Tuffe och jag gjorde storsuccé på agilitytävling i centrum. Speciellt när han kröp in i tunneln där borta och vägrade komma ut för att folk hade slängt in godis för att få igenom sina hundar, och jag var tvungen att krypa in och putta ut honom på andra sidan. xD

Men åh, det är ganska häftigt ändå, att han kunde träna fastän han var blind. o.o Fast jag förstår att det inte är så häftigt när man själv är ägare till hunden "/ Jag skulle göra nästan vad som helst för att få ha en hund jag kan träna med just nu. D:

Ja, fast jag kände plötsligt att jag hade alldeles för stort ansvar. Han gick rakt in i ett hinder helt enkelt för att jag inte sa åt honom att det fanns där, och jag insåg att det kanske var dags att sluta.

Och även om Bella också är duktig och det är kul att träna med henne, så saknar jag Sigge väldigt mycket. Han hade en helt annorlunda sätt att ta sig an banorna, han var extremt självständig och drivande. Bella är mycket långsammare och inte alls lika säker på sig själv. Med Sigge kändes det mer som ett teamwork där båda ville, med Bella är det jag som driver på och måste uppmuntra hela tiden. Men å andra sidan var Sigge världens värsta bråkstake som inte kunde gå i närheten av andra hundar, och Bella är totalt tvärtom, så det väger väl upp vartannat :) De har båda väldigt olika styrkor och svagheter.

Hur många hundar har du tränat med?

Det förstår jag. Usch, men det var bra att du insåg det åtminstone. :3

Det låter precis som Kulan, om jag släppte henne så kunde hon ta hela banor själv utan att jag behövde säga ett ord (inte nödvändigtvis i rätt ordning, men ändå x3) men man kunde inte ha henne nära de andra hundarna, för då började hon bråka. Och nåde den som gick in på hennes bana när hon hoppade. x)
Alla hundar är väl mer eller mindre olika, men det är ju en stor del av charmen att försöka anpassa sig till hur de är tycker jag. :3

Oj, hm, om man räknar verkligen tränat-tränat med så har det väl bara varit två - Kulan och Mannfred. De är de enda jag har gått på kurs med (nu ljuger jag, men den delen tar vi senare!) och tränat hemma med under en längre period. Med Kulan var det agility och lite lydnad, hon var redan grundtränad i lydnad av min storasyster Sandra. Med Mannfred har det varit mest lydnad och lite, lite spår.
Sen har jag fått låna en pumi att ha över ett sommarläger där vi tränade agility, spår, lydnad, utställning och freestyle i två eller tre veckor. Annars har det mest varit att jag har fått låna Sandras hund/-ar eller hennes vänners att ha över en dag eller max en vecka om de varit bortresta, och då har det ju inte varit speciellt seriös träning, mer bara hjärnaktivering. Men jag har alltid hängt runt Sandra när jag var mindre, och varit med på en hel del av hennes kurser, så jag har ju ganska mycket erfarenhet rent teoretiskt. x)

Ja, fast han var åtta, nio år vid det laget så jag fattade väl ändå att han inte skulle vara på topp alltför länge till.

Haha, aw ^^ Så var Sigge med. Om man var klar med en bana och vände ryggen till så kunde han mycket väl gå tillbaka och börja hoppa de roliga bitarna igen XD Instruktörerna sa alltid till mig att jag skulle lära honom att låta bli eftersom det innebar diskvalificering vid tävling, men jag tyckte de var tråkiga och lät honom hållas <3

Ja, absolut. Dock var jag nog inte riktigt beredd på hur stor omställning det skulle bli med Bella. Jag minns att vi inte alls kom överens i början, helt enkelt för att jag var alldeles för hård mot henne (vilket jag alltid behövt vara med Sigge för att han överuvudtaget ska titta åt en). Men när vi väl börjat förstå varandra har det gått hur bra som helst :) Men hon är en riktig liten fegis, hon gömmer sig bakom mig så fort någon stor hund kommer i närheten :P Det har också fått mig att förstå hur mycket bullshit det är när instruktörer försöker lära ut ett visst sätt att vara mot sina hundar, för det är så himla olika från hund till hund.

Åh, freestyle har jag alltid velat prova :O
Aw :) Jag har också bara tränat-tränat familjens schnauzrar, Sigge och Bella. Pappa har ju haft labradorer men de är narkotikasökhundar, så man får inte träna annat med dem riktigt, och eftersom de tillhör staten kan man inte direkt gå lydnadskurs på en brukshundklubb heller. Men jag tränade agility med Sigge i fem-sex år på kurser, han var grundtränad i lydnad av pappa (hosthost, olydigare hund får man leta efter). Bella gick valpkurs med mamma men efteråt är det jag som tränat lydnad till tävlingsnivå och sen agility. Fast jag har bara tävlat några gånger och bara i agility, lydnad är alldeles för militäriskt för min del. :P

Men sen har jag gått som elev vid sidan av en lydnadsinstruktör och en agilityinstruktör, och hållt i kurs för barn i agility, men jag har totalt tappat intresset för att bli instruktör eftersom människorna i min klubb är totalt efterblivna. Satt i styrelsen för klubben ett tag och efter det gick jag ur hela skiten. Just nu är jag inte med i någon klubb alls och har släppt hunderiet nästan helt, vilket är rätt sorgligt egentligen.

Gud vad långt det här blev. Sorry :S

Haha! Men ååååh så fint :'3 Ville också ha hund att träna agility med när jag var så liten. Vissa har haft tur dem >(

Det var Sandras kompis vovve, och jag fick låna honom ibland :3 Annars var jag mest med som godishämtare, eftersom jag vägde så lite att jag kunde klättra på alla hinder och var så liten att jag kunde krypa genom alla tunnlar.