July
Wednesday 9 April 2008 photo 1/1
|
Det har hänt något med tiden, eller i alla fall hur jag uppfattar den. Idag blir Lillkillen 14 månader och imorgon är det exakt 9 månader sedan vi träffades första gången. Det är konstigt. Det känns så nyss och ändå som en hel evighet bort. Minns inte längre hur det kändes att leva helt ensam, eller i alla fall med bara katten som sambo.
Rent logiskt är det klart att jag vet hur det var men min kropp minns inte längre hur det kändes. Visst händer det att jag saknar sovmorgnar, varm take-away-mat direkt ur boxen och långa sköna middagar på restaurang. Inget av detta har jag upplevt sedan Lillkillen kom in i mitt liv och det var sådan jag verkligen uppskattade tidigare. Saker jag fortfarande kan drömma om, men de känns inte längre viktiga på samma sätt.
Det känns inte som om jag förändrats, men jag antar att jag gjort det. Jag brukade lägga så mycket kraft och tid på jobbet. Oftast för att jag ville göra allt perfekt snarare än att jag var tvungen. Trodde att jag skulle bli rastlös eller folkskygg av att stanna hemma för länge. Alla andra pratade om hur svårt det var att få någonting gjort när man var hemma med barn och jag tänkte att jag får ta den smällen när den kommer. Men den kom inte. Kanske jag är alltför mycket av en slarva och jag har ju dessutom haft sådan tur att jag fått ett barn som gillar att äta och sova, men vad är det egentligen som man ska stressa för att hinna?
En bekant sa att han ägnade hela sin föräldraledighet åt att städa och tvätta. Varför? Det tar bara några minuter att köra en tvätt eller diskmaskin. Varför då ägna hela dagen åt det? Det finns ju så mycket annat skönt att göra. Gå långa promenader, se på TV, dricka kaffe, busa med Lillkillen, gosa, bada osv. Jag gör absolut inte allt det jag hade planerat, men vadå då. Vi har det skönt och lever i vår egen takt. En oerhörd lyx!
Jag vet att allt kommer ändras då jag börjar jobba igen. Eller gör det verkligen det? Kanske det blir som förra gången, så mycket bättre än jag trott...
Rent logiskt är det klart att jag vet hur det var men min kropp minns inte längre hur det kändes. Visst händer det att jag saknar sovmorgnar, varm take-away-mat direkt ur boxen och långa sköna middagar på restaurang. Inget av detta har jag upplevt sedan Lillkillen kom in i mitt liv och det var sådan jag verkligen uppskattade tidigare. Saker jag fortfarande kan drömma om, men de känns inte längre viktiga på samma sätt.
Det känns inte som om jag förändrats, men jag antar att jag gjort det. Jag brukade lägga så mycket kraft och tid på jobbet. Oftast för att jag ville göra allt perfekt snarare än att jag var tvungen. Trodde att jag skulle bli rastlös eller folkskygg av att stanna hemma för länge. Alla andra pratade om hur svårt det var att få någonting gjort när man var hemma med barn och jag tänkte att jag får ta den smällen när den kommer. Men den kom inte. Kanske jag är alltför mycket av en slarva och jag har ju dessutom haft sådan tur att jag fått ett barn som gillar att äta och sova, men vad är det egentligen som man ska stressa för att hinna?
En bekant sa att han ägnade hela sin föräldraledighet åt att städa och tvätta. Varför? Det tar bara några minuter att köra en tvätt eller diskmaskin. Varför då ägna hela dagen åt det? Det finns ju så mycket annat skönt att göra. Gå långa promenader, se på TV, dricka kaffe, busa med Lillkillen, gosa, bada osv. Jag gör absolut inte allt det jag hade planerat, men vadå då. Vi har det skönt och lever i vår egen takt. En oerhörd lyx!
Jag vet att allt kommer ändras då jag börjar jobba igen. Eller gör det verkligen det? Kanske det blir som förra gången, så mycket bättre än jag trott...
Comment the photo
Jättekram till dig, modiga och fina Mari!
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/marimaruschka/191365931/
Visa toppen
Show footer