Wednesday 17 March 2010 photo 3/3
|
Det finns de vänner som du älskat, och hoppas att du alltid kommer att älska frö att det är någonting speciellt med dem. Men de krossar dig så djupt in i själen att det gör ont. Du försöker men ändå uppskattas ingenting, till sist ger man upp, för många motgångar och jag ger upp.
Jag vet faktiskt inte vad jag skall göra för jag orkar inte, och att fortsätta undra och tänka får mig att må sämre. Behöver jag inte finnas här skal jag inte göra det.
Men jag känner dig och jag vet hur du fungerar, det är bara en sådan besvikelse.
Och kanske är det fegt att ta ut det på det här sättet, att skriva en text när jag snart bryter ihop. Men det här är mitt sätt att orka, att skriva av mig. Och det stör mig att jag inte får finnas kvar, för det får jag inte och jag skall inta min plats. Jag har blivit ersatt igen, och jag infinner mig i det. Jag vill bara veta när jag försvann. När jag förlorade styrkan.
Det finns ingenting kvar utav mig att ge, för du vet att du har mig här, men du vill itne ha mig här.
Och jag klarar inga ursäkter längre, jag klarar inte att skylle på det längre, för det är ingen täckmantel. Det är någonting som man kommer ur.
Jag orkar inte vara en sista utväg, för det är det jag är nu, jag vill vara någonting annat. något som betyder.
Och jag vet inte ens om du ifall du ser det här skulle förstå att det var du. Men om du gör det, ta det inte fel. för jag älskar dig, och en del av mig behöver dig enormt.
Men jag vill inte vara plåstret som sitter fast när såret redan är läkt. Och jag vill inte vara den jobbiga i det här. Jag försvinner lätt och fint, jag går och kommer tillbaka den dagen du behöver mig.
Jag har hela mitt liv satt andra först och jag kommer fortsätta med det, för det är min livsstil. Men när du väljer att inte se tänker jag blunda och vänta tills du ser och förstår hur ont det gör i mig.
Bar att skriva det här milslånga får det att göra ont i bröstet. Det finns en gräns till hur mycket jag klarar, jag bär på så mycket som ingen annan vet eller kommer att få veta. Och tyngden ger sig ibland till känna.
Men jag älskar dig , alltid. Du var en sådan stor del utav mig. Jag är ingen utav dig nu.
Jag vet faktiskt inte vad jag skall göra för jag orkar inte, och att fortsätta undra och tänka får mig att må sämre. Behöver jag inte finnas här skal jag inte göra det.
Det finns ingenting kvar utav mig att ge, för du vet att du har mig här, men du vill itne ha mig här.
Jag orkar inte vara en sista utväg, för det är det jag är nu, jag vill vara någonting annat. något som betyder.
Och jag vet inte ens om du ifall du ser det här skulle förstå att det var du. Men om du gör det, ta det inte fel. för jag älskar dig, och en del av mig behöver dig enormt.
Jag har hela mitt liv satt andra först och jag kommer fortsätta med det, för det är min livsstil. Men när du väljer att inte se tänker jag blunda och vänta tills du ser och förstår hur ont det gör i mig.
Bar att skriva det här milslånga får det att göra ont i bröstet. Det finns en gräns till hur mycket jag klarar, jag bär på så mycket som ingen annan vet eller kommer att få veta. Och tyngden ger sig ibland till känna.
Men jag älskar dig , alltid. Du var en sådan stor del utav mig. Jag är ingen utav dig nu.