October
Saturday 3 March 2012 photo 7/7
|
Oh hai there.
Dag tio: Ett erkännande
Jag har haft extremt svårt att komma på något bra att skriva på den här frågan. "Skriv vad som helst, skriv något ingen vet" och min hjärna kan ändå inte komma på något. Men nu har jag faktiskt kommit på en sak att skriva om, och det kanske inte är mycket till ett "erkännande", men ändå. Håll till godo.
Så länge jag kan minnas så har jag haft en dröm som återkommer med jämna mellanrum. Det är en blandning av fruktansvärt mysig dröm, totalt kaos och en av de värsta mardrömmar jag någonsin har haft. Förbered er på drömlogik.
Jag är fyra-fem år och ute och går tillsammans med min dagmamma, de andra barnen hon har hand om och några andra dagmammor med barn. Som vanligt när jag inte sitter i vagnen så springer jag runt överallt och plockar och pillar med saker. Ganska snart lämnar jag dagmammornas samtal och de andra barnens lek bakom mig. Till vänster om gångvägen dyker en lekplats upp (ja, dyker upp, ni vet hur det är) och jag stannar till. Det verkar vara någon form av folksamling vid lekplatsen, och jag går nyfiket närmare.
Två män står med en pinne och petar på en buske. Några meter bakom dem står det kvinnor med barn och några till män och pratar upprört. Det dröjer inte länge innan jag ser att någonting gömmer sig i busken som männen petar på, och att det de petar med inte är några pinnar utan spjut. En av männen gör ett ordentligt utfall, och ut från busken kommer ett lågt morrande. Något rör sig. Min lilla barnhjärna hör morrandet, ser den hopkrupna lilla varelsen under busken och inser att det är en hund. Med ett gällt tjut kastar jag mig framåt och skriker åt männen att låta den stackars vovven vara. Ju närmare jag springer, desto längre bort är männen. De... Glider bakåt på gräset på något vis. Och när jag är alldeles för nära busken, när det är alldeles, alldeles för sent så ser jag att det inte är någon hund som ligger under busken. Det är en drake.
Det är en alldeles levande, alldeles riktig drake som ligger där under busken. Och den är arg. Puffar inte rök och eld, nej, men jag ser ju att det är en drake. Den är alldeles fjällig och ungefär lika stor som en kelpie (alltså ungefär till mitt knä . Plötsligt rör den sig, långsamt, som för att pröva sina ben, och sedan kastar den sig mot mig. Jag skriker högt och springer för livet. Vänder mig om och springer tillbaka mot min dagmamma, mot tryggheten. Jag hinner inte längre än till gångvägen innan draken är ikapp mig, och precis innan den hoppar upp på min rygg för att fälla mig så vänder jag mig om.
Det gör inte ont när bakhuvudet slår i asfalten. Det gör inte ont när draken fäller ut sina klor (som en katt, ni vet) i mina axlar för att hålla mig nere. Det gör inte ont när den sänker sitt huvud mot mig, när de sylvassa huggtänderna gräver sig in runt om i mitt ansikte och jag hör min dagmamma skrika mitt namn om och om igen. Det gör faktiskt inte alls ont.
Marken öppnar sig, och jag svävar fritt. Jag vet att jag faller, men det känns inte, det känns som att jag svävar runt i ett mörkt rum. Ingen gravitation att tala om. Plötsligt känner jag hur jag tar mark. Jag ligger blickstilla och försöker känna efter var jag är. Under mig finns det gräs, och en varm vind blåser över mitt ansikte. Runt omkring kvittrar fåglar, ingenting annat hörs. Så jag sätter mig upp, slår upp ögonen och ser mig omkring. Jag sitter mitt på en gigantisk äng, borta vid horisonten ser jag en skog.
Och... Någon som kommer gåendes mot mig. Det är en pojke med en hund. Han stannar några meter ifrån mig och bara ler. Hunden skuttar fram och slickar mig i ansiktet, över händerna och armarna och är så glad och kramig att hon puttar omkull mig. Svansar runt och skäller, viftar på svansen och försöker få mig att leka med henne. En mjuk vissling från pojken får henne att stanna upp, trava tillbaka till honom och sätta sig ner vid hans sida. Han ler fortfarande, och sträcker ut sina armar till en kram. Jag är inte sen att kravla mig upp ur gräset för att kasta mig i hans famn.
Det är min storebror jag står och kramar. Han är åtta, kanske nio, och jag bara vet att det är min storebror. Vi säger ingenting till varandra, varken nu eller under resten av drömmen. Vill den ena något så vet den andra det.
Himlen mörknar. Det gör min storebrors ögon också. Han tar min hand och börjar springa. Bort från skogen, mot den andra horisonten där jag inte kan se slutet av ängen. Vi springer. Och springer. Och springer. Jag vet att jag inte borde titta bakåt, men gör det ändå. Bakom oss flyter Ingenting fram. Det är mörkt, det är tomt och det är absolut Ingenting. Vi springer. Vi flyr.
Ingenting är inte det enda vi flyr ifrån. Vi blir jagade av fladdermöss i en labyrint, tvingas klättra upp för bergsväggar för att komma undan troll och jag vet inte allt vad vi gör. Men resten av drömmen flyr vi. Tillsammans.
Storebror, jag och våran hund.
Den återkommer med två eller tre månaders mellanrum. Varje gång känns som den första. Varje gång är det något nytt vi ska fly ifrån. Varje gång är jag hemma igen, från det att han kommer gåendes mot mig på ängen.
Det ni.
Dag tio: Ett erkännande
Jag har haft extremt svårt att komma på något bra att skriva på den här frågan. "Skriv vad som helst, skriv något ingen vet" och min hjärna kan ändå inte komma på något. Men nu har jag faktiskt kommit på en sak att skriva om, och det kanske inte är mycket till ett "erkännande", men ändå. Håll till godo.
Så länge jag kan minnas så har jag haft en dröm som återkommer med jämna mellanrum. Det är en blandning av fruktansvärt mysig dröm, totalt kaos och en av de värsta mardrömmar jag någonsin har haft. Förbered er på drömlogik.
Jag är fyra-fem år och ute och går tillsammans med min dagmamma, de andra barnen hon har hand om och några andra dagmammor med barn. Som vanligt när jag inte sitter i vagnen så springer jag runt överallt och plockar och pillar med saker. Ganska snart lämnar jag dagmammornas samtal och de andra barnens lek bakom mig. Till vänster om gångvägen dyker en lekplats upp (ja, dyker upp, ni vet hur det är) och jag stannar till. Det verkar vara någon form av folksamling vid lekplatsen, och jag går nyfiket närmare.
Två män står med en pinne och petar på en buske. Några meter bakom dem står det kvinnor med barn och några till män och pratar upprört. Det dröjer inte länge innan jag ser att någonting gömmer sig i busken som männen petar på, och att det de petar med inte är några pinnar utan spjut. En av männen gör ett ordentligt utfall, och ut från busken kommer ett lågt morrande. Något rör sig. Min lilla barnhjärna hör morrandet, ser den hopkrupna lilla varelsen under busken och inser att det är en hund. Med ett gällt tjut kastar jag mig framåt och skriker åt männen att låta den stackars vovven vara. Ju närmare jag springer, desto längre bort är männen. De... Glider bakåt på gräset på något vis. Och när jag är alldeles för nära busken, när det är alldeles, alldeles för sent så ser jag att det inte är någon hund som ligger under busken. Det är en drake.
Det är en alldeles levande, alldeles riktig drake som ligger där under busken. Och den är arg. Puffar inte rök och eld, nej, men jag ser ju att det är en drake. Den är alldeles fjällig och ungefär lika stor som en kelpie (alltså ungefär till mitt knä . Plötsligt rör den sig, långsamt, som för att pröva sina ben, och sedan kastar den sig mot mig. Jag skriker högt och springer för livet. Vänder mig om och springer tillbaka mot min dagmamma, mot tryggheten. Jag hinner inte längre än till gångvägen innan draken är ikapp mig, och precis innan den hoppar upp på min rygg för att fälla mig så vänder jag mig om.
Det gör inte ont när bakhuvudet slår i asfalten. Det gör inte ont när draken fäller ut sina klor (som en katt, ni vet) i mina axlar för att hålla mig nere. Det gör inte ont när den sänker sitt huvud mot mig, när de sylvassa huggtänderna gräver sig in runt om i mitt ansikte och jag hör min dagmamma skrika mitt namn om och om igen. Det gör faktiskt inte alls ont.
Marken öppnar sig, och jag svävar fritt. Jag vet att jag faller, men det känns inte, det känns som att jag svävar runt i ett mörkt rum. Ingen gravitation att tala om. Plötsligt känner jag hur jag tar mark. Jag ligger blickstilla och försöker känna efter var jag är. Under mig finns det gräs, och en varm vind blåser över mitt ansikte. Runt omkring kvittrar fåglar, ingenting annat hörs. Så jag sätter mig upp, slår upp ögonen och ser mig omkring. Jag sitter mitt på en gigantisk äng, borta vid horisonten ser jag en skog.
Och... Någon som kommer gåendes mot mig. Det är en pojke med en hund. Han stannar några meter ifrån mig och bara ler. Hunden skuttar fram och slickar mig i ansiktet, över händerna och armarna och är så glad och kramig att hon puttar omkull mig. Svansar runt och skäller, viftar på svansen och försöker få mig att leka med henne. En mjuk vissling från pojken får henne att stanna upp, trava tillbaka till honom och sätta sig ner vid hans sida. Han ler fortfarande, och sträcker ut sina armar till en kram. Jag är inte sen att kravla mig upp ur gräset för att kasta mig i hans famn.
Det är min storebror jag står och kramar. Han är åtta, kanske nio, och jag bara vet att det är min storebror. Vi säger ingenting till varandra, varken nu eller under resten av drömmen. Vill den ena något så vet den andra det.
Himlen mörknar. Det gör min storebrors ögon också. Han tar min hand och börjar springa. Bort från skogen, mot den andra horisonten där jag inte kan se slutet av ängen. Vi springer. Och springer. Och springer. Jag vet att jag inte borde titta bakåt, men gör det ändå. Bakom oss flyter Ingenting fram. Det är mörkt, det är tomt och det är absolut Ingenting. Vi springer. Vi flyr.
Ingenting är inte det enda vi flyr ifrån. Vi blir jagade av fladdermöss i en labyrint, tvingas klättra upp för bergsväggar för att komma undan troll och jag vet inte allt vad vi gör. Men resten av drömmen flyr vi. Tillsammans.
Storebror, jag och våran hund.
Den återkommer med två eller tre månaders mellanrum. Varje gång känns som den första. Varje gång är det något nytt vi ska fly ifrån. Varje gång är jag hemma igen, från det att han kommer gåendes mot mig på ängen.
Det ni.
Annons
Melflickan
Tue 27 Oct 2015 12:43
@huldrehamn
Och här är drömmen! Nu var det ett tag sen jag drömde den, tyvärr. :(
Och här är drömmen! Nu var det ett tag sen jag drömde den, tyvärr. :(
huldrehamn
Tue 27 Oct 2015 22:55
Hm.... myyyycket intressant!
Jag har ingen tolkning på allt, eller hela, men vissa tankar dyker upp hos mig.
Männen med pinnar/svärd ser jag som vuxna individer som inte låtit dig vara ifred med ditt utforskande av omvärlden som barn, och att det är en hund du försöker rädda... ja hund står för vänlighet och vänskap. Att den istället är en drake som anfaller dig, utan smärta, ser jag som ett inre totem/kraft/förmåga du inte klarar att utforska/upptäcka, men som pockar på/måste få komma fram/inte tänker ge sig.
Du faller ner i underjorden/det undermedvetna, där du möter din bror/din manliga sida som inte är vuxen/färdigutvecklad och tillsammans flyr ni och hunden/vänskap/medmänsklighet från Ingenting/det allt uppslukande tomma/depression/ meningslöshet och möter olika hinder på vägen i form av labyrinter och berg och troll/olika motstånd som ska tacklas på olika sätt.
Ja det var vad jag fick till mig, sen vet jag inte om det ligger något i det :o)
Jag har ingen tolkning på allt, eller hela, men vissa tankar dyker upp hos mig.
Männen med pinnar/svärd ser jag som vuxna individer som inte låtit dig vara ifred med ditt utforskande av omvärlden som barn, och att det är en hund du försöker rädda... ja hund står för vänlighet och vänskap. Att den istället är en drake som anfaller dig, utan smärta, ser jag som ett inre totem/kraft/förmåga du inte klarar att utforska/upptäcka, men som pockar på/måste få komma fram/inte tänker ge sig.
Du faller ner i underjorden/det undermedvetna, där du möter din bror/din manliga sida som inte är vuxen/färdigutvecklad och tillsammans flyr ni och hunden/vänskap/medmänsklighet från Ingenting/det allt uppslukande tomma/depression/ meningslöshet och möter olika hinder på vägen i form av labyrinter och berg och troll/olika motstånd som ska tacklas på olika sätt.
Ja det var vad jag fick till mig, sen vet jag inte om det ligger något i det :o)
Melflickan
Wed 28 Oct 2015 03:41
Hmm, det låter inte helt fel faktiskt! Drömde den (tidigast jag minns) från det att jag var fem-sex tills för två-tre år sen, några gånger om året men mest på våren om jag inte minns helt fel. Saknar den väldigt, faktiskt. Den var läskig och hemsk men så länge jag hade storebror och hunden så var det mest tryggt.
huldrehamn
Wed 28 Oct 2015 14:41
Visst är det intressant med återkommande teman!
Jag har sedan jag var typ tio, drömt om ett hus där det finns ett hemskt rum... jag försökte alltid undvika det, men hur jag än gick i huset hamnade jag alltid framför dörren in till detta rum. Ibland öppnade jag av misstag, och dog av skräck/vaknade. Tillslut lärde jag mig var dörren fanns och studerade den utifrån... sen öppnade jag och stängde när jag inte stod ut... till sist lyckades jag gå in i rummet utan att dö... senast jag drömde om rummet stod jag i det och tittade mig lugnt omkring, och sen dess har jag inte drömt om det.
Rummet är det ställe där jag stoppade undan mina förträngda minnen från barndomen... nu minns jag allt, och behöver inte rummet längre.
Drömmer fortfarande ofta om källare och vind i olika hus/undermedvetna och överjaget, samt olika fasader/vad jag visar utåt, samt toaletter i olika stadier av smutsighet/förträngda saker jag inte vill tänka på eller känna och toaletterna har ofta fönster/min känsla av utsatthet och att bli betittad.
Tvättstugor dyker också upp, med olika stadier av kaos, smutsig/ren tvätt, torkrum med linor olika fulla med kläder, och det brukar visa på hur jag interagerar med andra, "hur jag tvättar min smutsiga byk" :o)
Drömriket är underbart, och jag vill aldrig vara utan det! Tycker synd om dem som aldrig minns sina drömmar!
Jag har sedan jag var typ tio, drömt om ett hus där det finns ett hemskt rum... jag försökte alltid undvika det, men hur jag än gick i huset hamnade jag alltid framför dörren in till detta rum. Ibland öppnade jag av misstag, och dog av skräck/vaknade. Tillslut lärde jag mig var dörren fanns och studerade den utifrån... sen öppnade jag och stängde när jag inte stod ut... till sist lyckades jag gå in i rummet utan att dö... senast jag drömde om rummet stod jag i det och tittade mig lugnt omkring, och sen dess har jag inte drömt om det.
Rummet är det ställe där jag stoppade undan mina förträngda minnen från barndomen... nu minns jag allt, och behöver inte rummet längre.
Drömmer fortfarande ofta om källare och vind i olika hus/undermedvetna och överjaget, samt olika fasader/vad jag visar utåt, samt toaletter i olika stadier av smutsighet/förträngda saker jag inte vill tänka på eller känna och toaletterna har ofta fönster/min känsla av utsatthet och att bli betittad.
Tvättstugor dyker också upp, med olika stadier av kaos, smutsig/ren tvätt, torkrum med linor olika fulla med kläder, och det brukar visa på hur jag interagerar med andra, "hur jag tvättar min smutsiga byk" :o)
Drömriket är underbart, och jag vill aldrig vara utan det! Tycker synd om dem som aldrig minns sina drömmar!
indigoparaflax
Thu 8 Mar 2012 14:35
Haha, jo kanske. nu när jag har ritplatta och allt xD Sen säljer vi boken dyrt!
Anonymous
Tue 6 Mar 2012 16:27
Du skriver jättefint. ._.
Damn onions.
Damn onions.
Grove
Tue 6 Mar 2012 15:58
Intressant. Jag ser en blandning av Bröderna Lejonhjärta och Den Oändliga Historien framför mig, haha.
Melflickan
Tue 6 Mar 2012 19:54
Jag har faktiskt varken sett eller läst Den Oändliga Historien. D: Det skäms jag lite för.
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/502777318/
Visa toppen
Show footer