Monday 30 November 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Kom på idag att jag ej skrivit förlossningsberättelsen, så här är den..
Tisdagen den 21.e Juli.
Som jag skrev den dagen började jag att få värkar, rediga värkar och jag ringde till förlossningen då de bad oss
komma in. Jag var säker på att vi skulle få åka hem igen och kände mig inte särskilt road över att få åka in.
Hur som helst, klockan 17.30 var vi framme i Västervik på förlossningen och som alltid börjar de att koppla på ctg.
De kollar värkarna och att bebis mår bra. Sedan undersöker en barnmorska mig och kollar om jag öppnat mig mer
(då jag var inne på förlossningen dagen innan, var ja öppen 1cm) och jag hade öppnat mig till 3cm.
"Det blir inte till att åka hem" säger barnmorskan och det var en stor lättnad för mig och Jimmie.
När undersökningen är färdig blir vi visade till ett eget rum på förlossningen och gissa vilket rum vi får? Jo, det största,
familjerummet. Det trodde vi aldrig. Faktiskt va de en liten lättnad. Vi började att göra oss hemmastadda.
Klockan 18.15 kommer en undersköterska in och frågar om jag vill ta ett bad för att lindra värkarna,
visst ville jag ta ett bad. Undersköterskan visar oss dit och sedan får jag och Jimmie klara oss lite ensamna,
men barnmorskan kommer in lite då och då för att kolla läget. När klockan närmar sig sju går Jimmie iväg och
handlar lite till oss som vi kan gotta oss med under natten om de skulle dra ut. Vid sju går jag ut ur badet och tar på mig,
Jimmie hinner att komma tillbaka innan jag gått tillbaka till rummet och hjälper mig på med de sista.
Sen gick vi till rummet, väntar på att klockan ska bli halv åtta så att vi kan gå och ta kvällsfika.
När vi suttit ett tag känner jag att värkarna blir allt mer intensiva och vi går snart in på rummet igen.
På rummet pratar Jimmie och jag lite om vad som ska hända innan, under och efter förlossningen,
han säger att han kanske inte kommer klara av att vara med vid förlossningen eftersom han har lätt för att svimma.
Jag sätter mig på tvären och säger att han måste försöka. Efter ett tag måste jag bara lägga mig ner för värkarna
blir allt mer intensiva. Klockan känns gå i snigelfart, men vi lyckas hålla oss. Jimmie försöker att sova lite i fåtöljen,
jag å andra sidan har på tok för mycket värkar för att kunna sova. När halva natten har gått byter de skift och
det kommer in en ny barnmorska som är jätte trevlig och vi hoppades både jag och Jimmie på att hon ska förlösa mig.
Onsdagen den 22.e Juli.
Klockan fem på natten kommer barnmorskan in och undersöker mig, jag har då öppnat mig 5cm.
Jag får då börja med lustgas mot värkarna och visst hjälpte det en del. Klockan fem tar barnmorskan hål på hinnorna och vattnet får flöda. Vi rådfrågar barnmorskan vilken bedövning som skulle vara bäst för en förstföderska och
hon säger ryggbedövningen. Jag och Jimmie bestämmer oss för att ta den, då vi båda vill vara överrens under
hela förlossningen. Efter ca en halvtimma kommer en narkosläkare in och börjar att fixa allt till bedövningen. När hon lägger den blir hon förvånad att jag inte ger ifrån mig
ett ljud eller ens spänner mig, hon tycker med andra ord att jag är den lugnaste patient hon haft,
sagt med hennes egna ord faktiskt. Jag bara ligger där och tar vad jag får, tycker inte att det gör det minsta ont,
känner bara lite tryck i ryggen. När den är satt väntar vi ett tag för att se om den hjälper och gud vilken underbar
bedövning. Värkarna försvann nästan helt, nu kändes det bara som små sammandragningar när värkarna kom.
Efter bedövningen får jag gå på toa och Jimmie hjälper mig. Barnmorskans pass slutar vid sju, halv åtta på morgonen
och innan hon går vill hon kolla hur mycket öppen jag är, hon säger även att hon skulle vilja förlösa mig eftersom jag
är så lugn av mig, inte alls som alla andra som ska föda. Som har jätte ont och redit visar det.
Själv tog jag det lugnt, tyckte inte att det var så farligt som jag själv hade förberett mig på.
Visst, jag hade nu fått ryggbedövning men enligt de jag pratat med som också tagit de har känt av värkarna ialla fall,
det har bara dämpat lite. Precis innan hon går undersöker hon mig en sista gång. Klockan är då sju och jag har
öppnat mig 8cm. På två timmar hade jag alltså öppnat mig 3cm. Ungefär klockan kvart i åtta kommer den nya
barnmorskan in och det var henne vi hade då vi först kom dit och det kändes ganska bra. Hon kollar ctg,
frågar hur allting går och jag säger att de trycker extremt mycket neråt och hon säger att de är så de ska vara.
Dum som man är frågar jag självklart om de finns någonting som kan ta bort den smärtan, hehe. Men icke då!
Sex minuter över åtta börjar krytsvärkarna och jag kan inte sluta att trycka på. Barnmorskan säger att jag måste klippas,
så hon tar fram saker till det och kollar lite snett hur det går för mig. Innan minsta ord får hon överge det hon
håller på med och ta ut bebis, huvudet har jag alltså nästan helt själv krystat ut, utan barnmorskans hjälp och
då blir det genast lite akut. Bebis hjärtljud går ner till 20 och vi blir alla lite rädda, men med en sista krystning är
bebis ute klockan 08.16. Jimmie får se könet och barnmorskan lägger upp bebis på min mage,
sedan får Jimmie berätta könet - en liten flicka. Jag hittade inte ord. Allting kändes underbart, som en dröm.
Allt var bra! Jimmie får klippa navelsträngen, sen är de till att krysta ut moderkakan vilket inte alls var något och
medans vi, nyblivna föräldrar njuter av våran lilla dotter blir jag sydd. Utan bedövning!
DET gjorde ondare än att föda lilltösen vill jag lova. Då kved jag redit av smärta. De tar lilla Paulineh för att väga och
mäta, 3260gram vägde vår lilla tös och hon var 50cm lång. När de gjort det får jag tillbaka lilla Paulineh i min famn och
de vill att jag ska börja amma henne för att se hur vi båda funkar ihop och hur själva ammningen funkar för oss.
Hon får bra tag redan från början och både barnmorskan och undersköterskan är mycket nöjda med oss båda.
När hon är fördig ammad frågar de om jag vill ta en dusch och självklart vill man det. Vet ju hur mycket blod och
gojjs det har varit där nere, så visst vill man tvätta av sig en aning. Dock är det inte så lätt som jag trodde.
Både bedövningen och själva förlossningen har gjort mig omtöcknad och jag är väldigt yr och irrig.
Men jag lyckas ta mig till duschen och börjar duscha. Märker att det bara rinner blod från mig,
tillslut känner jag mig så yr att jag går ur duschen, tar på mig men måste sätta mig ned ett tag. Det går inte,
tänker jag för mig själv. Jag kommer aldrig kunan gå tillbaka till rummet utan att svimma.
Så jag ringer i signal klockan, det kommer en som hjälper mig, eller hämtar en hel säng faktiskt och
kör in mig på rummet. När jag kommer in är Jimmie helt frustrerad för Paulineh har tydligen skrikit nästan hela tiden
sedan jag gick in i duschen och Jimmie hade inte lyckats få lugn på henne. Men när mamma kommer tillbaka
blir hon ganska lugn. Mammas lilla flicka. ;) Haha. Nej men hon var lite hungrig då igen.
Det var bara att ta fram bröstet och amma igen. Vad gör man inte för sin lilla tös?! :)
BB vistelsen.
På onsdags eftermiddagen får vi ett rum på BB och där stannar vi fram till fredagen så att vi får alla tester gjorda. De dagarna vi var inlagda fick jag endast sova en timma, en timma från tisdagen - fredagen. Det var ganska påfrestande för mig, var så trött ibland och ville bara sova men det gick bara inte. Även när lilla Paulineh sov, fann jag ingen frid till att sova. Vet inte om det var för att jag var rädd att det skulle hända henne något eller om jag bara inte tillät mig att sova.
Första tiden hemma.
Första natten sov vi hos min mor så att vi skulle få lite tid ensamna, det vill säga då hon inte va hungrig. :) Annars är hon jätte duktig med att sova. Hon brukar somna runt elva och ibland vakna vid fyra för mat och sen sova till nio, oftast sover hon hela natten. Dock är hennes matvanor frustrerande, haha. Hon äter praktiskt taget hela tiden förutom när hon sover. Hon vill inte ha någon napp, nej nej mammas bröst är bättre! :) Men det är väl som det ska vara. ;)
Tisdagen den 21.e Juli.
Som jag skrev den dagen började jag att få värkar, rediga värkar och jag ringde till förlossningen då de bad oss
komma in. Jag var säker på att vi skulle få åka hem igen och kände mig inte särskilt road över att få åka in.
Hur som helst, klockan 17.30 var vi framme i Västervik på förlossningen och som alltid börjar de att koppla på ctg.
De kollar värkarna och att bebis mår bra. Sedan undersöker en barnmorska mig och kollar om jag öppnat mig mer
(då jag var inne på förlossningen dagen innan, var ja öppen 1cm) och jag hade öppnat mig till 3cm.
"Det blir inte till att åka hem" säger barnmorskan och det var en stor lättnad för mig och Jimmie.
När undersökningen är färdig blir vi visade till ett eget rum på förlossningen och gissa vilket rum vi får? Jo, det största,
familjerummet. Det trodde vi aldrig. Faktiskt va de en liten lättnad. Vi började att göra oss hemmastadda.
Klockan 18.15 kommer en undersköterska in och frågar om jag vill ta ett bad för att lindra värkarna,
visst ville jag ta ett bad. Undersköterskan visar oss dit och sedan får jag och Jimmie klara oss lite ensamna,
men barnmorskan kommer in lite då och då för att kolla läget. När klockan närmar sig sju går Jimmie iväg och
handlar lite till oss som vi kan gotta oss med under natten om de skulle dra ut. Vid sju går jag ut ur badet och tar på mig,
Jimmie hinner att komma tillbaka innan jag gått tillbaka till rummet och hjälper mig på med de sista.
Sen gick vi till rummet, väntar på att klockan ska bli halv åtta så att vi kan gå och ta kvällsfika.
När vi suttit ett tag känner jag att värkarna blir allt mer intensiva och vi går snart in på rummet igen.
På rummet pratar Jimmie och jag lite om vad som ska hända innan, under och efter förlossningen,
han säger att han kanske inte kommer klara av att vara med vid förlossningen eftersom han har lätt för att svimma.
Jag sätter mig på tvären och säger att han måste försöka. Efter ett tag måste jag bara lägga mig ner för värkarna
blir allt mer intensiva. Klockan känns gå i snigelfart, men vi lyckas hålla oss. Jimmie försöker att sova lite i fåtöljen,
jag å andra sidan har på tok för mycket värkar för att kunna sova. När halva natten har gått byter de skift och
det kommer in en ny barnmorska som är jätte trevlig och vi hoppades både jag och Jimmie på att hon ska förlösa mig.
Onsdagen den 22.e Juli.
Klockan fem på natten kommer barnmorskan in och undersöker mig, jag har då öppnat mig 5cm.
Jag får då börja med lustgas mot värkarna och visst hjälpte det en del. Klockan fem tar barnmorskan hål på hinnorna och vattnet får flöda. Vi rådfrågar barnmorskan vilken bedövning som skulle vara bäst för en förstföderska och
hon säger ryggbedövningen. Jag och Jimmie bestämmer oss för att ta den, då vi båda vill vara överrens under
hela förlossningen. Efter ca en halvtimma kommer en narkosläkare in och börjar att fixa allt till bedövningen. När hon lägger den blir hon förvånad att jag inte ger ifrån mig
ett ljud eller ens spänner mig, hon tycker med andra ord att jag är den lugnaste patient hon haft,
sagt med hennes egna ord faktiskt. Jag bara ligger där och tar vad jag får, tycker inte att det gör det minsta ont,
känner bara lite tryck i ryggen. När den är satt väntar vi ett tag för att se om den hjälper och gud vilken underbar
bedövning. Värkarna försvann nästan helt, nu kändes det bara som små sammandragningar när värkarna kom.
Efter bedövningen får jag gå på toa och Jimmie hjälper mig. Barnmorskans pass slutar vid sju, halv åtta på morgonen
och innan hon går vill hon kolla hur mycket öppen jag är, hon säger även att hon skulle vilja förlösa mig eftersom jag
är så lugn av mig, inte alls som alla andra som ska föda. Som har jätte ont och redit visar det.
Själv tog jag det lugnt, tyckte inte att det var så farligt som jag själv hade förberett mig på.
Visst, jag hade nu fått ryggbedövning men enligt de jag pratat med som också tagit de har känt av värkarna ialla fall,
det har bara dämpat lite. Precis innan hon går undersöker hon mig en sista gång. Klockan är då sju och jag har
öppnat mig 8cm. På två timmar hade jag alltså öppnat mig 3cm. Ungefär klockan kvart i åtta kommer den nya
barnmorskan in och det var henne vi hade då vi först kom dit och det kändes ganska bra. Hon kollar ctg,
frågar hur allting går och jag säger att de trycker extremt mycket neråt och hon säger att de är så de ska vara.
Dum som man är frågar jag självklart om de finns någonting som kan ta bort den smärtan, hehe. Men icke då!
Sex minuter över åtta börjar krytsvärkarna och jag kan inte sluta att trycka på. Barnmorskan säger att jag måste klippas,
så hon tar fram saker till det och kollar lite snett hur det går för mig. Innan minsta ord får hon överge det hon
håller på med och ta ut bebis, huvudet har jag alltså nästan helt själv krystat ut, utan barnmorskans hjälp och
då blir det genast lite akut. Bebis hjärtljud går ner till 20 och vi blir alla lite rädda, men med en sista krystning är
bebis ute klockan 08.16. Jimmie får se könet och barnmorskan lägger upp bebis på min mage,
sedan får Jimmie berätta könet - en liten flicka. Jag hittade inte ord. Allting kändes underbart, som en dröm.
Allt var bra! Jimmie får klippa navelsträngen, sen är de till att krysta ut moderkakan vilket inte alls var något och
medans vi, nyblivna föräldrar njuter av våran lilla dotter blir jag sydd. Utan bedövning!
DET gjorde ondare än att föda lilltösen vill jag lova. Då kved jag redit av smärta. De tar lilla Paulineh för att väga och
mäta, 3260gram vägde vår lilla tös och hon var 50cm lång. När de gjort det får jag tillbaka lilla Paulineh i min famn och
de vill att jag ska börja amma henne för att se hur vi båda funkar ihop och hur själva ammningen funkar för oss.
Hon får bra tag redan från början och både barnmorskan och undersköterskan är mycket nöjda med oss båda.
När hon är fördig ammad frågar de om jag vill ta en dusch och självklart vill man det. Vet ju hur mycket blod och
gojjs det har varit där nere, så visst vill man tvätta av sig en aning. Dock är det inte så lätt som jag trodde.
Både bedövningen och själva förlossningen har gjort mig omtöcknad och jag är väldigt yr och irrig.
Men jag lyckas ta mig till duschen och börjar duscha. Märker att det bara rinner blod från mig,
tillslut känner jag mig så yr att jag går ur duschen, tar på mig men måste sätta mig ned ett tag. Det går inte,
tänker jag för mig själv. Jag kommer aldrig kunan gå tillbaka till rummet utan att svimma.
Så jag ringer i signal klockan, det kommer en som hjälper mig, eller hämtar en hel säng faktiskt och
kör in mig på rummet. När jag kommer in är Jimmie helt frustrerad för Paulineh har tydligen skrikit nästan hela tiden
sedan jag gick in i duschen och Jimmie hade inte lyckats få lugn på henne. Men när mamma kommer tillbaka
blir hon ganska lugn. Mammas lilla flicka. ;) Haha. Nej men hon var lite hungrig då igen.
Det var bara att ta fram bröstet och amma igen. Vad gör man inte för sin lilla tös?! :)
BB vistelsen.
På onsdags eftermiddagen får vi ett rum på BB och där stannar vi fram till fredagen så att vi får alla tester gjorda. De dagarna vi var inlagda fick jag endast sova en timma, en timma från tisdagen - fredagen. Det var ganska påfrestande för mig, var så trött ibland och ville bara sova men det gick bara inte. Även när lilla Paulineh sov, fann jag ingen frid till att sova. Vet inte om det var för att jag var rädd att det skulle hända henne något eller om jag bara inte tillät mig att sova.
Första tiden hemma.
Första natten sov vi hos min mor så att vi skulle få lite tid ensamna, det vill säga då hon inte va hungrig. :) Annars är hon jätte duktig med att sova. Hon brukar somna runt elva och ibland vakna vid fyra för mat och sen sova till nio, oftast sover hon hela natten. Dock är hennes matvanor frustrerande, haha. Hon äter praktiskt taget hela tiden förutom när hon sover. Hon vill inte ha någon napp, nej nej mammas bröst är bättre! :) Men det är väl som det ska vara. ;)
![](http://cdn08.dayviews.com/49/_u2/_u9/_u3/_u6/_u3/u293630/1293362453_1.jpg)
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mammajessie/427713305/