April
Saturday 19 June 2010 photo 1/1
|
RIP<3 paddalens martin
jag vaknar med någon slags panikkänsla, visst har jag alltid varit ovanligt lättväckt men jag hittar ingen anledning att något skulle ha väckt mig. jag kollar på klockan, snart halv 2. Efter många försök att somna går bestämmer jag mig för att gå och ta ett glas vatten.
från badrumsfönstret kan man se hela bakgården, det stilla tysta vattnet, bastun med den flagnade röda färgen, komposten och bredvid den tre kaninburar. Det är just de som mitt undermedvetna får mig att lägga märke till. Ena buren är tom. Så vitt jag kan se är luckan stängd men den gråvita kaninen som bor där är inte där. Jag vet inte varför jag inte reagerade mer, antagligen var jag fortfarande för trött för att förstå. Men någonstans måste jag insett att kaninen var borta
Moa sliter upp dörren och smäller sedan igen den, hennes röst är avtagen och hörs knappt från all luft hon snabbt måste andas in och ut. martin är borta. Jag ger henne en skeptisk blick och svarar "ja... det vet jag väl?"
moa rycker till. och hennes blå ögon tåras, jag förstår snabbt vad jag sagt och vilken hemlighet jag ovetande burit på, martin, moas älskade älskade kanin är borta, kanske död och någonstans har jag vetat om det
lite senare skvallrar Vita pälstussar runt buren och springan i ena hörnet om att vi aldrig mer får se honom, jag blundar i en frusen tyst minut, tar långsamt in det kalla faktumet. och det är omöjligt att inte tänka tanken att jag kunde räddat honom. I natt när jag vaknade och såg tomheten som var så synlig.
Martin var inte min kanin, han var sprattlig och ibland bet han oss. han var visserligen bra på att hoppa men inte varken speciellt söt eller kelig.
Men han var min systers allt.
Jag kommer alltid att sakna martin, kanske inte för att jag älskat honom utan för att hans numera förkrossade ägare är någon jag tycker mycket om.
jag vaknar med någon slags panikkänsla, visst har jag alltid varit ovanligt lättväckt men jag hittar ingen anledning att något skulle ha väckt mig. jag kollar på klockan, snart halv 2. Efter många försök att somna går bestämmer jag mig för att gå och ta ett glas vatten.
från badrumsfönstret kan man se hela bakgården, det stilla tysta vattnet, bastun med den flagnade röda färgen, komposten och bredvid den tre kaninburar. Det är just de som mitt undermedvetna får mig att lägga märke till. Ena buren är tom. Så vitt jag kan se är luckan stängd men den gråvita kaninen som bor där är inte där. Jag vet inte varför jag inte reagerade mer, antagligen var jag fortfarande för trött för att förstå. Men någonstans måste jag insett att kaninen var borta
Moa sliter upp dörren och smäller sedan igen den, hennes röst är avtagen och hörs knappt från all luft hon snabbt måste andas in och ut. martin är borta. Jag ger henne en skeptisk blick och svarar "ja... det vet jag väl?"
moa rycker till. och hennes blå ögon tåras, jag förstår snabbt vad jag sagt och vilken hemlighet jag ovetande burit på, martin, moas älskade älskade kanin är borta, kanske död och någonstans har jag vetat om det
lite senare skvallrar Vita pälstussar runt buren och springan i ena hörnet om att vi aldrig mer får se honom, jag blundar i en frusen tyst minut, tar långsamt in det kalla faktumet. och det är omöjligt att inte tänka tanken att jag kunde räddat honom. I natt när jag vaknade och såg tomheten som var så synlig.
Martin var inte min kanin, han var sprattlig och ibland bet han oss. han var visserligen bra på att hoppa men inte varken speciellt söt eller kelig.
Men han var min systers allt.
Jag kommer alltid att sakna martin, kanske inte för att jag älskat honom utan för att hans numera förkrossade ägare är någon jag tycker mycket om.
Visa toppen
Show footer