October
Tuesday 3 July 2012 photo 2/2
|
Jag kom just in från att ha nattpromenerat lilla Vilgot (som inte alls är så liten längre, han är faktiskt hela ett år och två månader om några dagar!). Det var ingen bra idé att först prata om vargar och sen skicka ut den mest vargrädda i huset för att gå ut och rasta hunden. Nej. Jag gick och skreksjöng den här:
http://www.youtube.com/watch?v=nL1tA9NP7f8
och snyftade högt i min Batmanhoodie i hopp om att skrämma bort potentiella vargar.
Någon av er har säkert hört om Rialavargarna, eller ja, känner åtminstone igen namnet. Det roliga är att vi ligger inom deras revir. Inte i direkt kontakt med lyan eller ens i närheten av dem, men om man tänker på hur långt en varg kan vandra under en dag så ligger vi gott och väl inom deras revirradie (eller hur man ska säga).
Inne i Hallstavik City (som är så sjuuuukt stort, ni aaaaanar inte! Vi har säkert MINST 3000 invånare i hela Hallstavik!) har man sett varg traska runt i bostadsområdena (@Ickas, du får inte lämna ditt hus längre - jag förbjuder dig T_____T), och ute i Herräng har man sett tassavtryck. Vårt hus ligger nästan exakt mittemellan Hallstavik och Herräng. Far går runt och bara väntar på att hans får ska bli rivna, men jag tror inte att det är fåren som är utsatta för den största faran. Nej, jag är övertygad om att det är hundarna.
Enda sen det rapporterades om Rialavargarna har jag varit skeptisk till att släppa ut hundarna ensamma. Kanske inte mitt på dagen, men så fort det börjar skymma vill jag hålla dem nära, nära. Jag har drömt så många mardrömmar om att jag sliter min älskade Mannfred ur vargkäftar att ni anar inte. (Vargar är ju preciiiiis som aggressiva hundar, fast mycket större och mycket, mycket farligare förstår ni väl!) (Nä, jag är inte seriös)
Risken är inte överväldigande, men den finns och det räcker. Precis som att risken fanns att Mannfred skulle bli ordentligt biten av någon av de andra hundarna på valp- och unghundskursen - men det hindrade mig inte att gå och han blev aldrig biten. Ändå hade jag hjärtat i halsgropen så fort jag var i närheten av någon av de andra hundarna. Han är ju så liiiiiten, min lilla bäbistax. En tugga över ryggen på honom skulle med lätthet punktera lungorna och sen är det hejdå. Med lite tur hinner ägaren få bort sin hund innan det går så långt - men vargar har inga ägare som sliter bort dem. De har fritt fram att tugga på som de vill.
Jag har en förmåga att måla upp domedagscenarion framför mig oavsett vad det gäller, så tro inte att det här bara handlar om vargarna, nejnej. Jag har problem med andra hundägare, bilister, främmande människor som säger att min hund är söt (om jag tittar bort kommer de kidnappa min vovve T___T) och nästan allt annat. Ingenting ont får hända min taxboll. Ingenting ont får hända Vilgotbjörnen. Ingenting ont får ens tänka på att snudda min Kulankossa. Det går inte. Det funkar inte så.
Jag skrev någon gång när jag var tretton-fjorton att, jo, jag älskar vargar. Jag tycker att de är vackra, häftiga, supermegadupercoola och visst kan de få finnas i min närhet. Men om ett enda av våra får, eller någon av våra hundar, skulle vara i fara på grund av en varg så skulle jag inte ha några som helst problem med att skjuta en (och nu bortser vi från det faktum att jag inte har någon jaktlicens och inte är sådär väldigt bra på att sikta - än). Om en varg faktiskt rev våra får eller åt upp hälften av min vovve så skulle jag hata den individen/flocken, inte hela rasen.
Men jag har extrema problem med att hantera den här rädslan. Det är nog det värsta som kan hända - en vargattack. Och en bilolycka. Där finns det liksom inget stopp. Där kan jag inte rycka tag i nackskinnet, dyka i sjön och dra upp hunden, bära ut den ur ett brinnande hus eller vad fan som helst annars ni kan komma på för olyckor. En hund som har smitit ut på vägen, en bil som kör för fort och inte hinner stanna... Det går inte att stoppa. En hund som smiter till skogs och en hungrig varg i närheten. Hunden behöver inte ens ha smitit, vi kan jaga med den (både Mannfred och Vilgot är ju jakthundar) och poff, så springer den på en vargflock som inte uppskattar sällskapet. Vad ska man göra då?
Om och om går jag igenom i huvudet all den maktlöshet som mannen i jakttidningen måste ha känt när hans hund skrek i smärta, ungvargarna inte reagerade på de varningsskott han sköt utan började gå mot honom och morra, patronerna tog slut och han måste vända sin hund ryggen. Förstår ni hur ont det måste göra? Hade jag varit i den situationen tror jag att jag hade försökt sätta en kula i huvudet på min hund. Då behöver den åtminstone inte känna hur den slits itu, utan kan få dö direkt. Jag vill åtminstone tro att det är så jag skulle ha gjort. (fast nej, jag vet att om Vilgot låg där på rygg i mitten av en massa vargar så hade jag sprungit rakt in och försökt skjuta så många som möjligt. Ingen rör min hund. Ingen. Och det är inte ens min hund, men ändå. Det är min sovkamrat och min gosebjörnvovve. Ingen tar honom ifrån mig, förutom möjligtvis tiden.)
... Jag borde sova, och sluta tänka så mycket på situationer som antagligen (och förhoppningsvis) aldrig kommer uppstå. För att inte tala om att sluta skriva förvirrade texter om dem.
http://www.youtube.com/watch?v=nL1tA9NP7f8
och snyftade högt i min Batmanhoodie i hopp om att skrämma bort potentiella vargar.
Någon av er har säkert hört om Rialavargarna, eller ja, känner åtminstone igen namnet. Det roliga är att vi ligger inom deras revir. Inte i direkt kontakt med lyan eller ens i närheten av dem, men om man tänker på hur långt en varg kan vandra under en dag så ligger vi gott och väl inom deras revirradie (eller hur man ska säga).
Inne i Hallstavik City (som är så sjuuuukt stort, ni aaaaanar inte! Vi har säkert MINST 3000 invånare i hela Hallstavik!) har man sett varg traska runt i bostadsområdena (@Ickas, du får inte lämna ditt hus längre - jag förbjuder dig T_____T), och ute i Herräng har man sett tassavtryck. Vårt hus ligger nästan exakt mittemellan Hallstavik och Herräng. Far går runt och bara väntar på att hans får ska bli rivna, men jag tror inte att det är fåren som är utsatta för den största faran. Nej, jag är övertygad om att det är hundarna.
Enda sen det rapporterades om Rialavargarna har jag varit skeptisk till att släppa ut hundarna ensamma. Kanske inte mitt på dagen, men så fort det börjar skymma vill jag hålla dem nära, nära. Jag har drömt så många mardrömmar om att jag sliter min älskade Mannfred ur vargkäftar att ni anar inte. (Vargar är ju preciiiiis som aggressiva hundar, fast mycket större och mycket, mycket farligare förstår ni väl!) (Nä, jag är inte seriös)
Risken är inte överväldigande, men den finns och det räcker. Precis som att risken fanns att Mannfred skulle bli ordentligt biten av någon av de andra hundarna på valp- och unghundskursen - men det hindrade mig inte att gå och han blev aldrig biten. Ändå hade jag hjärtat i halsgropen så fort jag var i närheten av någon av de andra hundarna. Han är ju så liiiiiten, min lilla bäbistax. En tugga över ryggen på honom skulle med lätthet punktera lungorna och sen är det hejdå. Med lite tur hinner ägaren få bort sin hund innan det går så långt - men vargar har inga ägare som sliter bort dem. De har fritt fram att tugga på som de vill.
Jag har en förmåga att måla upp domedagscenarion framför mig oavsett vad det gäller, så tro inte att det här bara handlar om vargarna, nejnej. Jag har problem med andra hundägare, bilister, främmande människor som säger att min hund är söt (om jag tittar bort kommer de kidnappa min vovve T___T) och nästan allt annat. Ingenting ont får hända min taxboll. Ingenting ont får hända Vilgotbjörnen. Ingenting ont får ens tänka på att snudda min Kulankossa. Det går inte. Det funkar inte så.
Jag skrev någon gång när jag var tretton-fjorton att, jo, jag älskar vargar. Jag tycker att de är vackra, häftiga, supermegadupercoola och visst kan de få finnas i min närhet. Men om ett enda av våra får, eller någon av våra hundar, skulle vara i fara på grund av en varg så skulle jag inte ha några som helst problem med att skjuta en (och nu bortser vi från det faktum att jag inte har någon jaktlicens och inte är sådär väldigt bra på att sikta - än). Om en varg faktiskt rev våra får eller åt upp hälften av min vovve så skulle jag hata den individen/flocken, inte hela rasen.
Men jag har extrema problem med att hantera den här rädslan. Det är nog det värsta som kan hända - en vargattack. Och en bilolycka. Där finns det liksom inget stopp. Där kan jag inte rycka tag i nackskinnet, dyka i sjön och dra upp hunden, bära ut den ur ett brinnande hus eller vad fan som helst annars ni kan komma på för olyckor. En hund som har smitit ut på vägen, en bil som kör för fort och inte hinner stanna... Det går inte att stoppa. En hund som smiter till skogs och en hungrig varg i närheten. Hunden behöver inte ens ha smitit, vi kan jaga med den (både Mannfred och Vilgot är ju jakthundar) och poff, så springer den på en vargflock som inte uppskattar sällskapet. Vad ska man göra då?
Om och om går jag igenom i huvudet all den maktlöshet som mannen i jakttidningen måste ha känt när hans hund skrek i smärta, ungvargarna inte reagerade på de varningsskott han sköt utan började gå mot honom och morra, patronerna tog slut och han måste vända sin hund ryggen. Förstår ni hur ont det måste göra? Hade jag varit i den situationen tror jag att jag hade försökt sätta en kula i huvudet på min hund. Då behöver den åtminstone inte känna hur den slits itu, utan kan få dö direkt. Jag vill åtminstone tro att det är så jag skulle ha gjort. (fast nej, jag vet att om Vilgot låg där på rygg i mitten av en massa vargar så hade jag sprungit rakt in och försökt skjuta så många som möjligt. Ingen rör min hund. Ingen. Och det är inte ens min hund, men ändå. Det är min sovkamrat och min gosebjörnvovve. Ingen tar honom ifrån mig, förutom möjligtvis tiden.)
... Jag borde sova, och sluta tänka så mycket på situationer som antagligen (och förhoppningsvis) aldrig kommer uppstå. För att inte tala om att sluta skriva förvirrade texter om dem.
Annons
Camera info
Camera HTC ChaCha A810e
Focal length 4 mm
ISO 74
Anonymous
Wed 4 Jul 2012 12:58
O___O HAR DET SETTS VARG I HALLSTACITY?! Känns som om jag borde lämna jobbets väggar snart och hänga med lite i snacket. :c Jag vill inte ens tänka på hur jag skulle reagera, och vad som skulle kunna hända, med vargar i närheten. Men ett som är säkert är att det inte blir en enda skogspromenad till med bästIndra eller goseAmber eller någon av våra hundar - på ett bra tag - i skymningen/kvällen/natten. Fan om det skulle hända mina älsklingar något! :c
LuxAeterna
Wed 4 Jul 2012 11:50
I feel ya :( Jag är också hopplöst orolig för en massa saker när det kommer till mina vovvar :/ Inte varg just eftersom vi ju bor i Skåne, men jag vägrar använda flexikopplen som de andra i familjen alltid använder - jag tar alltid de gamla hederliga läderkopplen för att jag tycker jag har bättre kontroll om något skulle hända. Med ett läderkoppel kan jag slita bort min hund från potentiell fara om det skulle uppstå en. Bilar är min värsta skräck, näst efter att det ska börja brinna i huset när hundarna är ensamma hemma. Det finns väldigt få saker jag inte skulle göra för att rädda Sigge eller Bella.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/507156554/
Visa toppen
Show footer