Monday 29 September 2008 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
I går mådde jag riktigt jävla illa innan jag gick och la mig. Jag ville krypa ur min egen kropp, slå mig själv i magen och se mig själv ha ont. Istället för att sitta där, i mig själv, och HA ont.
Jag går och lägger mig med en hel massa tårar. Tårar skapade av en morgon, en dag och en kväll. Jag vaknar upp tom, nollställd. Känner ingenting. Mitt uppdrag är att hämta nya känslor, under den nya dagen.
Jag går och lägger mig nästa dag, hur lycklig som helst. Tänker på dig och ler. Jag vaknar upp tom, nollställd. Känner ingenting. Mitt uppdrag är att hämta nya känslor, under den nya dagen.
Jag får känslan av att jag springer runt runt runt. Kommer inte en meter. Allt börjar bara om. Jag får inte slutföra något. Jag ställs på noll oavsett om jag vill eller inte.
Hur ska jag kunna leva mitt liv som jag vill? Om jag aldrig får chansen att slutföra något?
Hur lever man ett liv där allting känns halvfärdigt?
Jag som dessutom är fylld av massa känslor, på gott och ont, blir riktigt frustrerad.
Det handlar inte bara om att vara glad eller ledsen. Jag blir arg, på mindre än en sekund. Jag har en personlighet så fylld av humörsvägningar att det är skrämmande. Jag kan gå från att skratta till att vilja ta livet av mig på en minut.
Men jag kan också, från att vara läskigt arg bli jätteglad, på lika kort tid.
Jag vill slita av mig håret, stampa hårt i golvet och skrika rakt ut. Att ena stunden vara överlycklig, för att den andra rasa ihop totalt gör mig förvirrad.
Jag tappar greppet. Jag vet inte vart jag står. Jag vet inte vart jag ska. Mitt inre krigar och det är total kaos.
Ibland blir man rädd för att leva ut lyckan.. livrädd för nästa fall. För ju lyckligare du är, ju högre upp du klättrar.. desto hårdare slår du dig när du ramlar ner.
Här börjar man begränsa sig själv. Stänger ute folk som man vet egentligen skänker lycka. Man försöker hålla sig på en nivå av likgiltighet och man blir en tråkig, grå och ensam människa.
Allt på grund av den där jävla sömnen som tvingar mig att stänga av.
Jag vill inte stänga av. Jag vill fortsätta. Slutföra.
Ibland tror jag att det handlar om mitt behov av en annan människa i mitt liv. Någon att fortsätta med, tillsammans. Någon som finns där när jag ler, men också när jag gråter och skriker.
Kanske blir det ingen skillnad, även om man har någon att gå genom livet med. Men jag behöver någon att dela ordet Fortsättning med.
Nu sitter jag mest här, ensam, och allt känns halvklart.
- Kom igen Amanda. Vi tar allt från ruta ett. Vi börjar om på nytt.
Jag är så trött på det snacket! Börja om på nytt - Dra åt helvete. Jag tänker aldrig i mitt liv börja om på nytt en enda jävla gång till. Det spelar ingen roll vad det gäller.
Jag ska fortsätta. Inte börja om.
Aldrig. Aldrig. Aldrig.
Varför ska jag leva ett liv, som aldrig riktigt får sitt slut? Varför ska jag ha massa känslor som bara börjar om..
Om och om igen.
Can we take a ride?
Get out of this place,
While we still have time.
Jag går och lägger mig med en hel massa tårar. Tårar skapade av en morgon, en dag och en kväll. Jag vaknar upp tom, nollställd. Känner ingenting. Mitt uppdrag är att hämta nya känslor, under den nya dagen.
Jag går och lägger mig nästa dag, hur lycklig som helst. Tänker på dig och ler. Jag vaknar upp tom, nollställd. Känner ingenting. Mitt uppdrag är att hämta nya känslor, under den nya dagen.
Jag får känslan av att jag springer runt runt runt. Kommer inte en meter. Allt börjar bara om. Jag får inte slutföra något. Jag ställs på noll oavsett om jag vill eller inte.
Hur ska jag kunna leva mitt liv som jag vill? Om jag aldrig får chansen att slutföra något?
Hur lever man ett liv där allting känns halvfärdigt?
Jag som dessutom är fylld av massa känslor, på gott och ont, blir riktigt frustrerad.
Det handlar inte bara om att vara glad eller ledsen. Jag blir arg, på mindre än en sekund. Jag har en personlighet så fylld av humörsvägningar att det är skrämmande. Jag kan gå från att skratta till att vilja ta livet av mig på en minut.
Men jag kan också, från att vara läskigt arg bli jätteglad, på lika kort tid.
Jag vill slita av mig håret, stampa hårt i golvet och skrika rakt ut. Att ena stunden vara överlycklig, för att den andra rasa ihop totalt gör mig förvirrad.
Jag tappar greppet. Jag vet inte vart jag står. Jag vet inte vart jag ska. Mitt inre krigar och det är total kaos.
Ibland blir man rädd för att leva ut lyckan.. livrädd för nästa fall. För ju lyckligare du är, ju högre upp du klättrar.. desto hårdare slår du dig när du ramlar ner.
Här börjar man begränsa sig själv. Stänger ute folk som man vet egentligen skänker lycka. Man försöker hålla sig på en nivå av likgiltighet och man blir en tråkig, grå och ensam människa.
Allt på grund av den där jävla sömnen som tvingar mig att stänga av.
Jag vill inte stänga av. Jag vill fortsätta. Slutföra.
Ibland tror jag att det handlar om mitt behov av en annan människa i mitt liv. Någon att fortsätta med, tillsammans. Någon som finns där när jag ler, men också när jag gråter och skriker.
Kanske blir det ingen skillnad, även om man har någon att gå genom livet med. Men jag behöver någon att dela ordet Fortsättning med.
Nu sitter jag mest här, ensam, och allt känns halvklart.
- Kom igen Amanda. Vi tar allt från ruta ett. Vi börjar om på nytt.
Jag är så trött på det snacket! Börja om på nytt - Dra åt helvete. Jag tänker aldrig i mitt liv börja om på nytt en enda jävla gång till. Det spelar ingen roll vad det gäller.
Jag ska fortsätta. Inte börja om.
Aldrig. Aldrig. Aldrig.
Varför ska jag leva ett liv, som aldrig riktigt får sitt slut? Varför ska jag ha massa känslor som bara börjar om..
Om och om igen.
Can we take a ride?
Get out of this place,
While we still have time.
Comment the photo
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mandis91/273639397/