October
Friday 2 March 2012 photo 2/2
|
Dag nio: Två saker du är rädd för
Dag tio: Ett erkännande
1. Monster.
Det låter kanske konstigt att jag som 18-åring (19 i år!) är rädd för monster. Jag är inte alltför rädd för att gå i totalt mörker - då hinner jag inte se vad som kommer mot mig och jag kan andas djupt och tänka "om jag dör nu så dör jag nu och så är det ingenting mer med det". Om det däremot är gryning eller skymning, eller sommarnatt, eller en dörr som är lite öppen till en ljuskälla, då kan min fantasi spela fritt och jag får panikattack på panikattack. Det rörde sig något där borta. Nu lät det i garderoben. Det är något som andas under sängen.
Jag kan bli livrädd mitt på ljusan dag för att det ska komma ett monster och döda mig. Få för mig att det är någonting nedanför trappen när jag ska ner i källaren, så jag börjar kallsvettas och skaka och kan omöjligen gå ner. Eller att det ligger någonting under soffan när jag sitter i den och behöver gå någonstans, ut i köket för att laga mat eller till toaletten. Och på tal om toaletter, min monsterrädsla var så illa i somras när Mikael jobbade natt att jag knappt kunde gå på toaletten. Ni förstår, precis bakom hans toa sitter ett yttepyttefönster som brukade stå öppet, och det gick inte. Om jag satte mig på toaletten så skulle det ju komma någonting genom fönstret för att döda mig. Ni anar inte hur många nätter jag har gråtit och svurit och till slut gått in på toaletten med en kökskniv i handen för att först stänga fönstret, sen paniktoaletta och rusa tillbaka till sängen.
Jag har faktiskt inga problem med att acceptera att jag ska dö. Hör jag ett skarpt ljud eller ett knarrande i ett mörkt rum där jag inte kan urskilja konturer så blir jag kallsvettig, andetagen stannar i halsen i någon sekund men sen rinner det av mig. Jag kommer dö, jag accepterar det och jag blir helt slapp och slö i hela kroppen. (det är också ett knep för att lura eventuella monster att jag redan är död - vara helt lealös och inte andas. Därför är jag ganska bra på att hålla andan längre stunder.) Att rusa upp och tända lampan eller börja skrika kommer aldrig för mig. Jag retirerar, i värsta fall kryper jag ihop under täcket och klämmer fram några tårar, men det handlar aldrig om att slåss för livet eller något sånt.
Det jag har problem med, det är tanken på att det ska göra ont. Jag tror att det är en bidragande faktor till att jag bara ger upp, för ju mindre jag kämpar desto större chans är det att döden kommer smärtfritt, eller åtminstone relativt smärtfritt.
Egentligen så handlar min monsterrädsla inte så mycket om att det ska komma ett hemskt monster och döda mig. Egentligen så handlar det om att jag är helt orealistiskt rädd för att ha ont. För att göra illa mig. För att rättfärdiga hur rädd jag är så hittar min rädsla på monster. Det är lite svårt för den rädda delen av hjärnan att rättfärdiga för den andra, något logiska delen att "men om jag sätter ner foten på golvet kommer det göra jätteont, lovar!", för jag vet ju att det inte är någonting på golvet som gör att jag kan få ont. Om den istället säger "åh, men det ligger ett slemmigt äckligt monster och gömmer sig under soffan som kommer sträcka ut sina klor och skära av dig hälsenan (här lyfter jag automatiskt upp fötterna från golvet för att slippa ha ont) om du sätter ner foten!" så kan jag inte bortförklara. Tänk om jag bortförklarar och sätter ner foten och POFF så är hälsenan borta?
LALALA. Nu pratar vi om något annat.
2. Att gå upp i vikt.
Jag blir panikslagen av tanken på att gå upp i vikt. Ohanterligt panikslagen. Ångesten slår mig i golvet och jag måste kravla in under täcket för att hyperventilera tills jag somnar, eller åtminstone tills jag känner att jag klarar av att andas ordentligt. Jag måste ta till varenda regel jag kan sätta upp för att faktiskt äta, och inte göra mig av med maten sen. Det handlar inte så fruktansvärt mycket om siffror och vikt, det är mer känsla och vad jag äter. Inte så att jag sitter och räknar kalorier eller håller koll på kolhydrater och fett, nej, men om jag äter något som inte är "snällt" triggar det varenda panikmuskel jag har i hela kroppen. Glass går bra. Visst godis går bra. Soppa går bra. Sallad. Kött går inte alls. Inte köttsubstitut som quorn heller.
Tanken på att bli ännu mer otymplig, ännu mer främmande i min kropp än vad jag redan är stressar mig på alla plan som finns.
Jag har alltid varit lång för min ålder, tills killarna började växa ikapp i sjuan-åttan någon gång. Fick höfter ganska tidigt. Höfter, men inga bröst att tala om. Och så fick jag höra under hela låg- och mellanstadiet att jag var tjock, ful och att "det kommer säkert vara någon som kommer tycka om dig, någon gång". Jag känner mig malplacerad, ful så in i helvete, äcklig och motbjudande, och faktiskt så har jag bara känt annorlunda under en period.
När jag gick ner tio kilo på två månader, kunde urskilja revben och höftben, byxorna började sitta löst och mina händer blev fina. Både händer och fötter. Sen dess fryser jag mer eller mindre konstant, för allt underhudsfett försvann. Men jag var fin. Och jag blev mer koncentrerad i skolan. Fick mer energi. Mer livsvilja. Behövde knappt sova och älskade att skriva. Jag blev glad. Pigg. Skrattig, hoppig, dansig. Brydde mig inte om hur jag såg ut, eller vad människor tyckte. Var stundtals lycklig som jag aldrig tidigare varit, och aldrig heller varit efter. Jag var nere på 51 kilo och det är egentligen inte ens lite.
Ibland blir jag lite stolt över att jag klarar av att ligga på den vikt jag gör. Ibland kan jag vara ganska nöjd. Ibland stressar jag inte ens i duschen, ibland klär jag inte på mig så fort jag kan på morgonen, utan kan faktiskt gå runt i kalsonger och t-shirt.
Men oftast känner jag bara ett illamående och behandlar mat som en fiende. Äter groteska mängder glass och godis som ett sätt att straffa mig själv. Äter fet och äcklig mat bara för att må illa efteråt och tycka att "rätt åt dig, feta kossa". Klarar inte av att vara naken med mig själv. Klarar inte av att någon ser min kropp. Får impulser att självskada, att sätta en kniv i låret eller magen och bara skära, rakt av, för att få bort det äckliga (<- Det är oftast under ångestattacker och det enda som faktiskt hindrar mig från att göra det är att jag är så satans rädd för att ha ont).
Så, ja. Mat är ett stort problem, men det visste de flesta redan.
WÄWÄWÄWÄWÄWÄÄÄÄ.
Dag tio: Ett erkännande
1. Monster.
Det låter kanske konstigt att jag som 18-åring (19 i år!) är rädd för monster. Jag är inte alltför rädd för att gå i totalt mörker - då hinner jag inte se vad som kommer mot mig och jag kan andas djupt och tänka "om jag dör nu så dör jag nu och så är det ingenting mer med det". Om det däremot är gryning eller skymning, eller sommarnatt, eller en dörr som är lite öppen till en ljuskälla, då kan min fantasi spela fritt och jag får panikattack på panikattack. Det rörde sig något där borta. Nu lät det i garderoben. Det är något som andas under sängen.
Jag kan bli livrädd mitt på ljusan dag för att det ska komma ett monster och döda mig. Få för mig att det är någonting nedanför trappen när jag ska ner i källaren, så jag börjar kallsvettas och skaka och kan omöjligen gå ner. Eller att det ligger någonting under soffan när jag sitter i den och behöver gå någonstans, ut i köket för att laga mat eller till toaletten. Och på tal om toaletter, min monsterrädsla var så illa i somras när Mikael jobbade natt att jag knappt kunde gå på toaletten. Ni förstår, precis bakom hans toa sitter ett yttepyttefönster som brukade stå öppet, och det gick inte. Om jag satte mig på toaletten så skulle det ju komma någonting genom fönstret för att döda mig. Ni anar inte hur många nätter jag har gråtit och svurit och till slut gått in på toaletten med en kökskniv i handen för att först stänga fönstret, sen paniktoaletta och rusa tillbaka till sängen.
Jag har faktiskt inga problem med att acceptera att jag ska dö. Hör jag ett skarpt ljud eller ett knarrande i ett mörkt rum där jag inte kan urskilja konturer så blir jag kallsvettig, andetagen stannar i halsen i någon sekund men sen rinner det av mig. Jag kommer dö, jag accepterar det och jag blir helt slapp och slö i hela kroppen. (det är också ett knep för att lura eventuella monster att jag redan är död - vara helt lealös och inte andas. Därför är jag ganska bra på att hålla andan längre stunder.) Att rusa upp och tända lampan eller börja skrika kommer aldrig för mig. Jag retirerar, i värsta fall kryper jag ihop under täcket och klämmer fram några tårar, men det handlar aldrig om att slåss för livet eller något sånt.
Det jag har problem med, det är tanken på att det ska göra ont. Jag tror att det är en bidragande faktor till att jag bara ger upp, för ju mindre jag kämpar desto större chans är det att döden kommer smärtfritt, eller åtminstone relativt smärtfritt.
Egentligen så handlar min monsterrädsla inte så mycket om att det ska komma ett hemskt monster och döda mig. Egentligen så handlar det om att jag är helt orealistiskt rädd för att ha ont. För att göra illa mig. För att rättfärdiga hur rädd jag är så hittar min rädsla på monster. Det är lite svårt för den rädda delen av hjärnan att rättfärdiga för den andra, något logiska delen att "men om jag sätter ner foten på golvet kommer det göra jätteont, lovar!", för jag vet ju att det inte är någonting på golvet som gör att jag kan få ont. Om den istället säger "åh, men det ligger ett slemmigt äckligt monster och gömmer sig under soffan som kommer sträcka ut sina klor och skära av dig hälsenan (här lyfter jag automatiskt upp fötterna från golvet för att slippa ha ont) om du sätter ner foten!" så kan jag inte bortförklara. Tänk om jag bortförklarar och sätter ner foten och POFF så är hälsenan borta?
LALALA. Nu pratar vi om något annat.
2. Att gå upp i vikt.
Jag blir panikslagen av tanken på att gå upp i vikt. Ohanterligt panikslagen. Ångesten slår mig i golvet och jag måste kravla in under täcket för att hyperventilera tills jag somnar, eller åtminstone tills jag känner att jag klarar av att andas ordentligt. Jag måste ta till varenda regel jag kan sätta upp för att faktiskt äta, och inte göra mig av med maten sen. Det handlar inte så fruktansvärt mycket om siffror och vikt, det är mer känsla och vad jag äter. Inte så att jag sitter och räknar kalorier eller håller koll på kolhydrater och fett, nej, men om jag äter något som inte är "snällt" triggar det varenda panikmuskel jag har i hela kroppen. Glass går bra. Visst godis går bra. Soppa går bra. Sallad. Kött går inte alls. Inte köttsubstitut som quorn heller.
Tanken på att bli ännu mer otymplig, ännu mer främmande i min kropp än vad jag redan är stressar mig på alla plan som finns.
Jag har alltid varit lång för min ålder, tills killarna började växa ikapp i sjuan-åttan någon gång. Fick höfter ganska tidigt. Höfter, men inga bröst att tala om. Och så fick jag höra under hela låg- och mellanstadiet att jag var tjock, ful och att "det kommer säkert vara någon som kommer tycka om dig, någon gång". Jag känner mig malplacerad, ful så in i helvete, äcklig och motbjudande, och faktiskt så har jag bara känt annorlunda under en period.
När jag gick ner tio kilo på två månader, kunde urskilja revben och höftben, byxorna började sitta löst och mina händer blev fina. Både händer och fötter. Sen dess fryser jag mer eller mindre konstant, för allt underhudsfett försvann. Men jag var fin. Och jag blev mer koncentrerad i skolan. Fick mer energi. Mer livsvilja. Behövde knappt sova och älskade att skriva. Jag blev glad. Pigg. Skrattig, hoppig, dansig. Brydde mig inte om hur jag såg ut, eller vad människor tyckte. Var stundtals lycklig som jag aldrig tidigare varit, och aldrig heller varit efter. Jag var nere på 51 kilo och det är egentligen inte ens lite.
Ibland blir jag lite stolt över att jag klarar av att ligga på den vikt jag gör. Ibland kan jag vara ganska nöjd. Ibland stressar jag inte ens i duschen, ibland klär jag inte på mig så fort jag kan på morgonen, utan kan faktiskt gå runt i kalsonger och t-shirt.
Men oftast känner jag bara ett illamående och behandlar mat som en fiende. Äter groteska mängder glass och godis som ett sätt att straffa mig själv. Äter fet och äcklig mat bara för att må illa efteråt och tycka att "rätt åt dig, feta kossa". Klarar inte av att vara naken med mig själv. Klarar inte av att någon ser min kropp. Får impulser att självskada, att sätta en kniv i låret eller magen och bara skära, rakt av, för att få bort det äckliga (<- Det är oftast under ångestattacker och det enda som faktiskt hindrar mig från att göra det är att jag är så satans rädd för att ha ont).
Så, ja. Mat är ett stort problem, men det visste de flesta redan.
WÄWÄWÄWÄWÄWÄÄÄÄ.
Annons
Tiggidragon
Tue 6 Mar 2012 18:01
Hnnngh! Bilden!
1. Usch. Mörker och sådant är lugnt för mig, men jag klarar verkligen ibland inte av att typ gå in på mitt rum, när jag vart på toa eller kommit hem mitt i natten, så får jag panik, smäller igen dörren bakom mig och trycker ryggen mot den, för jag hatar att veta att det kan finnas något som står och flåsar mig i nacken... Usch, jag ryser bara av blotta tanken, jag hatar när min rygg är öppen mot attacker!
Menmen, jag lovar, när du är här kan jag följa med dig om du behöver gå på toa (vi har ett fönster i taket ovanför toaletten, går dock inte att öppna), och jag kan hålla dig i handen om du blir rädd, och krama om dig!
2. Usch :/ jag vet inte vad mer jag ska skriva!
1. Usch. Mörker och sådant är lugnt för mig, men jag klarar verkligen ibland inte av att typ gå in på mitt rum, när jag vart på toa eller kommit hem mitt i natten, så får jag panik, smäller igen dörren bakom mig och trycker ryggen mot den, för jag hatar att veta att det kan finnas något som står och flåsar mig i nacken... Usch, jag ryser bara av blotta tanken, jag hatar när min rygg är öppen mot attacker!
Menmen, jag lovar, när du är här kan jag följa med dig om du behöver gå på toa (vi har ett fönster i taket ovanför toaletten, går dock inte att öppna), och jag kan hålla dig i handen om du blir rädd, och krama om dig!
2. Usch :/ jag vet inte vad mer jag ska skriva!
indigoparaflax
Sat 3 Mar 2012 18:46
Men. Hur kan du tycka så? Du är en av de vackraste människorna jag vet, både till det yttre och inre. I don't get .____.
Jag gillar förresten hur vi är varandras raka motsatser vad gällande, kanske inte monster men förhållandesätt. Jag bryr mig inte om smärta, men är mer eller mindre livrädd för döden. Smärta är smärta, den går över, men döden går inte över. Huvva. Jag måste fortfarande göra den här listan.
Jag gillar förresten hur vi är varandras raka motsatser vad gällande, kanske inte monster men förhållandesätt. Jag bryr mig inte om smärta, men är mer eller mindre livrädd för döden. Smärta är smärta, den går över, men döden går inte över. Huvva. Jag måste fortfarande göra den här listan.
Melflickan
Tue 6 Mar 2012 20:04
Det bara är så, jag vet inte själv riktigt.
Men det är ju det som är, döden bara händer och det kommer att hända någon gång, oavsett hur man lever och vad man gör med sitt liv så kommer man dö. Jag har inga problem med att acceptera det och inte vara rädd. Att ha ont däremot, det kommer jag uppleva medan jag lever (nähä), det kan göra resten av mitt liv till ett helvete om jag blir krympling på något vis och... Jag vet inte. Men jag kan få lite av din dödsrädsla tycker jag. :3
Men det är ju det som är, döden bara händer och det kommer att hända någon gång, oavsett hur man lever och vad man gör med sitt liv så kommer man dö. Jag har inga problem med att acceptera det och inte vara rädd. Att ha ont däremot, det kommer jag uppleva medan jag lever (nähä), det kan göra resten av mitt liv till ett helvete om jag blir krympling på något vis och... Jag vet inte. Men jag kan få lite av din dödsrädsla tycker jag. :3
LuxAeterna
Sat 3 Mar 2012 06:49
:( Det gör mig ledsen att läsa att dukänner så om dig själv, när du är så himla vacker :(
Men så har det alltid varit så att de bästa människorna inte inser sin egen storhet. Kramar!
Men så har det alltid varit så att de bästa människorna inte inser sin egen storhet. Kramar!
Melflickan
Sat 3 Mar 2012 12:48
Tack. <3
Någon dag kanske alla fina kommentarer jag fått hinner ikapp mig och gör mig alldeles odräglig istället :3
Någon dag kanske alla fina kommentarer jag fått hinner ikapp mig och gör mig alldeles odräglig istället :3
Anonymous
Fri 2 Mar 2012 22:55
Kalsonger och t-shirt. <3
DU ÄR JÄTTEFINKVINNA MHM.
DU ÄR JÄTTEFINKVINNA MHM.
Synyster
Fri 2 Mar 2012 22:54
Känner utav rätt många tjejer som känner i princip likadant när det gäller vikt.
Blir rätt förbannad att skönhetsidealet har blivit så äckligt förvriden att man måste i princip svälta sig själv till oerhörda gränser för att ens vara nära att nå dem.
Skönhet, i mitt tycke, är inte fysiskt, utan det är vem man är.
Blir rätt förbannad att skönhetsidealet har blivit så äckligt förvriden att man måste i princip svälta sig själv till oerhörda gränser för att ens vara nära att nå dem.
Skönhet, i mitt tycke, är inte fysiskt, utan det är vem man är.
36 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/502636281/
Visa toppen
Show footer