Previous photoWednesday 7 April 2010 photo 5/18
|
Tråkig del igen, I'm So sorry!
Men jag ska försöka bättre mig jag looovar!
Glöm inte att kommentera nu ;d
Jag kunde inte låta bli att bli rädd. Rösten lät så hotande.
Jag höll mobilen mot örat ett bra tag efter att luren hade klickats på. Alla kollade på mig, jag hade ju inte sagt något.
Jag drog långsamt ner mobilen. Jag hade blicken på en och samma ställe. Jag var som hypnotiserad.
- Vem var det? Frågade Bill.
- Jag.. Jag vet inte. Jag flyttade långsamt min blick från kastrullen, som jag hade stirrat på, till Bill.
- Men vad sa han då? Sa Bill oroligt.
- "Vi kommer hitta dig Tokio Hotel fitta, tro inte att du kan gömma dig föralltid" Sa jag långsamt.
Tom, Gustav och Georg kollade på mig med blickar som visade att dom inte fattade något. Jag hade hittills valt att bara berätta för Bill om varför dom misshandlade mig.
- Shit, vi måste anmäla det här! Sa Bill allvarligt.
- Nej, inte polisen. Dom har hundratals kompisar där ute som lätt blir förbannade. Jag skulle aldrig kunna gå ut.
- Men herregud, du blev misshandlad och hotad för att du gillar ett fucking band. Det ska inte få hända. Sa han argt, fast han var inte arg på mig, utan det som hade hänt.
Dem andra såg ut att börja förstå vad det handlade om.
- Menar du att du blev misshandlad bara för att du lyssnar på oss? Sa Tom försiktigt.
Jag nickade, med gråten i halsen och tårar i ögonen.
Mobilen ringde igen.
"Elli Älskling <3" Stod det på skärmen.
- Hej gumman! Sa jag glatt.
- Vart fan är du? Du svarar inte på sms, inte när jag ringer och du är inte hemma.
Jag ställde mig upp och gick ut ur rummet.
- Ta det lugnt, jag är hemma hos några.
- Vilka då? Sa hon förvånat.
Jag tog ett djupt andetag och började om från början. Allt om hur jag blivit jagad och gömt mig bakom containern. Sen hur Bill hade kommit och resten av Tokio Hotel och hur jag hade hamnat här. Hon drog efter andan.
- Skojar du?
- Nej, varenda ord är sant. Sa jag stolt.
- Och du är typ på G med Bill? Sa hon glatt.
- Njaa, jag tror inte det.
- Men Tokio Hotel har ju VÄRLDENS snyggaste gitarrist. Skrek hon och jag hörde att hon hoppade runt i rummet.
Hon har aldrig gillat Tokio Hotel speciellt mycket. Sen började hon tycka att Tom var grymt snygg.
- Men gumman hur är det? Hon blev allvarlig igen.
- Helt okej, man kan ju må sämre. Sa jag och jag hörde att hon log.
- Jag kommer till dig, vart bor dom? Jag hörde på hennes röst att hon inte tänkte komma dit bara för att Tokio Hotel var där, utan för att se hur jag mådde.
- Vänta jag måste fråga dom. Jag höll microfonen för örat och gick in i köket. Kan min kompis komma hit? Hon vill veta hur det är med mig.
Jag såg att dom tvekade.
- Hon är inget Tokio Hotel fan, inget galet i alla fall.
- Men dåså. Sa Bill och jag flinade.
- Men vart är vi? sa jag förvirrat.
Bill sträckte fram handen och visade att han skulle snacka. Han berättade vart vi var och hur hon kunde komma dit.
När han klickade på luren så log han mot mig.
- Hon är här om 10 minuter.
- Tack. Sa jag och pustade ut.
jag har inte insett förrens nu hur mycket jag har saknat Elli, det har bara gått tre dagar men det känns ändå som att en bit av mig saknas.
Men jag ska försöka bättre mig jag looovar!
Glöm inte att kommentera nu ;d
Jag kunde inte låta bli att bli rädd. Rösten lät så hotande.
Jag höll mobilen mot örat ett bra tag efter att luren hade klickats på. Alla kollade på mig, jag hade ju inte sagt något.
Jag drog långsamt ner mobilen. Jag hade blicken på en och samma ställe. Jag var som hypnotiserad.
- Vem var det? Frågade Bill.
- Jag.. Jag vet inte. Jag flyttade långsamt min blick från kastrullen, som jag hade stirrat på, till Bill.
- Men vad sa han då? Sa Bill oroligt.
- "Vi kommer hitta dig Tokio Hotel fitta, tro inte att du kan gömma dig föralltid" Sa jag långsamt.
Tom, Gustav och Georg kollade på mig med blickar som visade att dom inte fattade något. Jag hade hittills valt att bara berätta för Bill om varför dom misshandlade mig.
- Shit, vi måste anmäla det här! Sa Bill allvarligt.
- Nej, inte polisen. Dom har hundratals kompisar där ute som lätt blir förbannade. Jag skulle aldrig kunna gå ut.
- Men herregud, du blev misshandlad och hotad för att du gillar ett fucking band. Det ska inte få hända. Sa han argt, fast han var inte arg på mig, utan det som hade hänt.
Dem andra såg ut att börja förstå vad det handlade om.
- Menar du att du blev misshandlad bara för att du lyssnar på oss? Sa Tom försiktigt.
Jag nickade, med gråten i halsen och tårar i ögonen.
Mobilen ringde igen.
"Elli Älskling <3" Stod det på skärmen.
- Hej gumman! Sa jag glatt.
- Vart fan är du? Du svarar inte på sms, inte när jag ringer och du är inte hemma.
Jag ställde mig upp och gick ut ur rummet.
- Ta det lugnt, jag är hemma hos några.
- Vilka då? Sa hon förvånat.
Jag tog ett djupt andetag och började om från början. Allt om hur jag blivit jagad och gömt mig bakom containern. Sen hur Bill hade kommit och resten av Tokio Hotel och hur jag hade hamnat här. Hon drog efter andan.
- Skojar du?
- Nej, varenda ord är sant. Sa jag stolt.
- Och du är typ på G med Bill? Sa hon glatt.
- Njaa, jag tror inte det.
- Men Tokio Hotel har ju VÄRLDENS snyggaste gitarrist. Skrek hon och jag hörde att hon hoppade runt i rummet.
Hon har aldrig gillat Tokio Hotel speciellt mycket. Sen började hon tycka att Tom var grymt snygg.
- Men gumman hur är det? Hon blev allvarlig igen.
- Helt okej, man kan ju må sämre. Sa jag och jag hörde att hon log.
- Jag kommer till dig, vart bor dom? Jag hörde på hennes röst att hon inte tänkte komma dit bara för att Tokio Hotel var där, utan för att se hur jag mådde.
- Vänta jag måste fråga dom. Jag höll microfonen för örat och gick in i köket. Kan min kompis komma hit? Hon vill veta hur det är med mig.
Jag såg att dom tvekade.
- Hon är inget Tokio Hotel fan, inget galet i alla fall.
- Men dåså. Sa Bill och jag flinade.
- Men vart är vi? sa jag förvirrat.
Bill sträckte fram handen och visade att han skulle snacka. Han berättade vart vi var och hur hon kunde komma dit.
När han klickade på luren så log han mot mig.
- Hon är här om 10 minuter.
- Tack. Sa jag och pustade ut.
jag har inte insett förrens nu hur mycket jag har saknat Elli, det har bara gått tre dagar men det känns ändå som att en bit av mig saknas.
Visa toppen
Show footer