October
Thursday 21 June 2012 photo 2/2
|
Nu är jag så arg att jag håller på att spricka istället. Humörsvängningar <3
På bussen satt det en pappa med sin dotter. Han skällde ut henne på precis samma vis som min kära far gjorde med mig när jag var 14 och inne i min mest kajalvarvade fas någonsin.
"Har du sett dig själv i spegeln innan du gick ut?"
"Jag kan ju inte gå runt med dig när du ser ut så här, jag får ju skämmas!"
"Skäms du inte när du ser ut sådär?"
"Näej, du skulle inte fått följa med. Du ser hemsk ut."
Saken är den att far gjorde det på mig när jag var f.j.o.r.t.o.n. Fjorton, jätterebellisk och var rent ut sagt ful vissa dagar. Jag kunde dra kajalstreck upp i ögonbrynen och måla i stark färg där emellan, eller göra afrofrisyr med hjälp av sockervatten. Jag var ingen speciell stil, jag var bara kaos och panik hela jag och det syntes. Efter att jag fyllt arton skäller far inte ut mig för hur jag ser ut eller vad jag gör med mitt hår. Han suckar, skakar på huvudet och visar att han inte alls tycker om det, men han säger inte ett ord. Det enda han motsätter sig ordentligt är min navelpiercing och framtida tatueringar, men han är ju ändå min far. Det vore konstigt annars.
Iallfall. Tillbaka till de på bussen.
Flickan, eller, kvinnan, är 20+. Hon är MINST över 20, och får en sån här utskällning. Och vet ni vad mer? Hon har på sig en lårlång sommarklänning, lågklackade vita pumps, knappt något smink och...Jag vet inte. Vad i helvete är det pappan klagar på egentligen? Det finns _ingenting_ som går att klaga på, hon ser fullkomligt... Normal ut. Inte speciellt söt, inte direkt ful, bara normal. Inget som spretar, skaver, sticker i ögonen. Bara sött och flickigt och somrigt.
Redan här är jag så arg att jag mer än gärna beredd på att lägga mig i och skälla ut gubbjäveln, men låter bli för jag ska snart av.
När jag väl kommer ner i tunnelbanan sätter jag mig på en bänk och väntar på nästa tunnelbana åt mitt håll.
"Kolla på hon där!" hör jag då. "Hon ser ju inte ens ut som en tjej! Fyfan vad fult, kolla!"
Ingen. Säger. Att. Jag. Är. Ful. Utom. Jag.
Man går inte runt och kallar folk fula så de hör. Det gör man bara inte. Tyck vad fan du vill om mitt utseende och viska det bäst du vill till den du åker med, men du säger det inte så högt så att jag hör. Speciellt inte när jag är adrenalinkickad efter att ha väntat på en buss jag inte vet var den går ifrån.
"Ursäkta?" vänder jag mig till kvinnan bredvid mig på bänken. Hon ser förvånad ut.
"Ja?" säger hon, varpå jag pekar på idiotmannen.
"Visst är den där gamla gubben nästan skadligt ful? Kolla på hans mustasch, den är ju vidrig! Och han är nästan skallig!" säger jag med hög röst, så att han inte kan undgå att höra.
Kvinnan har - som tur är - hört vad mannen sagt om mig. Hon tittar, lägger huvudet på sned och nickar liksom begrundande.
"Joo, det har du rätt i!" säger hon lika tydligt som jag. Jag älskar människor som spelar med när jag sätter igång med sånt här. Hon skulle också fått en chokladbit om jag haft någon.
"Såna som han borde inte tillåtas ute nästan, FY vad jag skulle skämmas om jag hade sådär grått hår, påbörjad flint och en sån där mustasch!"
"Jaa," säger hon "det ser ju ut som att han låtsas vara ung eller något. Nej, såna där gamla gubbar borde spärras in. Eller åtminstone anmälas för förargelseväckande beteende varje gång de visar sig ute!"
"Det har du alldeles rätt i!" svarar jag, överlycklig över att ha fått en så bra kompanjon. Vi nickar leende åt varandra, och idiotmannen stormar högröd mot den annalkande tunnelbanan. Dörrarna hinner knappt öppnas innan han tränger sig på, och sedan sitter han där och är så sur, så sur tills de går av vid Centralen, där det ser ut som att han ska säga något till mig, men ändrar sig och går förbi.
Don't mess with me when I'm already upset. Just. Fucking. Don't.
På bussen satt det en pappa med sin dotter. Han skällde ut henne på precis samma vis som min kära far gjorde med mig när jag var 14 och inne i min mest kajalvarvade fas någonsin.
"Har du sett dig själv i spegeln innan du gick ut?"
"Jag kan ju inte gå runt med dig när du ser ut så här, jag får ju skämmas!"
"Skäms du inte när du ser ut sådär?"
"Näej, du skulle inte fått följa med. Du ser hemsk ut."
Saken är den att far gjorde det på mig när jag var f.j.o.r.t.o.n. Fjorton, jätterebellisk och var rent ut sagt ful vissa dagar. Jag kunde dra kajalstreck upp i ögonbrynen och måla i stark färg där emellan, eller göra afrofrisyr med hjälp av sockervatten. Jag var ingen speciell stil, jag var bara kaos och panik hela jag och det syntes. Efter att jag fyllt arton skäller far inte ut mig för hur jag ser ut eller vad jag gör med mitt hår. Han suckar, skakar på huvudet och visar att han inte alls tycker om det, men han säger inte ett ord. Det enda han motsätter sig ordentligt är min navelpiercing och framtida tatueringar, men han är ju ändå min far. Det vore konstigt annars.
Iallfall. Tillbaka till de på bussen.
Flickan, eller, kvinnan, är 20+. Hon är MINST över 20, och får en sån här utskällning. Och vet ni vad mer? Hon har på sig en lårlång sommarklänning, lågklackade vita pumps, knappt något smink och...Jag vet inte. Vad i helvete är det pappan klagar på egentligen? Det finns _ingenting_ som går att klaga på, hon ser fullkomligt... Normal ut. Inte speciellt söt, inte direkt ful, bara normal. Inget som spretar, skaver, sticker i ögonen. Bara sött och flickigt och somrigt.
Redan här är jag så arg att jag mer än gärna beredd på att lägga mig i och skälla ut gubbjäveln, men låter bli för jag ska snart av.
När jag väl kommer ner i tunnelbanan sätter jag mig på en bänk och väntar på nästa tunnelbana åt mitt håll.
"Kolla på hon där!" hör jag då. "Hon ser ju inte ens ut som en tjej! Fyfan vad fult, kolla!"
Ingen. Säger. Att. Jag. Är. Ful. Utom. Jag.
Man går inte runt och kallar folk fula så de hör. Det gör man bara inte. Tyck vad fan du vill om mitt utseende och viska det bäst du vill till den du åker med, men du säger det inte så högt så att jag hör. Speciellt inte när jag är adrenalinkickad efter att ha väntat på en buss jag inte vet var den går ifrån.
"Ursäkta?" vänder jag mig till kvinnan bredvid mig på bänken. Hon ser förvånad ut.
"Ja?" säger hon, varpå jag pekar på idiotmannen.
"Visst är den där gamla gubben nästan skadligt ful? Kolla på hans mustasch, den är ju vidrig! Och han är nästan skallig!" säger jag med hög röst, så att han inte kan undgå att höra.
Kvinnan har - som tur är - hört vad mannen sagt om mig. Hon tittar, lägger huvudet på sned och nickar liksom begrundande.
"Joo, det har du rätt i!" säger hon lika tydligt som jag. Jag älskar människor som spelar med när jag sätter igång med sånt här. Hon skulle också fått en chokladbit om jag haft någon.
"Såna som han borde inte tillåtas ute nästan, FY vad jag skulle skämmas om jag hade sådär grått hår, påbörjad flint och en sån där mustasch!"
"Jaa," säger hon "det ser ju ut som att han låtsas vara ung eller något. Nej, såna där gamla gubbar borde spärras in. Eller åtminstone anmälas för förargelseväckande beteende varje gång de visar sig ute!"
"Det har du alldeles rätt i!" svarar jag, överlycklig över att ha fått en så bra kompanjon. Vi nickar leende åt varandra, och idiotmannen stormar högröd mot den annalkande tunnelbanan. Dörrarna hinner knappt öppnas innan han tränger sig på, och sedan sitter han där och är så sur, så sur tills de går av vid Centralen, där det ser ut som att han ska säga något till mig, men ändrar sig och går förbi.
Don't mess with me when I'm already upset. Just. Fucking. Don't.
Camera info
Vad gör du i morgon Eliiiiin? eller tisdag?
Och när det kommer till det där med att kommentera sina barns utseende... Det är verkligen hemskt. Att vara kajalunge är typ nödvändigt för ens personliga utveckling typ. Min mamma sa alltid att man ska passa på medan man är tonåring att experimentera med sitt utseende, för det är enda gången man kommer undan med det :)
Jag drog de argumentet för far, men då klev Maj in och sa att "i så fall behöver man inte göra det alls, för kan man inte stå för det så har man inget med det att göra" och det kan jag väl hålla med om, men jag tycker fortfarande som din mamma x)
Jag är väldigt glad att ingen av mina föräldrar någonsin kommenterade mina stilbyten. Mitt dåliga självförtroende hade inte klarat det. Men samtidigt var jag inte jätteextrem, färgade aldrig håret grönt i tuppkam eller tatuerade mig eller lyssnade på anarkistlåtar eller så... det var tvärtom mamma som sa till mig en gång "åh, men ska du inte färga håret svart!" Haha.
Ja, så är det kanske, men jag tror ändå det där är en fas man ska igenom innan man "hittar sig själv" lite mer. Jag minns kickarna man kunde få då just i början när man kom till skolan i svart goth-kavaj med silverknappar och en massa kajal och rufsigt hår. Man kände sig stark då.
Mm, vet precis vad du menar. Eller de gånger jag klädde mig som kille och band upp brösten, jag tror aldrig att jag har varit så bekväm i skolan som de gångerna. Alla måste få ha såna perioder, oavsett om det är fjortis- eller emoperioder, Även om jag helt klart föredrar det sista.
71 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/506713896/
Visa toppen
Show footer