar sig fram sakta sakta.
jag gör det igen ser ett nytt sår öppna sig, ser blodet än en gång sakta ta sig fram.
igen och igen, två sår till på min arm.
den smärtan jag får av att trycka det vassa bladet och sedan dra det sakta bedövar smärtan i mitt hjärta i min själ.
en sån skön smärta men ändå gör det så ont så jävla ont.
men det som gör ondast är det jag inte kan komma åt, den jävla smärtan innanför,den jävla smärtan som hånar mej som förstör mej.
nu har blodet runnit ner längs min arm, min hud e nu röd.
en tår faller ner längs min kind,den landar på ett av mina sår och blandas med mitt blod som nu lämnat min kropp.
blodet och smärtan som befriar mej för en stund.
flera tårar hinner lämna mina ögon innan blodet slutat rinna, flera tårar hinner blandas med mitt röda blod och sedan bara försvinna.
jag ser ner på min arm, ser mina sår där det vassa bladet varit och lämnat spår efter sig, spår som jag alltid kommer ha kvar.
spår som hjälpt mej för en stund.
jag ber till gud om att aldrig mer behöva se ett sår öppna sig och se blodet komma ut igen.
om att aldrig mer behöva ta fram det där jävla rakbladet, det vassa blanka bladet.
att aldrig mer behöva känna den jävla smärtan ínnanför igen.
jag lägger mej ner och blundar jag drömmer mej bort, jag flyger och svävar jag kan öven gå på molnen och ta på stjärnorna, allt e ljust och fridfullt så underbart.
ingen smärta ingen sorg inga tårar som rinner, rinner längs mina kinder, allt känns så enkelt.
om livet ändå kunde var så, vara enkelt ljust och fridfullt.
men livet är inte enkelt, livet är svårt så hård och inte alls ljust.
jag vill inte ha det så här längre, vill inte se fler sår öppna sig på min arm, vill få slut på den jävla smärtan innanför vill bara få slut på lidandet
jag gör det igen ser ett nytt sår öppna sig, ser blodet än en gång sakta ta sig fram.
igen och igen, två sår till på min arm.
den smärtan jag får av att trycka det vassa bladet och sedan dra det sakta bedövar smärtan i mitt hjärta i min själ.
en sån skön smärta men ändå gör det så ont så jävla ont.
men det som gör ondast är det jag inte kan komma åt, den jävla smärtan innanför,den jävla smärtan som hånar mej som förstör mej.
nu har blodet runnit ner längs min arm, min hud e nu röd.
en tår faller ner längs min kind,den landar på ett av mina sår och blandas med mitt blod som nu lämnat min kropp.
blodet och smärtan som befriar mej för en stund.
flera tårar hinner lämna mina ögon innan blodet slutat rinna, flera tårar hinner blandas med mitt röda blod och sedan bara försvinna.
jag ser ner på min arm, ser mina sår där det vassa bladet varit och lämnat spår efter sig, spår som jag alltid kommer ha kvar.
spår som hjälpt mej för en stund.
jag ber till gud om att aldrig mer behöva se ett sår öppna sig och se blodet komma ut igen.
om att aldrig mer behöva ta fram det där jävla rakbladet, det vassa blanka bladet.
att aldrig mer behöva känna den jävla smärtan ínnanför igen.
jag lägger mej ner och blundar jag drömmer mej bort, jag flyger och svävar jag kan öven gå på molnen och ta på stjärnorna, allt e ljust och fridfullt så underbart.
ingen smärta ingen sorg inga tårar som rinner, rinner längs mina kinder, allt känns så enkelt.
om livet ändå kunde var så, vara enkelt ljust och fridfullt.
men livet är inte enkelt, livet är svårt så hård och inte alls ljust.
jag vill inte ha det så här längre, vill inte se fler sår öppna sig på min arm, vill få slut på den jävla smärtan innanför vill bara få slut på lidandet
Visa toppen
Show footer