October
Wednesday 30 May 2012 photo 4/4
![Om jag håller huvudet på rätt sätt så ser det ut som om jag inte ens har något hår. Mmmmmysigt, ja.
Det gick bajs på vårsoarèn idag. Inte om ni frågar mor eller Mikael, men om ni frågar mig. Jag tappade bort mig totalt på första dikten, och pausen kändes "för inövad", så, eh. Ja. Det gick inte alls bra. Den andra dikten var jättejobbig, jag fick hjärnsläpp och gick bara runtrunt helt oplanerat och skrek för att jag var arg.
jag ska bo nånstans i warzawa
Sen fick jag bära Victor lite, och plötsligt hade jag typ fyra tjejer som klängde på mig. Bäbistricket, here I come (och det var en tjej på Signes student som pratade med mig. Det var sjukt awkward och jobbigt, men Mikael påstår att hon stötte på mig. Och han kan ju det där något bättre än jag, så jag får väl tro på det [fasthahjovisst]. All the ladies love me :3).
Nu sitter jag hemma och jag har glass i frysen. Ni anar inte hur mycket glass jag har. Jag ska bli så feeeet, äta upp alla kilon jag har promenerat bort i Göteborg.
Mitt ben gör sjukligt ont. Ni förstår inte ens. Det i baksidan av vaden och en bit i låret som spänner och värker och är dumt. Förhoppningsvis går det över snart så jag kan använda mina nyinköpta skor. (ni kommer dö när ni ser dem, lovar).
Och då ska jag inte ens börja tänka på hur min navelpiercing känns. Mikael råkade smälla en proppfull Ikeapåse med böcker och diverse annat rakt på magen när vi gick in från bilen, och det dunkar fortfarande lite smått. Jag har inte ens vågat titta på den, den kanske har lossnat. (fast nä)
Jag borde sova. Imorgon har jag Nationella i Svenska, men jag är gaaaanska osäker på vad vi ska göra. Ska vi hålla tal? Eller bara babbla på om ett ämne? Borde kanske fråga någon som vet, men jag orkar inte riktigt för jag har inte koll på vem som har det och vem som inte har det. Så jag tänker dyka upp oförberedd och improvisera ihop något. Det har alltid fungerat förut.
Oooooooooch jag måste sätta mig ner och skriva ner massa bajs om historia också. Jag hatar, hatar, hatar historia i skolan. Det är något av det värsta jag vet. Fastän vi har den mysigaste historieläraren jag någonsin haft. (han är verkligen intresserad och kan sjukt mycket om historia - och inte bara en viss del utan all historia) Men det är så jävla omöjligt att motivera sig och orka prestera när det är så sjukt tråkigt att sitta och svara på korkade frågor. För att inte tala om att behöva läsa all information på internet - jag får inte ens en lärobok. Fastän jag verkligen inte kan koncentrera mig längre stunder när jag läser vid dator, om det inte är något simpelt. Jag tar inte in information jag läser på datorn, det har jag aldrig gjort. Åh, vad underbart att tvingas använda dator som främsta läromedlet. Mmm, jag älskar skolan. (och eftersom jag inte har några dokumenterade problem med koncentration så har jag ingen rätt att få specialbehandling eller hjälp)
Jag är så sjukt omotiverad till allt. Hela livet. Jag orkar inte göra någonting, alls. Det är precis samma känsla som när jag var tio. All anledning att leva är bara borta. Visst har jag underbara vänner och visst kan jag fylla mina dagar med skratt nu, det kunde jag inte då, men jag vill fortfarande inte leva. Jag orkar fortfarande inte. Orkar inte klä mig ordentligt. Orkar inte tvätta. Orkar inte stryka. Orkar inte göra mat. Orkar inte städa. Orkar inte duscha. Orkar inte borsta tänderna. Orkar inte packa upp. Orkar inte lägga kläder i tvätten. Orkar inte ta tag i hemläxan till dbtn. Orkar inte ta tag i skoluppgifterna. Orkar ingenting. Orkar inte tänka framåt. Orkar inte tänka bakåt. Orkar, orkar, orkar inte. Jag vill vara ifred. Jag vill bara vara för mig själv. Vill inte ha några vänner. Vill inte ha något sällskap. Vill bli lämnad i ensamhet med mina böcker, vill sluta äta och sluta l](http://cdn08.dayviews.com/95/_u1/_u5/_u6/_u6/_u0/_u9/u1566098/54805_1338414551/Om_jag_haller_huvudet_pa_ratt_satt_sa_ser_det_ut_som_om_jag_inte_ens_har_nagot_har_Mmmmmysigt_ja.jpg)
|
Om jag håller huvudet på rätt sätt så ser det ut som om jag inte ens har något hår. Mmmmmysigt, ja.
Det gick bajs på vårsoarèn idag. Inte om ni frågar mor eller Mikael, men om ni frågar mig. Jag tappade bort mig totalt på första dikten, och pausen kändes "för inövad", så, eh. Ja. Det gick inte alls bra. Den andra dikten var jättejobbig, jag fick hjärnsläpp och gick bara runtrunt helt oplanerat och skrek för att jag var arg.
jag ska bo nånstans i warzawa
Sen fick jag bära Victor lite, och plötsligt hade jag typ fyra tjejer som klängde på mig. Bäbistricket, here I come (och det var en tjej på Signes student som pratade med mig. Det var sjukt awkward och jobbigt, men Mikael påstår att hon stötte på mig. Och han kan ju det där något bättre än jag, så jag får väl tro på det [fasthahjovisst]. All the ladies love me :3).
Nu sitter jag hemma och jag har glass i frysen. Ni anar inte hur mycket glass jag har. Jag ska bli så feeeet, äta upp alla kilon jag har promenerat bort i Göteborg.
Mitt ben gör sjukligt ont. Ni förstår inte ens. Det i baksidan av vaden och en bit i låret som spänner och värker och är dumt. Förhoppningsvis går det över snart så jag kan använda mina nyinköpta skor. (ni kommer dö när ni ser dem, lovar).
Och då ska jag inte ens börja tänka på hur min navelpiercing känns. Mikael råkade smälla en proppfull Ikeapåse med böcker och diverse annat rakt på magen när vi gick in från bilen, och det dunkar fortfarande lite smått. Jag har inte ens vågat titta på den, den kanske har lossnat. (fast nä)
Jag borde sova. Imorgon har jag Nationella i Svenska, men jag är gaaaanska osäker på vad vi ska göra. Ska vi hålla tal? Eller bara babbla på om ett ämne? Borde kanske fråga någon som vet, men jag orkar inte riktigt för jag har inte koll på vem som har det och vem som inte har det. Så jag tänker dyka upp oförberedd och improvisera ihop något. Det har alltid fungerat förut.
Oooooooooch jag måste sätta mig ner och skriva ner massa bajs om historia också. Jag hatar, hatar, hatar historia i skolan. Det är något av det värsta jag vet. Fastän vi har den mysigaste historieläraren jag någonsin haft. (han är verkligen intresserad och kan sjukt mycket om historia - och inte bara en viss del utan all historia) Men det är så jävla omöjligt att motivera sig och orka prestera när det är så sjukt tråkigt att sitta och svara på korkade frågor. För att inte tala om att behöva läsa all information på internet - jag får inte ens en lärobok. Fastän jag verkligen inte kan koncentrera mig längre stunder när jag läser vid dator, om det inte är något simpelt. Jag tar inte in information jag läser på datorn, det har jag aldrig gjort. Åh, vad underbart att tvingas använda dator som främsta läromedlet. Mmm, jag älskar skolan. (och eftersom jag inte har några dokumenterade problem med koncentration så har jag ingen rätt att få specialbehandling eller hjälp)
Jag är så sjukt omotiverad till allt. Hela livet. Jag orkar inte göra någonting, alls. Det är precis samma känsla som när jag var tio. All anledning att leva är bara borta. Visst har jag underbara vänner och visst kan jag fylla mina dagar med skratt nu, det kunde jag inte då, men jag vill fortfarande inte leva. Jag orkar fortfarande inte. Orkar inte klä mig ordentligt. Orkar inte tvätta. Orkar inte stryka. Orkar inte göra mat. Orkar inte städa. Orkar inte duscha. Orkar inte borsta tänderna. Orkar inte packa upp. Orkar inte lägga kläder i tvätten. Orkar inte ta tag i hemläxan till dbtn. Orkar inte ta tag i skoluppgifterna. Orkar ingenting. Orkar inte tänka framåt. Orkar inte tänka bakåt. Orkar, orkar, orkar inte. Jag vill vara ifred. Jag vill bara vara för mig själv. Vill inte ha några vänner. Vill inte ha något sällskap. Vill bli lämnad i ensamhet med mina böcker, vill sluta äta och sluta leva i den här världen. Försvinna in i böckerna och försvinna bort från allt det som är viktigt. Vill få slippa kontakt med verkligheten ett tag. Orkar inte pressen från människor som vill träffa mig, vill prata med mig, vill att jag ska vara glad och söt och pratig och social. Vill ligga i min säng i flera dygn och bara stirra in i väggen - för att jag kan.
Jag har inte koll på datum, så jag kan inte räkna ner dagarna tills jag får sommarlov. Tills jag kan slippa pressen att åka till skolan varenda dag. Då ska jag göra vad fan jag vill. Jag ska bada. Jag ska sova. Jag ska somna på en madrass i gräset med en bok i ansiktet och bli så brun att pepparkaksskämten haglar.
Annie tycker att jag ska sluta skolan. För att jag uppenbarligen inte kan hantera en skolgång just nu. Och att självmordstankar är viktigare - ovilja att leva är viktigast och måste behandlas ordentligt. Skolan kommer i andrahand. Jag behöver inte ha betyg (fast jag vill, jag vill ju vara en utbildad person med mycket kunskap och möjlighet att förändra fast jag vet att det aldrig kommer bli så, för jag är för korkad och kan inte fästa uppmärksamheten tillräckligt länge på något för att kunna lära mig det ordentligt och göra någon skillnad ändå), jag kan klara mig i arbetslivet utan dem. Jag kan plugga upp senare, när jag mår bättre. När jag orkar. När jag inte bara vill dö.
Det är så svårt att koncentrera sig på betyg och skolmänniskor när allt man vill göra bara är att dö. Det är svårt att få något vettigt gjort då, när man får kämpa för att hålla i andetagen, hålla i att hjärtat slår och inte göra något som får det att stanna. Det är svårt att försöka göra skolarbeten när nästan all vaken tid går åt till att hålla sig vid liv.
Och jag som är så glad och social, jag kan inte må så här dåligt. Jag som alltid har ett vänligt ord över till andra, och jag som alltid försöker muntra upp och ta hand om de i min närhet, jag kan inte gå sönder. Det finns inte. Det finns inte att skicka ett sms och fråga hur jag mår (förutom för mina göteborgare, för dem finns det) eller vad jag gör eller vad fan som helst, för det finns inte att jag är värd något och därför behöver man inte visa det för mig heller. Jag blir så ledsen, och gnällig, för det känns som att jag bara klänger och klänger och egentligen så är det ingen som tycker om mig på riktigt.
Jag vet att jag är en ganska tråkig människa. En sån man kan nedlåta sig till att umgås med, eller så leker man snäll och räddande för att det är så synd om mig, men det ligger inget värde i att ha mig omkring. Det ligger ingen kärlek eller vänskap i grund för de flesta av mina vänskapsrelationer. Det ligger påklistrade sociala regler och medlidande som grund. Människor tycker synd om mig. Jag är medveten om det. Att mer än hälften av de människor som säger att jag är rolig, eller snäll, bara gör det för att de känner att de måste.
Så här är det varje gång jag kommer hem från Göteborg. Kontrasterna blir så stora. Så sinnessjukt stora. I Göteborg har jag människor som verkligen, verkligen älskar mig. Som sitter med mig genom allt. Som inte idiotförklarar mig, som står ut med virriga förklaringar och plötsliga humörbyten. Som står ut med velande och håglöshet och tråkighet. Som står ut med tystnad. De är inte många, men de finns och utan dem skulle jag inte orka. Visst finns det några här i Stockholm som också älskar mig. Icka, Nea. (Mikael, fast han räknas inte som vän i det här fallet.) Visst finns de, och visst betyder de inte mindre bara för att de bor i Stockholm. Men jag träffar dem så sällan. Jag träffar mina göteborgare alldeles för sällan också. Men så fort jag har varit där, konstant omgiven av kärlek, kramar, pussar, hållna händer och kliande naglar, värme från Freja, från Signe, från Fiskmås, så är det så fruktansvärt kallt och svart att komma tillbaka till Stockholm.
Så fruktansvärt ensamt. Så fruktansvärt utstött. Jag fryser, konstant. Gråter. Saknar dem. Kastar mig mot väggar (inte alltid rent fysiskt, men inombords) och river sönder naglarna för att ta mig ut. Ut. Tillbaka. Hem. Dit där jag är älskad. Accepterad. Omhändertagen. Dit där jag kan lägga över saker på någon av dem, säga "hjälp mig" eller gå och lägga mig på grund av migrän utan att få en dundrande ångestklump i halsen. Till min familj. De som alltid stöttar. De som alltid hjälper. De som jag vill hjälpa, älska, finnas för. De få, få människorna som verkligen kommer in som jag kan älska.
Jag skulle vilja älska alla människor, men jag kan inte. Jag kan inte älska alla. Jag kan inte hjälpa alla. Det går inte. Jag försöker, men det går inte. Försöker igen, och går sönder själv. Men de människor som kommer in, de jag vill ha kvar. De som glider ifrån mig. De är så få, och ändå kan jag inte klara av att ha kvar dem hos mig. Jag behöver dem. Jag måste få ha dem. Visst överlever jag annars, men det blir så tomt. Så tyst och tomt. Så fruktansvärt ensamt.
Jag glömmer hur det är att vara alltid älskad mellan gångerna jag är i Göteborg. Jag glömmer hur det känns att vilja sjunga mig fram längs alla gator, hur jag liksom nästan lättar av lycka och kärlek. Glömmer hur det känns att inte darra inombords varje gång jag ska gå på en ny buss (visst gör jag det, till viss del, men det är inte alls som hemma. jag får göra fel. det är okej). Glömmer helt bort att det är jobbigt att gå upp ur sängen, att klä på sig är ett oöverstigligt hinder. Glömmer att jag egentligen är för trött för att röra mig. Istället nästan hoppar jag ur sängen (om jag inte glömt bort att jag inte ätit middag och dricker lite för mycket, då är hoppar det sista jag gör på morgonen), klär på mig utan alltför mycket planerande och funderande. Oroar mig inte för hur jag ser ut. Jag har inga problem med att gå barbent, eller ha åtsittande tröjor (förrän jag ställer mig framför en spegel och verkligen tittar). Jag blir för upptagen med att leva för att orka oroa mig för resten. För upptagen med att andas kärlek och värme.
Sen kommer jag hem, och det är som att allt det jobbiga hinner ikapp mig. Tillbaka i Stockholm utan konstiga dialektord eller varma skratt så börjar jag tvivla på allting.
Det kan omöjligt kännas så bra att sitta i Signes kök och äta frukost som det gör. Hon kan inte tycka om mig så mycket som hon gör. Det går inte. Det är något jag har kommit på senare, i min egen hjärna. Egentligen tycker hon att det är jobbigt att jag sover där. Så måste det vara. Att jag inte ens bäddar ur sängen. Så jävla otacksamt. Hon måste hata mig.
Men jag vet ju att det inte är så. Jag har brev. Jag har citat. Jag har en mugg. Hon skulle aldrig, aldrig göra allt hon gör för mig om hon inte älskade mig. Och jag kan vara säker i den kärleken. Även om jag börjar tvivla och bara vill gråta, så påminner jag mig själv om saker vi har gjort, som hon har sagt, hur hon ler och hur ögonen glittrar.
Att jag sover så lugnt i Frejas säng är bara löjligt. Att jag inte ens drömmer mardrömmar, utan bara konstiga, flummiga drömmar är nästan korkat. Hon tycker egentligen att jag är dum i huvudet som gick och la mig för att sova/vila ett tag på hennes student. På hennes studentfest. Så jävla otacksamt, korkat. Jag borde fortsatt vara social fastän migrän och elak mage. Det borde jag. Och att jag bara tar hennes saker. Lösögonfransar. Lånar nagellack utan att fråga. Strumpbyxor. Så gör man inte. Det är inte okej. Jag har inte förtjänat det. Hon måste verkligen hata mig.
Men så tar jag fram det där allra första brevet och fäller några lyckotårar till. Stryker över presenter. Över hennes handstil. Jag vet ju att hon älskar mig. Att hon vill mig. Jag vet ju det, egentligen. Och att det inte finns någonting som kan få mig att försvinna från henne, någonsin. Jag kommer alltid att finnas kvar. Alltid.
Korta glimtar av hur jag är hos Fiskmås. Ligger i sängen och har svårt att andas, tänker för mycket på vad som väntar när jag kommer hem. Hur hon tar hand om mig. Hur jag svimmar efter badtunnebadandet. Hur hon masserar mina fötter, stryker mig över pannan, kysser mig på kinderna. Bakar muffins. Värmer mig. Hur det är att lägga mig i sängen bredvid hennes värme och bara gosa. Somna, tryggt, ljudlöst, utan att märka det. Somna fort, och sova gott. Sova ganska länge. Att jag darrar och snörper på munnen, blir lite olycklig inuti av samtalsämnet. Hur hon kryper upp bredvid mig och viskar "mamma" med den sötaste rösten. Hur hon lägger sig tätt, tätt intill och bara håller om. Hur hon ser allt det som gör ont och inte försöker ta bort det, bara lägger handen runt om och värmer upp det. Blåser försiktigt på det onda.
Trots allt så tvivlar jag. Hur kan de älska mig som de gör? Jag, som inte är värd någonting. Jag, som inte kan älskas. Jag, som får allting att handla om mig. Jag, som är så självupptagen med min egna futtiga smärta att jag inte klarar av att hantera andras. Hur jag har slutat vilja det. Jaha du skär dig, jaha du vill dö, jaha du har ätstörningar, jag orkar inte bry mig längre. Hur kan de orka älska mig så mycket som de gör utan att få något tillbaka av det? Hur kan man få tillbaka det minsta lilla ur den här alldeles för självdestruktiva, gråa människan. Det övergår mitt förstånd. Det finns inte. Och jag saknar dem. Jag vill tillbaka. Nu. För det gör så ont att vara ifrån dem.
Det gick bajs på vårsoarèn idag. Inte om ni frågar mor eller Mikael, men om ni frågar mig. Jag tappade bort mig totalt på första dikten, och pausen kändes "för inövad", så, eh. Ja. Det gick inte alls bra. Den andra dikten var jättejobbig, jag fick hjärnsläpp och gick bara runtrunt helt oplanerat och skrek för att jag var arg.
jag ska bo nånstans i warzawa
Sen fick jag bära Victor lite, och plötsligt hade jag typ fyra tjejer som klängde på mig. Bäbistricket, here I come (och det var en tjej på Signes student som pratade med mig. Det var sjukt awkward och jobbigt, men Mikael påstår att hon stötte på mig. Och han kan ju det där något bättre än jag, så jag får väl tro på det [fasthahjovisst]. All the ladies love me :3).
Nu sitter jag hemma och jag har glass i frysen. Ni anar inte hur mycket glass jag har. Jag ska bli så feeeet, äta upp alla kilon jag har promenerat bort i Göteborg.
Mitt ben gör sjukligt ont. Ni förstår inte ens. Det i baksidan av vaden och en bit i låret som spänner och värker och är dumt. Förhoppningsvis går det över snart så jag kan använda mina nyinköpta skor. (ni kommer dö när ni ser dem, lovar).
Och då ska jag inte ens börja tänka på hur min navelpiercing känns. Mikael råkade smälla en proppfull Ikeapåse med böcker och diverse annat rakt på magen när vi gick in från bilen, och det dunkar fortfarande lite smått. Jag har inte ens vågat titta på den, den kanske har lossnat. (fast nä)
Jag borde sova. Imorgon har jag Nationella i Svenska, men jag är gaaaanska osäker på vad vi ska göra. Ska vi hålla tal? Eller bara babbla på om ett ämne? Borde kanske fråga någon som vet, men jag orkar inte riktigt för jag har inte koll på vem som har det och vem som inte har det. Så jag tänker dyka upp oförberedd och improvisera ihop något. Det har alltid fungerat förut.
Oooooooooch jag måste sätta mig ner och skriva ner massa bajs om historia också. Jag hatar, hatar, hatar historia i skolan. Det är något av det värsta jag vet. Fastän vi har den mysigaste historieläraren jag någonsin haft. (han är verkligen intresserad och kan sjukt mycket om historia - och inte bara en viss del utan all historia) Men det är så jävla omöjligt att motivera sig och orka prestera när det är så sjukt tråkigt att sitta och svara på korkade frågor. För att inte tala om att behöva läsa all information på internet - jag får inte ens en lärobok. Fastän jag verkligen inte kan koncentrera mig längre stunder när jag läser vid dator, om det inte är något simpelt. Jag tar inte in information jag läser på datorn, det har jag aldrig gjort. Åh, vad underbart att tvingas använda dator som främsta läromedlet. Mmm, jag älskar skolan. (och eftersom jag inte har några dokumenterade problem med koncentration så har jag ingen rätt att få specialbehandling eller hjälp)
Jag är så sjukt omotiverad till allt. Hela livet. Jag orkar inte göra någonting, alls. Det är precis samma känsla som när jag var tio. All anledning att leva är bara borta. Visst har jag underbara vänner och visst kan jag fylla mina dagar med skratt nu, det kunde jag inte då, men jag vill fortfarande inte leva. Jag orkar fortfarande inte. Orkar inte klä mig ordentligt. Orkar inte tvätta. Orkar inte stryka. Orkar inte göra mat. Orkar inte städa. Orkar inte duscha. Orkar inte borsta tänderna. Orkar inte packa upp. Orkar inte lägga kläder i tvätten. Orkar inte ta tag i hemläxan till dbtn. Orkar inte ta tag i skoluppgifterna. Orkar ingenting. Orkar inte tänka framåt. Orkar inte tänka bakåt. Orkar, orkar, orkar inte. Jag vill vara ifred. Jag vill bara vara för mig själv. Vill inte ha några vänner. Vill inte ha något sällskap. Vill bli lämnad i ensamhet med mina böcker, vill sluta äta och sluta leva i den här världen. Försvinna in i böckerna och försvinna bort från allt det som är viktigt. Vill få slippa kontakt med verkligheten ett tag. Orkar inte pressen från människor som vill träffa mig, vill prata med mig, vill att jag ska vara glad och söt och pratig och social. Vill ligga i min säng i flera dygn och bara stirra in i väggen - för att jag kan.
Jag har inte koll på datum, så jag kan inte räkna ner dagarna tills jag får sommarlov. Tills jag kan slippa pressen att åka till skolan varenda dag. Då ska jag göra vad fan jag vill. Jag ska bada. Jag ska sova. Jag ska somna på en madrass i gräset med en bok i ansiktet och bli så brun att pepparkaksskämten haglar.
Annie tycker att jag ska sluta skolan. För att jag uppenbarligen inte kan hantera en skolgång just nu. Och att självmordstankar är viktigare - ovilja att leva är viktigast och måste behandlas ordentligt. Skolan kommer i andrahand. Jag behöver inte ha betyg (fast jag vill, jag vill ju vara en utbildad person med mycket kunskap och möjlighet att förändra fast jag vet att det aldrig kommer bli så, för jag är för korkad och kan inte fästa uppmärksamheten tillräckligt länge på något för att kunna lära mig det ordentligt och göra någon skillnad ändå), jag kan klara mig i arbetslivet utan dem. Jag kan plugga upp senare, när jag mår bättre. När jag orkar. När jag inte bara vill dö.
Det är så svårt att koncentrera sig på betyg och skolmänniskor när allt man vill göra bara är att dö. Det är svårt att få något vettigt gjort då, när man får kämpa för att hålla i andetagen, hålla i att hjärtat slår och inte göra något som får det att stanna. Det är svårt att försöka göra skolarbeten när nästan all vaken tid går åt till att hålla sig vid liv.
Och jag som är så glad och social, jag kan inte må så här dåligt. Jag som alltid har ett vänligt ord över till andra, och jag som alltid försöker muntra upp och ta hand om de i min närhet, jag kan inte gå sönder. Det finns inte. Det finns inte att skicka ett sms och fråga hur jag mår (förutom för mina göteborgare, för dem finns det) eller vad jag gör eller vad fan som helst, för det finns inte att jag är värd något och därför behöver man inte visa det för mig heller. Jag blir så ledsen, och gnällig, för det känns som att jag bara klänger och klänger och egentligen så är det ingen som tycker om mig på riktigt.
Jag vet att jag är en ganska tråkig människa. En sån man kan nedlåta sig till att umgås med, eller så leker man snäll och räddande för att det är så synd om mig, men det ligger inget värde i att ha mig omkring. Det ligger ingen kärlek eller vänskap i grund för de flesta av mina vänskapsrelationer. Det ligger påklistrade sociala regler och medlidande som grund. Människor tycker synd om mig. Jag är medveten om det. Att mer än hälften av de människor som säger att jag är rolig, eller snäll, bara gör det för att de känner att de måste.
Så här är det varje gång jag kommer hem från Göteborg. Kontrasterna blir så stora. Så sinnessjukt stora. I Göteborg har jag människor som verkligen, verkligen älskar mig. Som sitter med mig genom allt. Som inte idiotförklarar mig, som står ut med virriga förklaringar och plötsliga humörbyten. Som står ut med velande och håglöshet och tråkighet. Som står ut med tystnad. De är inte många, men de finns och utan dem skulle jag inte orka. Visst finns det några här i Stockholm som också älskar mig. Icka, Nea. (Mikael, fast han räknas inte som vän i det här fallet.) Visst finns de, och visst betyder de inte mindre bara för att de bor i Stockholm. Men jag träffar dem så sällan. Jag träffar mina göteborgare alldeles för sällan också. Men så fort jag har varit där, konstant omgiven av kärlek, kramar, pussar, hållna händer och kliande naglar, värme från Freja, från Signe, från Fiskmås, så är det så fruktansvärt kallt och svart att komma tillbaka till Stockholm.
Så fruktansvärt ensamt. Så fruktansvärt utstött. Jag fryser, konstant. Gråter. Saknar dem. Kastar mig mot väggar (inte alltid rent fysiskt, men inombords) och river sönder naglarna för att ta mig ut. Ut. Tillbaka. Hem. Dit där jag är älskad. Accepterad. Omhändertagen. Dit där jag kan lägga över saker på någon av dem, säga "hjälp mig" eller gå och lägga mig på grund av migrän utan att få en dundrande ångestklump i halsen. Till min familj. De som alltid stöttar. De som alltid hjälper. De som jag vill hjälpa, älska, finnas för. De få, få människorna som verkligen kommer in som jag kan älska.
Jag skulle vilja älska alla människor, men jag kan inte. Jag kan inte älska alla. Jag kan inte hjälpa alla. Det går inte. Jag försöker, men det går inte. Försöker igen, och går sönder själv. Men de människor som kommer in, de jag vill ha kvar. De som glider ifrån mig. De är så få, och ändå kan jag inte klara av att ha kvar dem hos mig. Jag behöver dem. Jag måste få ha dem. Visst överlever jag annars, men det blir så tomt. Så tyst och tomt. Så fruktansvärt ensamt.
Jag glömmer hur det är att vara alltid älskad mellan gångerna jag är i Göteborg. Jag glömmer hur det känns att vilja sjunga mig fram längs alla gator, hur jag liksom nästan lättar av lycka och kärlek. Glömmer hur det känns att inte darra inombords varje gång jag ska gå på en ny buss (visst gör jag det, till viss del, men det är inte alls som hemma. jag får göra fel. det är okej). Glömmer helt bort att det är jobbigt att gå upp ur sängen, att klä på sig är ett oöverstigligt hinder. Glömmer att jag egentligen är för trött för att röra mig. Istället nästan hoppar jag ur sängen (om jag inte glömt bort att jag inte ätit middag och dricker lite för mycket, då är hoppar det sista jag gör på morgonen), klär på mig utan alltför mycket planerande och funderande. Oroar mig inte för hur jag ser ut. Jag har inga problem med att gå barbent, eller ha åtsittande tröjor (förrän jag ställer mig framför en spegel och verkligen tittar). Jag blir för upptagen med att leva för att orka oroa mig för resten. För upptagen med att andas kärlek och värme.
Sen kommer jag hem, och det är som att allt det jobbiga hinner ikapp mig. Tillbaka i Stockholm utan konstiga dialektord eller varma skratt så börjar jag tvivla på allting.
Det kan omöjligt kännas så bra att sitta i Signes kök och äta frukost som det gör. Hon kan inte tycka om mig så mycket som hon gör. Det går inte. Det är något jag har kommit på senare, i min egen hjärna. Egentligen tycker hon att det är jobbigt att jag sover där. Så måste det vara. Att jag inte ens bäddar ur sängen. Så jävla otacksamt. Hon måste hata mig.
Men jag vet ju att det inte är så. Jag har brev. Jag har citat. Jag har en mugg. Hon skulle aldrig, aldrig göra allt hon gör för mig om hon inte älskade mig. Och jag kan vara säker i den kärleken. Även om jag börjar tvivla och bara vill gråta, så påminner jag mig själv om saker vi har gjort, som hon har sagt, hur hon ler och hur ögonen glittrar.
Att jag sover så lugnt i Frejas säng är bara löjligt. Att jag inte ens drömmer mardrömmar, utan bara konstiga, flummiga drömmar är nästan korkat. Hon tycker egentligen att jag är dum i huvudet som gick och la mig för att sova/vila ett tag på hennes student. På hennes studentfest. Så jävla otacksamt, korkat. Jag borde fortsatt vara social fastän migrän och elak mage. Det borde jag. Och att jag bara tar hennes saker. Lösögonfransar. Lånar nagellack utan att fråga. Strumpbyxor. Så gör man inte. Det är inte okej. Jag har inte förtjänat det. Hon måste verkligen hata mig.
Men så tar jag fram det där allra första brevet och fäller några lyckotårar till. Stryker över presenter. Över hennes handstil. Jag vet ju att hon älskar mig. Att hon vill mig. Jag vet ju det, egentligen. Och att det inte finns någonting som kan få mig att försvinna från henne, någonsin. Jag kommer alltid att finnas kvar. Alltid.
Korta glimtar av hur jag är hos Fiskmås. Ligger i sängen och har svårt att andas, tänker för mycket på vad som väntar när jag kommer hem. Hur hon tar hand om mig. Hur jag svimmar efter badtunnebadandet. Hur hon masserar mina fötter, stryker mig över pannan, kysser mig på kinderna. Bakar muffins. Värmer mig. Hur det är att lägga mig i sängen bredvid hennes värme och bara gosa. Somna, tryggt, ljudlöst, utan att märka det. Somna fort, och sova gott. Sova ganska länge. Att jag darrar och snörper på munnen, blir lite olycklig inuti av samtalsämnet. Hur hon kryper upp bredvid mig och viskar "mamma" med den sötaste rösten. Hur hon lägger sig tätt, tätt intill och bara håller om. Hur hon ser allt det som gör ont och inte försöker ta bort det, bara lägger handen runt om och värmer upp det. Blåser försiktigt på det onda.
Trots allt så tvivlar jag. Hur kan de älska mig som de gör? Jag, som inte är värd någonting. Jag, som inte kan älskas. Jag, som får allting att handla om mig. Jag, som är så självupptagen med min egna futtiga smärta att jag inte klarar av att hantera andras. Hur jag har slutat vilja det. Jaha du skär dig, jaha du vill dö, jaha du har ätstörningar, jag orkar inte bry mig längre. Hur kan de orka älska mig så mycket som de gör utan att få något tillbaka av det? Hur kan man få tillbaka det minsta lilla ur den här alldeles för självdestruktiva, gråa människan. Det övergår mitt förstånd. Det finns inte. Och jag saknar dem. Jag vill tillbaka. Nu. För det gör så ont att vara ifrån dem.
Annons
Bisou
Thu 31 May 2012 21:50
Du är värd så jävla mycket. Så som du har i Göteborg, så förtjänar du att ha det överallt. Och vi (åtminstone jag) får tillbaka väldigt mycket tillbaka, att se dig må bra, eller ens lite bättre är mer än väl mödan värt (det är inte alls en möda men kommer inte på ett bättre uttryck). Saknar och älskar dig mer än lovligt. *kram och puss*
Anonymous
Thu 31 May 2012 12:16
Vi känner knappt varandra, men du ska veta att du är otroligt fin tjej och jag finns gärna att prata med dig om du behöver det.
Du är stark. <3
Du är stark. <3
Anonymous
Thu 31 May 2012 09:31
Mel. Jag vet att det inte kommer hjälpa direkt mycket, om än alls, om jag skriver en långlång kärleksförklaring. Jag vet att det inte kommer förändra något i alla fall, att det ändå inte går att lova guld och gröna skogar. Men det förändrar ändå inte det faktum att jag önskar att jag kunde trolla bort allt ditt onda, krama på dig dagarna långa och pussa på din panna till du känner dig så älskad som du är - av oss alla. Jag älskar dig till månen och tillbaka, miljoner gånger om, var du än är och hur du än är.
rouzeki
Thu 31 May 2012 08:29
Finaste Elin. Sötaste Mel. Jag känner igen mig så texten, jag vill gömma mig under täcket hela dagen, jag vill inte lämna.mitt säkra fort av kuddar och lakan. Jag önskar att jag var rik så jag kunde åka till dig varje kväll och bädda ner dig, pussa dig på pannan och se till så du drömmer fina drömmar. Jag vet att jag inte känner dig så väl än, men jag vill verkligen lära känna dig ännu mer! Jag kommer upp till dig någon gång nu i sommar. Så kan vi picknika med rödvin och äta glass hela natten <3
Anonymous
Thu 31 May 2012 06:50
Jag har alltid så bråttom till bussen när jag är här, så jag hinner inte skriva något långt, men jag hoppashoppashoppas och villvillvill att du ska få bli så glad det bara går att vara, och jag önskar att jag kunde bo nära dig, så skulle jag köpa glass i mängder till dig, krama dig och bara vara där. Jag är alltid där nu också, i och för sig, fast lite längre bort. Men nu fick jag jättebråttom, vi får försöka hinna pratas något snart om du vill och orkar och känner för det. :) Massa hjärtan och kramar till dig. <3<3<3<3<3<3<3<3<3
Tiggidragon
Thu 31 May 2012 00:05
MIn älskade Mel, mitt hjärta gråter för dig! Jag vill bara stanna upp tiden, och hålla om dig. Nej, jag vill skapa ett paradis åt dig! Fyllt med all världens böcker, från det förstörda biblioteket i Alexandria till vårt lilla här i Falkenberg, en massa goda saker, som B&Jglass och kebabpizza med pommes som man inte blir tjock av, och en massa värme, så du slipper frysa! Och så ska jag fylla det med dina göteborgare som älskar dig, och Mikael, så att du kan leva där i all underbarhet, och inte bry dig det minsta om världen utanför! Bara en massa kärlek, för dig!
Och om jag får vara där i ditt paradis, lägger jag till en scen och massa sprit också, så att jag kan se om jag någonsin kan lyckas få upp dig med mig och dansa, dansa tills natt blir dag, och tills våra fötter blöder!
Och om jag får vara där i ditt paradis, lägger jag till en scen och massa sprit också, så att jag kan se om jag någonsin kan lyckas få upp dig med mig och dansa, dansa tills natt blir dag, och tills våra fötter blöder!
LuxAeterna
Thu 31 May 2012 00:04
Det gör ont att läsa det där... önskar att jag hade en mirakelmedicin att ge alla underbara människor som är så övertygade om att de inte är värda något. Jag hatar att de finaste människorna aldrig vet att de är fina och de hemska människorna aldrig fattar att de är hemska. Det är så skevt. Men även om jag bara är en simpel internetfrämling du aldrig träffat, och därmed inte har nån som helst tillåtelse att säga något som räknas, så vill jag ändå säga att jag tycker du är vacker och intelligent och förtjänar den där kärleken från dina göteborgare. Det gör du.
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/505922274/
Visa toppen
Show footer