Efter 8 underbara år gick vi tyvärr skilda vägar. Efter 8 år var det dags att inse att du längre inte var 3 som du ofta fick det att se ut. Efter 8 år vet jag att du förblir den bästa för mig, även om jag efter blod svett och tårar många gånger önskat att du inte fanns. Varenda gång slutade det med tårar om hur dum jag var, när jag insåg att du trots allt var den bästa. Du fanns alltid där när man behövde, du fanns alltid där för att trösta med din mysiga mule.

Under hela sommaren 2010 märktes det att något var fel, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Följande tid radades problemen upp med kolik, korsförlamning osv. Allt gick verkligen emot oss trots att vi försökte föebygga allt vi kunde. Veterinärer osv osv kollade henne men kunde inte konstatera att något speciellt var fel. Tiden gick och vi kunde börja rida igenom fram emot mitten av sommaren. Men fortfarande var det något som kändes fel. Det var inte samma gamla underbara vickan längre. Folk provade rida henne och de sade hela tiden att inget var fel. Men trots allt gick jag på magkänslan. Jag hade ju ändå hållt på med henne i 8 år. Hon fick stå i hopp om att det skulle bli bättre. Men bättre blev det aldrig. Tillslut efter många om och men fick vi i mitten på Augusti bekräftat att hon var sjuk. En suck av lättnad föll ändock även om hon var sjuk. Det var inte bara jag som var nojjig över henne, det var verkkligen något som var fel.

Men sen kom följande, en prognos som lät vila minst 1,5 år och därefter kanske hon blir bra. Att få höra att hon "kanske" skulle bli bra fick allt att vända sig i magen. Om det där kanske inte blev kanske så skulle jag fortfarande stå med en sjuk häst. Med en häst som var 19 år vid tidpunkten vi fick veta om att hon avr sjuk så fanns det bara ett alternativ även om det var svårt.

Den 10 September 2010 blev min hittils värsta dag i mit liv, Men beslutet var satt att min underbaraste vän skulle tas bort för alltid. Allt för att hon skulle slippa lida. Att önska henne kvar hade bara varit själviskt av mig själv, jag kunde inte göra så efter allt hon gjort för mig. Men trots allt som vi stått ut med tillsammans så följde jag aldrig med henne in i slutet, vilket jag dels är glad för men dels ledsen för. Hon fanns alltid där för mig men jag fanns inte där för henne in i slutet. Men jag ville minnas det bra inte att hon skulle somna in. Pappa följde med henne den dagen, in i det sista och det är jag mycket tacksam för. Vickan älskade 2 saker, åka transport och när pappa var med ner till stallet. Hennes sista dag fick hon göra båda två, åka transport och ha sällskap av pappa. Så trots att jag inte följde med så hoppas och tror jag att hon kände sig trygg.

Senare på på dagen när far mötte upp mig och mamma, var det första gången jag sett min far så känslig. Det märktes så tydligt att jag inte var den ända som tyckte det var jobbigt. INte konstigt heller när en familjemedlem lämnade oss. Tiden framöver visste jag skulle förbli jobbig, en tid utan häst och en tid med mycket sorg/saknad efter något som betydde mest för mig.

Så här snart 2 år senare så ser jag dig fortfarande komma springande emot mig med spetsade öron, högt gnägg och manen som fladdrar i vinden. Jag kan inte annat en önska att allt vore sant, men varje gång jag försöker röra vid din mule försvinner du bort i dimman, som om du aldrig varit där. Men jag vet att jag gjorde rätt även om jag självviskt nog har önskat annat många gånger under dessa snart 2 år. Jag vet att hon nu bedriver sina dagar på ett mycket bättre ställe och jag hoppas att jag en dag kan bli lika lycklig som jag var med dig. Jag hoppas och tror att den dagen kommer i framtiden.

Saknad för evigt världens vackraste och underbarast Varmblodiga Travhäst. Lyckligare kunde man inte vara med dig.

Rest In Peace Victorian Girl 24/4 1991-10/9 2010 <3

Annons

The photo has no tags

Camera W660i

Focal length mm

Aperture f/2.8

Shutter 1/8 s

ISO 500

Date

July 2012