Dag 05 – En bok som gör mig glad

Jag är en sucker för Johanna Nilssons böcker, och ju längre tid som går mellan gångerna jag läser något av henne, desto mer fangirl blir jag. Hennes sätt att leka med det svenska språket, som om det inte är svårt eller invecklat på något vis. Hon leker verkligen. Det är så underbart, så lätt och fruktansvärt roligt att läsa.
Sen är själva historien kanske inte den muntraste som finns alla gånger, men det är en historia som är typisk för hennes böcker (och det säger jag efter att ha läst en hel del). Det var ju ett tag sen jag läste den, men den handlar om en samling människor vars gemensamma punkt i vardagen är ett café som heter Utkanten. Huvudkaraktärernas liv vävs samman på ett skickligt vis, och de passerar förbi varandra några gånger per dag. Vissa av dem interagerar till och med.
Där har vi transan, som älskar att fotografera porträttbilder och som blivit förkastad av sin familj eftersom han vägrade att "rena" sig i kyrkan.
Ägarparet till caféet, som älskar varandra djupt och innerligt, men som får andra motgångar.
Deras vackra dotter, med något våldsam pojkvän och modellbilder. (mer än så minns jag inte riktigt om henne)
Den kvinnliga tjuven, som bränner bort sina fingeravtryck för att inte åka fast och för att det är så skönt. Hon leker hypokondriker, för att hon är kär i:
Den manlige, olycklige läkaren.
Ooooch så har jag ett vagt minne av en rullstolsbunden gatumusikant.

Även om mitt minne inte är det absolut bästa för tillfället, så är det här en av de bästa böckerna jag har läst. Jag missbedömer den ofta i minnet, men när jag väl sätter mig ner och tänker efter så kliar det i fingrarna efter att få äga den, så jag kan sitta och bara bläddra. Njuta.

Annons

The photo has no tags

January 2019