Tuesday 7 October 2008 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Jag vill skriva något. Jag vet inte vad. Jag har ingen aning om vad jag tänker längre. Jag vet inte ens om jag tänker över huvud taget. Jag bara gör saker.
Det finns inga konsekvenser för mig.
Jag har hela tiden kännt att jag ska vara den som alltid klarar sig. Jag ska orka, jag ska stå på mig. För jag är den som det alltid går bra för.
Jag ska inte ha någon anledning att gråta. Jag ska inte ha någon anledning till att vilja gömma mig i ett hörn och försvinna en stund.
För det är jag som är Amanda, hon som är stark, hon som står på sig.
Hon som alltid klarar sig.
Jag är ett känslomässigt utvik. Jag placerar mig själv på första sidan och ger mig själv mer än ett uppslag. Jag är en som en hel tidning full av nakenhet.
Jag låter fingrarna fumla över ett tangentbord för att forma ännu ett saftigt och naket utvik.
Se mig, hör mig, läs mig. Men lär aldrig känna mig.
Ibland önskar jag att någon kunde läsa alla de här orden och sedan ta tag i mig, trycka upp mig mot en vägg och låta mig stå till svars för vartenda ord.
Jag är trött på att skratta bort allt och säga "Äh, jag överdriver bara. Det är bra nu".
Jag önskar att det fanns någon, vem som helst, som kunde se det jag egentligen är.
Liten och alldeles för rädd för att våga leva.
Jag har hur många vänner som helst. Det handlar inte om ensamhet. För jag är verkligen inte ensam.
Men hur kommer det sig att jag varje kväll går och lägger mig med en känsla av total tomhet? En iskall känsla av att ha ingenting alls, när jag egentligen har så mycket?
Men jag har inte det jag önskar att jag hade. Jag vill kunna vara lika naken i det verkliga livet. Jag vill inte behöva gömma mig bakom vackra metaforer i textformat.
Jag vill kunna ge ljud till alla mina känslor. Just nu är de bara tysta och fastklistrade i mitt tangentbord.
Någon sa till mig att jag borde gå till någon, prata. Men det handlar inte om det. Jag vill inte söka upp hjälpen. Jag vill att den kommer till mig. Jag kan inte prata med människor som jag vet sitter och lyssnar på mig samtidigt som de tjänar pengar på att jag har ett kaos inuti min kropp. Jag har testat det, och för mig så fungerar det inte.
Jag kommer inte kunna säga ett ord förrän någon verkligen tvingar allt ur mig. Jag vill kunna ta på känslan av att människan verkligen bryr sig.. att jag är det enda just då.
Jag vill känna att jag spelar roll, att någon tar sig tid.
Jag behöver få känna att jag existerar och spelar en roll i någons värld.
Först då kommer jag att våga klä av mig naken.
Jag vill gå sönder hos Dig. Jag vill berätta om det som får mig att vilja falla isär helt.
Jag vill låta tårarna besöka mig igen.
Jag vill våga säga, till Dig, att just nu orkar jag inte en sekund till.
Jag vill skrika i en värld där jag är trött på att viska.
Det finns inga konsekvenser för mig.
Jag har hela tiden kännt att jag ska vara den som alltid klarar sig. Jag ska orka, jag ska stå på mig. För jag är den som det alltid går bra för.
Jag ska inte ha någon anledning att gråta. Jag ska inte ha någon anledning till att vilja gömma mig i ett hörn och försvinna en stund.
För det är jag som är Amanda, hon som är stark, hon som står på sig.
Hon som alltid klarar sig.
Jag är ett känslomässigt utvik. Jag placerar mig själv på första sidan och ger mig själv mer än ett uppslag. Jag är en som en hel tidning full av nakenhet.
Jag låter fingrarna fumla över ett tangentbord för att forma ännu ett saftigt och naket utvik.
Se mig, hör mig, läs mig. Men lär aldrig känna mig.
Ibland önskar jag att någon kunde läsa alla de här orden och sedan ta tag i mig, trycka upp mig mot en vägg och låta mig stå till svars för vartenda ord.
Jag är trött på att skratta bort allt och säga "Äh, jag överdriver bara. Det är bra nu".
Jag önskar att det fanns någon, vem som helst, som kunde se det jag egentligen är.
Liten och alldeles för rädd för att våga leva.
Jag har hur många vänner som helst. Det handlar inte om ensamhet. För jag är verkligen inte ensam.
Men hur kommer det sig att jag varje kväll går och lägger mig med en känsla av total tomhet? En iskall känsla av att ha ingenting alls, när jag egentligen har så mycket?
Men jag har inte det jag önskar att jag hade. Jag vill kunna vara lika naken i det verkliga livet. Jag vill inte behöva gömma mig bakom vackra metaforer i textformat.
Jag vill kunna ge ljud till alla mina känslor. Just nu är de bara tysta och fastklistrade i mitt tangentbord.
Någon sa till mig att jag borde gå till någon, prata. Men det handlar inte om det. Jag vill inte söka upp hjälpen. Jag vill att den kommer till mig. Jag kan inte prata med människor som jag vet sitter och lyssnar på mig samtidigt som de tjänar pengar på att jag har ett kaos inuti min kropp. Jag har testat det, och för mig så fungerar det inte.
Jag kommer inte kunna säga ett ord förrän någon verkligen tvingar allt ur mig. Jag vill kunna ta på känslan av att människan verkligen bryr sig.. att jag är det enda just då.
Jag vill känna att jag spelar roll, att någon tar sig tid.
Jag behöver få känna att jag existerar och spelar en roll i någons värld.
Först då kommer jag att våga klä av mig naken.
Jag vill gå sönder hos Dig. Jag vill berätta om det som får mig att vilja falla isär helt.
Jag vill låta tårarna besöka mig igen.
Jag vill våga säga, till Dig, att just nu orkar jag inte en sekund till.
Jag vill skrika i en värld där jag är trött på att viska.