November
Sunday 8 February 2009 photo 1/2
|
<span style="display: none; float: right;"> Tävla Flytta / Radera bild 2009 2008 2007 2006 2005 Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 Flytta Radera Lägg till i album Lägg i album Stäng Ändra text
Du måste Läsa!!
Det var en tidig torsdagsmorgon, tidningen hade precis kommit och Wilma Karlsson skulle väcka sin 13-åriga dotter Erica.
Hon gick in till sin dotters rum, men fann det tomt. Var fanns hennes dotter om inte sovandes
i sängen? Wilma gick ut till den stora trädgårdens baksida och hon ropade det högsta hon
kunde efter sin dotter, men inget svar. Inte heller på framsidan fanns Erica.
Nu började Wilma bli orolig, hennes dotter var borta!
Hon sprang direkt in och ringde polisen som kom efter bara några få minuter.
Wilma berättade att hennes dotter var försvunnen, fick berätta när hon senast såg Erica
och gav en personbeskrivning på sin älskade dotter.
Polisen sa att dom skulle leta efter henne med både vanliga stora polisstyrkor samt hundar och
att det var bäst om Wilma själv försökte lugna ner sig lite här hemma.
Men hur skulle hon kunna lugna ner sig när hon inte hade en aning om var hennes dotter fanns?
Hon hann tänka många saker under dagen och ringde inte ens till jobbet för att berätta att
hon inte överhuvudtaget skulle komma till jobbet idag.
På kvällen ringde en polis vid namn Gustav Olofsson och berättade attdeinte hade funnit Erica ännu. Oron och skräcken spred sig som ettenormtgift inom Wilma.
Nästa dag var över tvåhundra frivilliga människor, barn ungdomarvuxnaoch gamla, med i letandet efter Erica. När klockan var lite efter24:00gav de flesta upp letandet.
Men tre fjortonåriga pojkar fortsatte, de var vänner till Erica och vägrade ge upp!
Person efter person gav upp och till slut var inte ens poliserna kvar och letade.
Men pojkarna sökte i den stora skogen, björnskogen som de kalladedennär dom var små, varför minns de inte. När klockan var runt01:30ungefär hörde de någonting som lät som en flickas gråt. Så fortdekunde följde de ljudet till de slutligen nådde ett berg.
Det var långt till mark, säkert 25-30 meter, men ändå lät flickan väldigt nära.
De klättrade försiktigt, försiktigt ner längs berget ungefär till mitten.
Nu var flickans gråt ut ljust skrik och de hörde att det var Ericas röst, vilket gjorde de ännu
mer spända och rädda än innan.
Vad var dom som hade hänt, eller hände, med deras vän?
Då såg de, där nedanför berget, var det en storväxt man med blå jeans och mörkbrunt skägg
som såg ut att slåss med någon. Pojkarna klättrade så tyst de kundenertill klyftan i berget som var bara cirka 2-3 meter över markenhögst.De lade sig där och kikade ner på vad som hände, förtillräckligtmodiga till att gå ner till mannen var de verkligen inte.
När mannen hastigt reste sig upp såg de Erica ligga gråtandes ochnakenbland gräs,löv och buskar. Mannen drog ner sina byxor, "Nu är detdagsigen, nu är jag sugen på dig gumman" sade han och lade sig ovanpåEricasom förgäves försökte skrika.
Mannen rörde sig långsamt fram och tillbaka över Erica samtidigt som han smekte hennes
bröst och kysste hennes hals. "Du är min, nu och förevigt är dumin.Erica, min älskling" sa han mellan de flämtande andetagen. Ericahadenu gett upp sitt skrikande, vem skulle egentligen höra hennes roppåhjälp här ute? Pojkarna såg på medans våldtäckten pågick, men inteutanströmmade tårar. När mannen var "klar" reste hans sig upp, droguppsina byxor och lade sig sedan brevid den nakna, gråtande flickan.Hanrörde sakta sina fingrar över hennes kropp, sedan torkadehanbort flickans tårar. "Det är ingen idé att gråta, ingen kan höradig.Livet du levde förut är över nu, du och jag ska starta ett nyttlivtillsammans, har du inte förstått det ännu? Seså min vackraflicka,hejda dina tårar och försök att inte skrika någon mer gång. Dinmun skaanvändas till njutningar" sade mannen och blickade neråt mothanspekande byxor. "Du är så fin, min flicka, att den inte kan lugnanersig. Såja, den väntar på dig!"
Han knäppte upp sina byxor, men då hade pojkarna i klyftan fått nog.
"Din äckliga jävla gubbe försvinn från Erica!" ropade en av de samtidigt som de alla tre
kastade kottar och stenar på mannen som inte blev glad.
En av pojkarna, Fredrik, var den starkaste av dem alla tre och nutoghan tillräckligt med mod till sig för att nästan hoppa ner frånklyftanoch rusa fram mot mannen.
De slogs en lång stund, tills Fredrik fick tag i en sten som han med sin värsta kraft drog rakt
i mannens huvud.
Blodet rann snabbare än alla tårar från de fyra barnen och mannen föll livlös
till marken.
De bar upp honom i klyftan och lämnade honom där.
När de kom tillbaka hem var de allihop fulla av både blod och tårar.
Lyckan var stor över att de fyra barnen var hemma, men vadsomegentligen hände där ute i skogen fick ingen annan veta förens fleraårsenare.
Men jag kan ju berätta att deras föräldrar fick veta det genom fyra självmordsbrev.
kopiera detta om du är emot våldtäckt!
Det var en tidig torsdagsmorgon, tidningen hade precis kommit och Wilma Karlsson skulle väcka sin 13-åriga dotter Erica.
Hon gick in till sin dotters rum, men fann det tomt. Var fanns hennes dotter om inte sovandes
i sängen? Wilma gick ut till den stora trädgårdens baksida och hon ropade det högsta hon
kunde efter sin dotter, men inget svar. Inte heller på framsidan fanns Erica.
Nu började Wilma bli orolig, hennes dotter var borta!
Hon sprang direkt in och ringde polisen som kom efter bara några få minuter.
Wilma berättade att hennes dotter var försvunnen, fick berätta när hon senast såg Erica
och gav en personbeskrivning på sin älskade dotter.
Polisen sa att dom skulle leta efter henne med både vanliga stora polisstyrkor samt hundar och
att det var bäst om Wilma själv försökte lugna ner sig lite här hemma.
Men hur skulle hon kunna lugna ner sig när hon inte hade en aning om var hennes dotter fanns?
Hon hann tänka många saker under dagen och ringde inte ens till jobbet för att berätta att
hon inte överhuvudtaget skulle komma till jobbet idag.
På kvällen ringde en polis vid namn Gustav Olofsson och berättade attdeinte hade funnit Erica ännu. Oron och skräcken spred sig som ettenormtgift inom Wilma.
Nästa dag var över tvåhundra frivilliga människor, barn ungdomarvuxnaoch gamla, med i letandet efter Erica. När klockan var lite efter24:00gav de flesta upp letandet.
Men tre fjortonåriga pojkar fortsatte, de var vänner till Erica och vägrade ge upp!
Person efter person gav upp och till slut var inte ens poliserna kvar och letade.
Men pojkarna sökte i den stora skogen, björnskogen som de kalladedennär dom var små, varför minns de inte. När klockan var runt01:30ungefär hörde de någonting som lät som en flickas gråt. Så fortdekunde följde de ljudet till de slutligen nådde ett berg.
Det var långt till mark, säkert 25-30 meter, men ändå lät flickan väldigt nära.
De klättrade försiktigt, försiktigt ner längs berget ungefär till mitten.
Nu var flickans gråt ut ljust skrik och de hörde att det var Ericas röst, vilket gjorde de ännu
mer spända och rädda än innan.
Vad var dom som hade hänt, eller hände, med deras vän?
Då såg de, där nedanför berget, var det en storväxt man med blå jeans och mörkbrunt skägg
som såg ut att slåss med någon. Pojkarna klättrade så tyst de kundenertill klyftan i berget som var bara cirka 2-3 meter över markenhögst.De lade sig där och kikade ner på vad som hände, förtillräckligtmodiga till att gå ner till mannen var de verkligen inte.
När mannen hastigt reste sig upp såg de Erica ligga gråtandes ochnakenbland gräs,löv och buskar. Mannen drog ner sina byxor, "Nu är detdagsigen, nu är jag sugen på dig gumman" sade han och lade sig ovanpåEricasom förgäves försökte skrika.
Mannen rörde sig långsamt fram och tillbaka över Erica samtidigt som han smekte hennes
bröst och kysste hennes hals. "Du är min, nu och förevigt är dumin.Erica, min älskling" sa han mellan de flämtande andetagen. Ericahadenu gett upp sitt skrikande, vem skulle egentligen höra hennes roppåhjälp här ute? Pojkarna såg på medans våldtäckten pågick, men inteutanströmmade tårar. När mannen var "klar" reste hans sig upp, droguppsina byxor och lade sig sedan brevid den nakna, gråtande flickan.Hanrörde sakta sina fingrar över hennes kropp, sedan torkadehanbort flickans tårar. "Det är ingen idé att gråta, ingen kan höradig.Livet du levde förut är över nu, du och jag ska starta ett nyttlivtillsammans, har du inte förstått det ännu? Seså min vackraflicka,hejda dina tårar och försök att inte skrika någon mer gång. Dinmun skaanvändas till njutningar" sade mannen och blickade neråt mothanspekande byxor. "Du är så fin, min flicka, att den inte kan lugnanersig. Såja, den väntar på dig!"
Han knäppte upp sina byxor, men då hade pojkarna i klyftan fått nog.
"Din äckliga jävla gubbe försvinn från Erica!" ropade en av de samtidigt som de alla tre
kastade kottar och stenar på mannen som inte blev glad.
En av pojkarna, Fredrik, var den starkaste av dem alla tre och nutoghan tillräckligt med mod till sig för att nästan hoppa ner frånklyftanoch rusa fram mot mannen.
De slogs en lång stund, tills Fredrik fick tag i en sten som han med sin värsta kraft drog rakt
i mannens huvud.
Blodet rann snabbare än alla tårar från de fyra barnen och mannen föll livlös
till marken.
De bar upp honom i klyftan och lämnade honom där.
När de kom tillbaka hem var de allihop fulla av både blod och tårar.
Lyckan var stor över att de fyra barnen var hemma, men vadsomegentligen hände där ute i skogen fick ingen annan veta förens fleraårsenare.
Men jag kan ju berätta att deras föräldrar fick veta det genom fyra självmordsbrev.
kopiera detta om du är emot våldtäckt!
Visa toppen
Show footer