Ibland kan DBT vara nedrans realistiskt och tråkigt.

Det är det. Om kärleken man känner inte stämmer in på något av det ovanstående (olycklig kärlek, sprucket förhållande, kärlek till en hundvalp/kattunge som man inte kan få osv.) så är den inte effektiv för att man ska må bra, och då är det något man inte ska agera på. Att agera tvärtemot den typen av kärlek är att undvika människan i fråga, ta bort den från sociala medier, inte sitta och titta på gamla bilder och försöka att inte tänka på just den människan.

Exakt. Och trots att det blir väldigt vetenskapligt och tråkigt så kanske det krävs att man tänker så ibland, på det sättet, för att precis som du säger kunna må bättre. För att citera Carlos Ruiz Zafón; det ligger en märklig attraktion i att hålla fast vid människor som gör oss illa. Och ibland behövs det kanske att man ser allt logiskt för att inse vem man behöver i sitt liv och vem man mår bäst av att göra sig av med, precis som du säger.

Det är verkligen så. Och det är det som är så bra och så tråkigt med DBT: det är alltid realistiskt och ibland ganska "kallt" (jag tycker att det här låter nedrans kallt, liksom), men samtidigt så är det väldigt bra när man har problem med för intensiva känslor.

Kallt är ordet, men man är ju alldeles för emotionell några gånger, och då kan det ju krävas att man är kall... för sitt eget bästa. En av de värsta och bästa sakerna jag gjort i hela mitt liv var när jag sa upp kontakten med min före detta bästa vän, helt enkelt för att jag insåg att jag mådde alldeles för dåligt av förhållandet till henne. Jag tror det är lite som att skära bort en svulst; det gör ont för ögonblicket men du förhindrar att hela du blir sjuk längre fram.

Precis. Jag har (så gott det går) skurit av banden till människor jag inte mår bra av i mitt liv. Det har varit jättejobbigt, speciellt eftersom jag värdesätter vänskap så högt och väldigt, väldigt gärna vill ha kvar de som kallar mig för vän även om jag inte känner lika starkt för dem som de känner för mig (vilket till del är grund för problemet till att börja med) och på det så har jag grov separationsångest, så, heh, jag går ner i världens djupaste avgrundshål så fort det kommer upp i tankarna. Och därför är det så bra med DBT:n, för den hjälper mig att motverka och balansera ut de alldeles för extrema, oberättigade känslorna.

Eller, känslorna är inte oberättigade, utan intensiteten i dem är det.

Känner igen mig i det där. Jag är överdrivet lojal mot både människor och saker - jag kan få dåligt samvete för att jag inte lyssnar på samma band som jag älskade för två år sen, typ. Helt galet. Jag vet inte, jag vill bara vara alla till lags hela tiden och det är så lätt att sätta andra före sig själv då. Så jag förstår vad du menar. Da brain is fucked up sometimes.