Tuesday 8 November 2011 photo 1/1
|
Jo, såatteh. Jag hade tänkt att typ publicera en liten novell jag hittade gömd i datorn som jag skrev för ett antal år sedan som jag själv upptäckte nu att den var riktigt bra, typ.
Så jag laddar upp en sida om dagen av den,så får ni kritisera bäst ni vill. Men läs den mer än gärna!
Ni får ursäkta vissa politiskt inkorrekta ord. Men jag ville få den att kännas som om den verkligen utspelade sig i hjärnan hos denne mannen vid just denna tiden. Så ursäkta vissa fula ord. Anyways, nu börjar vi.
Del 1
Jag vaknade upp av det kraftiga våg svallet mot sidan av båten. Jag satte mig långsamt upp i den hårda lilla träsängen jag spenderat de tidigare två veckorna i. Min rygg tog kål på mig.Jag hade ännu inte vant mig vid att sova så obekvämt med tanke på den mjuka stora sängen som jag hade där hemma på gården. Hemma,det kan man ju knappast kalla det längre. Det är numera en del av mitt förflutna, den del av mitt liv som jag bara vill lämna bakom mig. Jag tog mig ur hängmattan och gick fram till min koffert i andra änden av det avlånga smala rummet jag blivit försedd. Slog upp den med en bestämd spark i sidan. Drog på mig en blå och vitrandig skjorta. Så fort jag fick den över huvudet fick jag det starka solskenet utifrån mitt fönster rakt i ögonen. Det sved till, fast på ett härligt sätt. Jag älskade att få solen i ögonen. Jag kunde inte få nog av att vakna med solen i ögonen.Hemma på gården hade alltid den stora björkskogen skymt för solen på morgonen. Björkarna, de håller nog på att slå ut nu.
Jag är Gustaf, den rikaste i byn där hemma,respekterad och mäktig. Jag är Gustaf, jag ströp min fru i renilska. Nu flyr jag, flyr från allt. Jag undrar om de har hittat henne än. I det stora klädskåpet i hallen, där ligger hon. Väntar på att bli upptäckt, väntar på att få avslöja det grymma ödeför världen. Det var en verklig tur att det var så lätt att få sig ombord här. Undrar om de har hittat henne än, tänkte jag för hundrade gången under denna resa.
Jag är hungrig, tänkte jag. Jag öppnade upp den lilla trädörren och steg ut i den trånga korridoren. När jag nådde toppdäck såg jag den blåa himlen med utspridda små vita moln här och var. Vilken underbar dag, tänkte jag. Sådant här väder hade vi aldrig hemma i Norrland
På relingen på babord sida låg en man över sidan och spydde. Jag kände lätt igen honom på den uppknäppta militärutstyrseln
- Jaså, Karlsson klarar inte av lite hårt sjöväder, skrockade jag.
- Näe, fy faen! Utbrast han
Karlsson svor väldigt mycket. För att en gång varit en av kronans män så svor han mer än någon annan jag kände.
- Det här vädret kommer att bli min död, sanna mina ord, Axelsson! Tjoade Karlsson
Jag gillar inte när folk talade till mig med efternamn. När folk pratade med mig med efternamn tänkte jag alltid på Frida,jag hade tvingats att ta hennes efternamn av hennes föräldrar.Undrar om de hittat henne än. Undrar om de letar efter mig därhemma också. Jag åkte ju trots allt på väldigt kort notis. Jag har inte berättat för någon att jag åkt. Men så fort de hittar Frida så förstår de nog att jag aldrig kommer tillbaka.
Jag tog mig snabbt bort från Karlsson när han ännu en gång vände sig motvattnet för att tömma sin mage på dagens portion av frukostkex.
Dörren till kökskabinen var av ett mörk träslag med en ringklocka på insidan som ringde en oerhört ljus och irriterande ton när man öppnade dörren. Jag hatade den klockan, man kunde inte gå in där utan att få allas dömande blickar på sig. Jag gillarinte när folk ser på mig. Det är något med allas blickar på den här båten. Som om alla visste vad jag gjort. Som om de bara väntade på att jag skulle bryta ihop och erkänna. Jag undrar om de hittat henne än.
Jag kanske bara håller på att bli galen. Jag skulle inte vara den första i så fall. En ung man vid namn Peter. Han kunde inte varit mer än 25 år. Det trånga utrymmet, maten, dom tysta,bleka, sorgsna ansiktena på båten, hans minne av att han bränt sin gård med sin familj inne i den hade drivit honom till vansinne.
Han skar upp sin hals med en kniv som han stulit från köket. Han hade skrivit ett avskedsbrev. Men kaptenen brände det.Vi vet inte varför. Båten är från Amerika, precis som kaptenen. Vi förstod inte vad han sa, men vi var säkra på att han hade en bra anledning till att bara bränna brevet.
Jag gillar inte kaptenen heller. En dag när han stod ute på däck så ramlade en av negerslavarna ombord och spillde ut en stor hink med smutsigt skurvatten över kaptenens rygg. Kaptenen tog fram sin käpp och gav den försvarslösa lilla negern en omgång. Det var hemskt att se. Så vi andra passagerare gick ner till samlingssalen för ett par rundor bridge och slippa ta del av misshandeln.
Det var ganska svårt att spela bridge ombord. Av de 4 ombord som visste hur det gick till att spela kort kunde inte två av dem ens räkna, än mindre bjuda i partierna. Så vi brukar roa oss med att spela något simplare, som luffarschack och att kasta kniv på ett bord som vi lagt mot golvet.Men knivkastandet fick vi sluta med relativt tidigt på resan då Per Flint, en liten man som alltid gick runt i dyrbara skjortor och kostymer råkade hamna i vägen för en av knivarna.
Precis innan jag skulle öppna dörren till matsalen så slets den upp inifrån. Det var kaptenen som kom ut genom dörren med en arg min ansiktet. Han mumlade till något på amerikanska åt mig och trängde sig förbi. Det var konstigt, tänkte jag. Kaptenen brukar alltid äta mat inne i sin hytt. Men idag hade han tydligen fått smaka samma torra kex och ljumna vatten som oss andra passagerare. Han såg väldigt trött ut när han bröt ut något otydligt på amerikanska när han gick förbi. Det är lustigt med dom amerikaner jag träffat hittills. Dom vet att vi svenskar inte förstår ett jota av vad de säger, men ändå så insisterar de på att prata amerikanska med oss som om vi förstod precis vad dom sa. Lustiga typer de där.
Jag vaknade upp av det kraftiga våg svallet mot sidan av båten. Jag satte mig långsamt upp i den hårda lilla träsängen jag spenderat de tidigare två veckorna i. Min rygg tog kål på mig.Jag hade ännu inte vant mig vid att sova så obekvämt med tanke på den mjuka stora sängen som jag hade där hemma på gården. Hemma,det kan man ju knappast kalla det längre. Det är numera en del av mitt förflutna, den del av mitt liv som jag bara vill lämna bakom mig. Jag tog mig ur hängmattan och gick fram till min koffert i andra änden av det avlånga smala rummet jag blivit försedd. Slog upp den med en bestämd spark i sidan. Drog på mig en blå och vitrandig skjorta. Så fort jag fick den över huvudet fick jag det starka solskenet utifrån mitt fönster rakt i ögonen. Det sved till, fast på ett härligt sätt. Jag älskade att få solen i ögonen. Jag kunde inte få nog av att vakna med solen i ögonen.Hemma på gården hade alltid den stora björkskogen skymt för solen på morgonen. Björkarna, de håller nog på att slå ut nu.
Jag är Gustaf, den rikaste i byn där hemma,respekterad och mäktig. Jag är Gustaf, jag ströp min fru i renilska. Nu flyr jag, flyr från allt. Jag undrar om de har hittat henne än. I det stora klädskåpet i hallen, där ligger hon. Väntar på att bli upptäckt, väntar på att få avslöja det grymma ödeför världen. Det var en verklig tur att det var så lätt att få sig ombord här. Undrar om de har hittat henne än, tänkte jag för hundrade gången under denna resa.
Jag är hungrig, tänkte jag. Jag öppnade upp den lilla trädörren och steg ut i den trånga korridoren. När jag nådde toppdäck såg jag den blåa himlen med utspridda små vita moln här och var. Vilken underbar dag, tänkte jag. Sådant här väder hade vi aldrig hemma i Norrland
På relingen på babord sida låg en man över sidan och spydde. Jag kände lätt igen honom på den uppknäppta militärutstyrseln
- Jaså, Karlsson klarar inte av lite hårt sjöväder, skrockade jag.
- Näe, fy faen! Utbrast han
Karlsson svor väldigt mycket. För att en gång varit en av kronans män så svor han mer än någon annan jag kände.
- Det här vädret kommer att bli min död, sanna mina ord, Axelsson! Tjoade Karlsson
Jag gillar inte när folk talade till mig med efternamn. När folk pratade med mig med efternamn tänkte jag alltid på Frida,jag hade tvingats att ta hennes efternamn av hennes föräldrar.Undrar om de hittat henne än. Undrar om de letar efter mig därhemma också. Jag åkte ju trots allt på väldigt kort notis. Jag har inte berättat för någon att jag åkt. Men så fort de hittar Frida så förstår de nog att jag aldrig kommer tillbaka.
Jag tog mig snabbt bort från Karlsson när han ännu en gång vände sig motvattnet för att tömma sin mage på dagens portion av frukostkex.
Dörren till kökskabinen var av ett mörk träslag med en ringklocka på insidan som ringde en oerhört ljus och irriterande ton när man öppnade dörren. Jag hatade den klockan, man kunde inte gå in där utan att få allas dömande blickar på sig. Jag gillarinte när folk ser på mig. Det är något med allas blickar på den här båten. Som om alla visste vad jag gjort. Som om de bara väntade på att jag skulle bryta ihop och erkänna. Jag undrar om de hittat henne än.
Jag kanske bara håller på att bli galen. Jag skulle inte vara den första i så fall. En ung man vid namn Peter. Han kunde inte varit mer än 25 år. Det trånga utrymmet, maten, dom tysta,bleka, sorgsna ansiktena på båten, hans minne av att han bränt sin gård med sin familj inne i den hade drivit honom till vansinne.
Han skar upp sin hals med en kniv som han stulit från köket. Han hade skrivit ett avskedsbrev. Men kaptenen brände det.Vi vet inte varför. Båten är från Amerika, precis som kaptenen. Vi förstod inte vad han sa, men vi var säkra på att han hade en bra anledning till att bara bränna brevet.
Jag gillar inte kaptenen heller. En dag när han stod ute på däck så ramlade en av negerslavarna ombord och spillde ut en stor hink med smutsigt skurvatten över kaptenens rygg. Kaptenen tog fram sin käpp och gav den försvarslösa lilla negern en omgång. Det var hemskt att se. Så vi andra passagerare gick ner till samlingssalen för ett par rundor bridge och slippa ta del av misshandeln.
Det var ganska svårt att spela bridge ombord. Av de 4 ombord som visste hur det gick till att spela kort kunde inte två av dem ens räkna, än mindre bjuda i partierna. Så vi brukar roa oss med att spela något simplare, som luffarschack och att kasta kniv på ett bord som vi lagt mot golvet.Men knivkastandet fick vi sluta med relativt tidigt på resan då Per Flint, en liten man som alltid gick runt i dyrbara skjortor och kostymer råkade hamna i vägen för en av knivarna.
Precis innan jag skulle öppna dörren till matsalen så slets den upp inifrån. Det var kaptenen som kom ut genom dörren med en arg min ansiktet. Han mumlade till något på amerikanska åt mig och trängde sig förbi. Det var konstigt, tänkte jag. Kaptenen brukar alltid äta mat inne i sin hytt. Men idag hade han tydligen fått smaka samma torra kex och ljumna vatten som oss andra passagerare. Han såg väldigt trött ut när han bröt ut något otydligt på amerikanska när han gick förbi. Det är lustigt med dom amerikaner jag träffat hittills. Dom vet att vi svenskar inte förstår ett jota av vad de säger, men ändå så insisterar de på att prata amerikanska med oss som om vi förstod precis vad dom sa. Lustiga typer de där.
Comment the photo
Lite för mycket ihopskrivningar.. :P
Ska inte hända igen!
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/makthavare/498374305/