October
Monday 20 February 2012 photo 1/2
|
Give me it.
Ni minns när jag bad er om en låt som jag ska skriva en novell till? Jag tänkte vara lite ful och använda er som motivation - så varje gång jag har lämnat in något i skolan får jag skriva en novell. Jag tror inte att jag kommer lägga ut dem här, men de lär finnas på Haket och jag kommer maila dem till den som gav mig låten (och kanske till Tiggi, för att hon är bäst och söt :3). När jag väl börjar beta av min sena-inlämningar-lista och börjat skriva på novellerna så börjar jag nerifrån och upp, så allt blir rättvist och fint. :3
Jag hatar varmvax. Inte för att det gör speciellt ont att dra av från benen eller så, utan för att det är så fruktansvärt pillrigt och blir ett rent helvete så fort det börjar stelna. För att inte tala om alla hårstrån man missar när man är nybörjare. Det enda positiva är att jag inte behöver raka benen var tredje dag.
För övrigt så gjorde jag ett sånt där klantigt nybörjarmisstag för några dagar sen. Sporrad att byta ut hela min garderob började jag leta efter fina kläder över nätet, och för att kontrollera att jag ens skulle kunna ha onesize-plagg på en speciell sida så var jag tvungen att ta mina mått. Sagt och gjort, byst-midja-stuss. Hallelujah, brösten har äntligen blivit tillräckligt stora för att passa i en "normal" klänning. Fast vänta, hallelujah? De har ju blivit större. Usch. Midjan har krympt med två centimeter, och rumpan har minskat från 103 till 98.
Det är nu nybörjarmisstaget kommer in i bilden:
Efter fem dagars magsjuka ställde jag mig med bultande hjärta och begynnande ångestklump i magen på vågen. Siffrorna talade sitt tydliga språk: jag ligger under 60 kilos-strecket. När jag är helt tömd på fast föda, det vill säga. När jag inte har kunnat äta på fem dagar. Lättnaden i kroppen går inte att beskriva med ord. Att sedan kunna duscha och inte behöva bli äcklad, stressa med stängda ögon, utan kunna ta lite tid på sig, låta inpackningen sitta i de där välbehövda extra minuterna. Att inte få dåligt samvete efter att ha ätit den där första portionen riktig mat. Den känslan i kroppen.
Självklart försvinner den så fort kroppen börjar fungera normalt igen. Så fort matsmältningen kommer igång och maten bearbetas. Så fort magen blir något annat än tom.
Stressen och ångesten jag har känt efter de här måltiderna efter att ha tillfrisknat. Jag vet att jag inte är helt tom i kroppen längre, och därför är jag antagligen över 60 kilo igen. Vågar inte ens ställa mig på vågen för att kontrollera. Samtidigt vet jag ju att jag har gått ner fem kilo sen i våras, och då har jag ändå gått upp i muskelmassa. Jag har synbara magmuskler. Benen har mer muskler än någonsin förut, inkluderat när jag gick på ridskola (även om det är annorlunda muskler).
Jag vet att jag får inte sluta äta helt och att jag måste börja träna men måttligt, för jag har inga ryggmuskler att tala om och det är därför jag alltid har så ont i svanken. Men det är så lockade att äta mindre och mindre, äta enbart stekta grönsaker och kål samtidigt som jag börjar springa igen. Ut och springa som jag gjorde i åttan-nian. Det är lättare att sluta äta nu, för jag har inte samma övervakning som då och "familjemiddagar" är ett ganska avlägset begrepp. Att träna uppmuntras ju alltid.
Som om det inte räckte så sitter jag och suktar mig själv med bilder på flickor som är byggda på ett helt annat sätt, som skulle kunna vara pygméer och inte har några som helst överflödiga kilon på kroppen, bara finfina muskler. Inte den typen som skulle klassas som anorektiker, utan de sunt smala, utan fula höftben och gigantiska lår. Jag kommer aldrig någonsin bli sådär rockstarindieklassiskheroinistsmal som jag skulle vilja vara.
Rent logiskt förstår jag ju att det är åt helvete alltihop.
Euforin man känner när man inte äter en måltid är bara hjärnan som luras - ångesten man känner den första tiden efter man har börjat äta ordentligt är bara hjärnan som luras. Alla tankar om att det är något främmande i min kropp som måste ututut är bara hjärnan som luras. Jag tycker inte att anorektiska kroppar är attraktiva. (I regel så gäller det att en kropp måste vara större än min för att jag ska finna den attraktiv, annars är jag alldeles för självupptagen och mår bara dåligt över att jag är större.) Men logik fungerar inte riktigt på min luriga hjärna. Jag kan förstå att jag måste äta, men när jag väl sitter där med maten framför mig får jag nästan tårar i ögonen och magen vill bara vända sig ut och in. Det är så fruktansvärt svårt att komma över de här första stegen och börja äta alla måltider på en dag. Det är ett sorts beroende det här med att inte äta, men det är inte riktigt något man tänker på.
Det är ingen som kommer stå där och jubla när jag har börjat äta alla måltider, för det är något normalt. Jag kommer inte få några uppmuntrande "vad duktig du är" eller några ryggdunkar, för det är så naturligt att äta. Och visst, jag har satt mig i träsket så jag får själv ta mig därifrån, men några uppmuntrande ord på vägen (gärna från någon i min närhet, utan att jag behöver påpeka att jag äter, inte bara från likasinnade över internet) skulle inte sitta helt fel. Lite varma kramar och glädje över att jag orkar vara med och göra saker igen, istället för att alltid vara trött och sliten.
... Nu ska jag sova och sluta gnälla. :3
Ni minns när jag bad er om en låt som jag ska skriva en novell till? Jag tänkte vara lite ful och använda er som motivation - så varje gång jag har lämnat in något i skolan får jag skriva en novell. Jag tror inte att jag kommer lägga ut dem här, men de lär finnas på Haket och jag kommer maila dem till den som gav mig låten (och kanske till Tiggi, för att hon är bäst och söt :3). När jag väl börjar beta av min sena-inlämningar-lista och börjat skriva på novellerna så börjar jag nerifrån och upp, så allt blir rättvist och fint. :3
Jag hatar varmvax. Inte för att det gör speciellt ont att dra av från benen eller så, utan för att det är så fruktansvärt pillrigt och blir ett rent helvete så fort det börjar stelna. För att inte tala om alla hårstrån man missar när man är nybörjare. Det enda positiva är att jag inte behöver raka benen var tredje dag.
För övrigt så gjorde jag ett sånt där klantigt nybörjarmisstag för några dagar sen. Sporrad att byta ut hela min garderob började jag leta efter fina kläder över nätet, och för att kontrollera att jag ens skulle kunna ha onesize-plagg på en speciell sida så var jag tvungen att ta mina mått. Sagt och gjort, byst-midja-stuss. Hallelujah, brösten har äntligen blivit tillräckligt stora för att passa i en "normal" klänning. Fast vänta, hallelujah? De har ju blivit större. Usch. Midjan har krympt med två centimeter, och rumpan har minskat från 103 till 98.
Det är nu nybörjarmisstaget kommer in i bilden:
Efter fem dagars magsjuka ställde jag mig med bultande hjärta och begynnande ångestklump i magen på vågen. Siffrorna talade sitt tydliga språk: jag ligger under 60 kilos-strecket. När jag är helt tömd på fast föda, det vill säga. När jag inte har kunnat äta på fem dagar. Lättnaden i kroppen går inte att beskriva med ord. Att sedan kunna duscha och inte behöva bli äcklad, stressa med stängda ögon, utan kunna ta lite tid på sig, låta inpackningen sitta i de där välbehövda extra minuterna. Att inte få dåligt samvete efter att ha ätit den där första portionen riktig mat. Den känslan i kroppen.
Självklart försvinner den så fort kroppen börjar fungera normalt igen. Så fort matsmältningen kommer igång och maten bearbetas. Så fort magen blir något annat än tom.
Stressen och ångesten jag har känt efter de här måltiderna efter att ha tillfrisknat. Jag vet att jag inte är helt tom i kroppen längre, och därför är jag antagligen över 60 kilo igen. Vågar inte ens ställa mig på vågen för att kontrollera. Samtidigt vet jag ju att jag har gått ner fem kilo sen i våras, och då har jag ändå gått upp i muskelmassa. Jag har synbara magmuskler. Benen har mer muskler än någonsin förut, inkluderat när jag gick på ridskola (även om det är annorlunda muskler).
Jag vet att jag får inte sluta äta helt och att jag måste börja träna men måttligt, för jag har inga ryggmuskler att tala om och det är därför jag alltid har så ont i svanken. Men det är så lockade att äta mindre och mindre, äta enbart stekta grönsaker och kål samtidigt som jag börjar springa igen. Ut och springa som jag gjorde i åttan-nian. Det är lättare att sluta äta nu, för jag har inte samma övervakning som då och "familjemiddagar" är ett ganska avlägset begrepp. Att träna uppmuntras ju alltid.
Som om det inte räckte så sitter jag och suktar mig själv med bilder på flickor som är byggda på ett helt annat sätt, som skulle kunna vara pygméer och inte har några som helst överflödiga kilon på kroppen, bara finfina muskler. Inte den typen som skulle klassas som anorektiker, utan de sunt smala, utan fula höftben och gigantiska lår. Jag kommer aldrig någonsin bli sådär rockstarindieklassiskheroinistsmal som jag skulle vilja vara.
Rent logiskt förstår jag ju att det är åt helvete alltihop.
Euforin man känner när man inte äter en måltid är bara hjärnan som luras - ångesten man känner den första tiden efter man har börjat äta ordentligt är bara hjärnan som luras. Alla tankar om att det är något främmande i min kropp som måste ututut är bara hjärnan som luras. Jag tycker inte att anorektiska kroppar är attraktiva. (I regel så gäller det att en kropp måste vara större än min för att jag ska finna den attraktiv, annars är jag alldeles för självupptagen och mår bara dåligt över att jag är större.) Men logik fungerar inte riktigt på min luriga hjärna. Jag kan förstå att jag måste äta, men när jag väl sitter där med maten framför mig får jag nästan tårar i ögonen och magen vill bara vända sig ut och in. Det är så fruktansvärt svårt att komma över de här första stegen och börja äta alla måltider på en dag. Det är ett sorts beroende det här med att inte äta, men det är inte riktigt något man tänker på.
Det är ingen som kommer stå där och jubla när jag har börjat äta alla måltider, för det är något normalt. Jag kommer inte få några uppmuntrande "vad duktig du är" eller några ryggdunkar, för det är så naturligt att äta. Och visst, jag har satt mig i träsket så jag får själv ta mig därifrån, men några uppmuntrande ord på vägen (gärna från någon i min närhet, utan att jag behöver påpeka att jag äter, inte bara från likasinnade över internet) skulle inte sitta helt fel. Lite varma kramar och glädje över att jag orkar vara med och göra saker igen, istället för att alltid vara trött och sliten.
... Nu ska jag sova och sluta gnälla. :3
Annons
Kamikazefilosof
Mon 27 Feb 2012 15:23
Vi får nomma Subway när du är här. Så får du massamassa kramar 8)
Melflickan
Mon 27 Feb 2012 16:57
Det tycker jag låter som en bra idé! :3 Visst har du fått mitt brev?
Tiggidragon
Mon 27 Feb 2012 00:35
Gud vad söt du är, nu sitter jag här och ler för mig själv! :'D
Och logiken, det är hemskt med logiken... >_< och det är ett helvete att vi bor så jävla långt ifrån varandra!
Och logiken, det är hemskt med logiken... >_< och det är ett helvete att vi bor så jävla långt ifrån varandra!
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/502236260/
Visa toppen
Show footer