8 May 2010
Ångest är min resekamrat. Fast ibland under vissa stunder, slipper jag all tjat. Jag förnekar allt, det har inte hänt. Att jag mår bra, att jag inget känt. Såren, jag vet inte hur de kom dit. A
En tår rinner längs min kind. Jag önskar bara att jag försvann med en vind. Jag sätter mig ner och kollar på mina händer. Tittar upp på stjärnorna med skakande tänder. Lämnad ensam med ett
Direct link:
http://dayviews.com/maattssons/2010/5/8/