October
Wednesday 15 February 2012 photo 1/1
|
Hejhejhej, hemskt mycket hej.
Ibland tror jag att jag är världens i särklass klantigaste människa. Ni förstår, i söndags var det födelsedagskalas för Moa, som fyllde fyra år. På väg dit skulle jag och Fiskmås stanna i Centrum för att köpa födelsedagspresenter. Allt går bra, vi hoppar av bussen, köper presenterna, slår in dem... Sen inser jag att jag känner mig ovanligt lätt, jag som alltid brukar ha galet tung ryggsäck med mig överallt (det blir lätt så när man sällan sover hemma och inte riktigt vet när man kommer hem nästa gång). Nu är min handväska det enda jag har på mig. Paniken börjar flöda i kroppen.
Jag har glömt ryggsäck med dator+laddare, kamera, Mikaels mammas födelsedagspresent, kollegieblock, pennskrin, linsvätska och linsförvaringsgrej och min necessär i.
Med Fiskmås hack i häl rusar vi mot bussarna, och jag panikringer mor för att förklara vad som hänt. Hon tycker jag ska fråga busschauffören på nästa buss om han/hon inte kan kontakta föraren på två bussar innan. När vi ska gå på nästa buss väntar jag till sist och förklarar sen för chauffören hur det hela ligger till.
Och det är nu, kära vänner, som jag får bevisat för mig att det lönar sig med att hälsa, le och i vissa fall stanna och prata med busschaufförerna: han rynkar på näsan, ser besvärad ut och kliar sig i nacken. Sen plockar han fram mobilen och ger mig ett internnummer jag kan ringa. Säger att "hoppas det löser sig" och att "du är hon som brukar gå på där och där va? Vad heter du?". När han ser att jag gråter (av panik och ilska mot mig själv) ler han lugnande och säger att den antagligen redan har blivit upplockad. "Se så, gå och sätt dig nu."
Det är ett under att människan på andra sidan luren hörde vad jag sa, för jag var helt osammanhängande och gråtig på rösten. Men hörde gjorde han, och inom fem minuter fick jag reda på att väskan gick att hämta på det lokala bussgaraget. Jag tror aldrig att en panikattack har gått över så fort.
Så det var bara att åka raka vägen till Tekniska, hoppa på första bästa buss, gå av hos Mikael och sen åkte vi i full fart hem till Bäbispatrullen och nommade kakor, lekte med Moa och busade med hennes lillebror Gustav.
När det bara var far, Maj, jag och Mikael kvar insåg jag att jag mådde sinnessjukt illa. Inte illamående som i "jag-har-ätit-för-mycket-tårta-och-kakor", utan som i "ueeeeeääääh-jag-är-magsjuk-D:D:D:D:D:D:D:D:D:". Så det var bara att sätta sig i bilen, åka hem till Mikael och vara sjukling.
I måndags ringde jag mor och övertalade henne att hämta väskan åt mig, och när hon gjorde det satt det en lapp på väskan med "Hälsa Elin :)". ÄFJZSÖFHÄOADNDBH. Jag älskar mina busschaufförer SÅ HÅRT. Ni förstår inte. <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Jag vill bjuda varenda en av dem på fika. Var är min framtida miljonär när jag behöver honom? ;_________;
Nu har jag tillfrisknat så pass mycket att jag klarade av att åka hem till mor (jag ramlade bara fyra gånger, och en av dem var det en charmerande äldre herre som fångade mig, så jag är nöjd :3), så nu sitter jag här i mitt iskalla källarrum och förbannar allt vad magsjuka heter. Inte för att jag missar skola eller så, det kan jag inte påstå, utan mer för att om två dagar är det meningen att jag ska se Rammstein och som det är nu kan jag inte ens gå från mitt rum till köket på övervåningen utan att få hjärtklappning och darriga ben.
Förhoppningsvis har det gått över tills imorgon. Annars vet jag inte vad jag gör.
WÄÄÄÄÄÄÄÄ.
Tyck synd om mig :3
Ibland tror jag att jag är världens i särklass klantigaste människa. Ni förstår, i söndags var det födelsedagskalas för Moa, som fyllde fyra år. På väg dit skulle jag och Fiskmås stanna i Centrum för att köpa födelsedagspresenter. Allt går bra, vi hoppar av bussen, köper presenterna, slår in dem... Sen inser jag att jag känner mig ovanligt lätt, jag som alltid brukar ha galet tung ryggsäck med mig överallt (det blir lätt så när man sällan sover hemma och inte riktigt vet när man kommer hem nästa gång). Nu är min handväska det enda jag har på mig. Paniken börjar flöda i kroppen.
Jag har glömt ryggsäck med dator+laddare, kamera, Mikaels mammas födelsedagspresent, kollegieblock, pennskrin, linsvätska och linsförvaringsgrej och min necessär i.
Med Fiskmås hack i häl rusar vi mot bussarna, och jag panikringer mor för att förklara vad som hänt. Hon tycker jag ska fråga busschauffören på nästa buss om han/hon inte kan kontakta föraren på två bussar innan. När vi ska gå på nästa buss väntar jag till sist och förklarar sen för chauffören hur det hela ligger till.
Och det är nu, kära vänner, som jag får bevisat för mig att det lönar sig med att hälsa, le och i vissa fall stanna och prata med busschaufförerna: han rynkar på näsan, ser besvärad ut och kliar sig i nacken. Sen plockar han fram mobilen och ger mig ett internnummer jag kan ringa. Säger att "hoppas det löser sig" och att "du är hon som brukar gå på där och där va? Vad heter du?". När han ser att jag gråter (av panik och ilska mot mig själv) ler han lugnande och säger att den antagligen redan har blivit upplockad. "Se så, gå och sätt dig nu."
Det är ett under att människan på andra sidan luren hörde vad jag sa, för jag var helt osammanhängande och gråtig på rösten. Men hörde gjorde han, och inom fem minuter fick jag reda på att väskan gick att hämta på det lokala bussgaraget. Jag tror aldrig att en panikattack har gått över så fort.
Så det var bara att åka raka vägen till Tekniska, hoppa på första bästa buss, gå av hos Mikael och sen åkte vi i full fart hem till Bäbispatrullen och nommade kakor, lekte med Moa och busade med hennes lillebror Gustav.
När det bara var far, Maj, jag och Mikael kvar insåg jag att jag mådde sinnessjukt illa. Inte illamående som i "jag-har-ätit-för-mycket-tårta-och-kakor", utan som i "ueeeeeääääh-jag-är-magsjuk-D:D:D:D:D:D:D:D:D:". Så det var bara att sätta sig i bilen, åka hem till Mikael och vara sjukling.
I måndags ringde jag mor och övertalade henne att hämta väskan åt mig, och när hon gjorde det satt det en lapp på väskan med "Hälsa Elin :)". ÄFJZSÖFHÄOADNDBH. Jag älskar mina busschaufförer SÅ HÅRT. Ni förstår inte. <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Jag vill bjuda varenda en av dem på fika. Var är min framtida miljonär när jag behöver honom? ;_________;
Nu har jag tillfrisknat så pass mycket att jag klarade av att åka hem till mor (jag ramlade bara fyra gånger, och en av dem var det en charmerande äldre herre som fångade mig, så jag är nöjd :3), så nu sitter jag här i mitt iskalla källarrum och förbannar allt vad magsjuka heter. Inte för att jag missar skola eller så, det kan jag inte påstå, utan mer för att om två dagar är det meningen att jag ska se Rammstein och som det är nu kan jag inte ens gå från mitt rum till köket på övervåningen utan att få hjärtklappning och darriga ben.
Förhoppningsvis har det gått över tills imorgon. Annars vet jag inte vad jag gör.
WÄÄÄÄÄÄÄÄ.
Tyck synd om mig :3
Annons
Melflickan
Wed 15 Feb 2012 23:37
Verkligen! Det var så fruktansvärt skönt :''3 TACK! Jag försöker. D:
indigoparaflax
Wed 15 Feb 2012 22:40
Jag tycker megamassa synd om dig och är jäääätteglad för din skull och positivt överraskad över mänskligheten på samma gång :3
Melflickan
Wed 15 Feb 2012 22:48
Jag börjar tro på den där teorin om att man ska göra bra saker för att få bra saker tillbaka. Och jag älskar busschaufförer<3
Anonymous
Wed 15 Feb 2012 21:28
Du verkar som typ, världens mysigaste människa.
Kom hit och var mysig med mig. :|
Kom hit och var mysig med mig. :|
Melflickan
Thu 16 Feb 2012 00:50
Glöm inte bilen, annars slår jag dig. :c Och jag är redan på den mörka sidan, du är lugnt. Vänta bara tills du får din novell. Jag har så många idéer, men det är så svårt att välja en och skriva den bra.
Melflickan
Thu 16 Feb 2012 11:13
CAAAAAAAR<3
Keep on waiting. Jag måste skriva klart om min sexmissbrukande alkoholistflicka som besöker strippklubb och slår horor. :C
Keep on waiting. Jag måste skriva klart om min sexmissbrukande alkoholistflicka som besöker strippklubb och slår horor. :C
34 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/502046024/
Visa toppen
Show footer