October
Sunday 15 July 2012 photo 2/3
|
"Det börjar bli dags nu" säger mor när hon kommer ner i källaren för andra gången idag. "Hon gick inte ens in när det började regna, så jag fick locka upp henne på verandan. Nu ligger hon där och bara stirrar."
"Hon har bara ont i magen." gnäller jag. "Hon var lös i magen igår. Hon har bara ätit något dåligt."
"Näej, det är nog medicinen som gör det. Det börjar bli dags nu Elin, det bara är så. Hon är gammal nu." och med det vänder sig mor och börjar gå mot trappen.
"MAN KAN INTE BARA GÅ RUNT OCH TA LIVET AV FOLK FÖR ATT DE BÖRJAR BLI GAMLA!" tjuter jag med gråten i halsen och påminner mor om det hon själv säger så ofta. Hon svarar inte.
Så jag går upp. Drar fram kläder - vilka som helst - och rusar upp för trappen. På plattorna utanför dörren ligger Kulan i solen. Hon lyfter inte ens på huvudet när jag sätter mig på trappen.
"Kuuuulaaaan" kvittrar jag. Ingen reaktion. "Feeeettooooot mitt, ceeeepeeeee" fortsätter jag. Hon lyfter på huvudet och undrar varför jag stör henne. Jag sträcker ut armarna som en kram, och hon reser sig. Stelt och sakta, det syns verkligen hur stel hon är. Kommer fram till mig och pussas, pussas, pussas. Jag får bita mig i läppen för att inte gråta.
Jag vill förklara för henne att hennes mamma alltid kommer att finnas här. Att hon aldrig någonsin behöver vara rädd, för jag kommer aldrig någonsin låta något hända henne. Hennes mamma kanske är borta mycket, men hon kommer alltid att älska henne. Alltid. Och hon är aldrig långt bort. Jag vill mumla det i hennes öron och sitta där och pussas resten av mitt liv. Mamma är här. Hon älskar dig. Du är säker här. Du kommer aldrig att vara ensam.
Men det är ingen mening med att viska, mumla, prata in det i henne. Hon hör det ändå inte, och även om hon gjorde det skulle hon inte förstå orden. Så jag stryker över hennes päls, pussar tillbaka. Försöker förklara med ögonen. Älskar henne så jag går sönder.
Med två klapp på knäna och att resa mig signalerar jag att nu är det dags för lek, och hela hunden sprätter till. Hon frustar och fnyser, viftar på svansen och blir ung på nytt. Kastar sig över första bästa föremål som går att leka med, vilket är en pantflaska. Jag snor den från henne och byter mot en tennisboll. Sedan är leken igång. Kasta, busa när hon kommer tillbaka med den (när hon var yngre försökte jag träna bort det där att hon vägrar lämna över saken hon har i munnen, men med tiden så har jag slutat. Det är en del av leken, och hela vår relation grundar sig i lek sen vi inte kunde träna längre), få tag på henne och bollen, kasta igen. Jag kastar inte långt, och efter sju kast börjar hennes bakben darra, så jag slutar. Klappar och busar lite med att försöka få tag på bollen. Sedan går vi in och byter bollen mot godis.
Nu sitter hon här och flämtar, jag är lycklig i kroppen och mor verkar nöjd. Än finns det sprutt i den gamla tanten. Än är det inte dags. Än behöver vi inte säga hejdå.
Men snart är det dags, och helt plötsligt vill jag säga upp alla sommarplaner. Jag vill inte träffa någon. Jag vill bara vara med min bästa vän någonsin, den enda som har stått ut med mig genom alla år och all skit. Snart är det dags att säga hejdå. Jag försöker att acceptera, tänka på allt fint vi har varit med om, men det går inte. Kulan var där när jag försökte ta livet av mig första gången. Det var hennes pussar som väckte mig. Tills jag lärde känna Icka så var Kulan den enda vän jag hade, den jag umgicks med efter skolan, den som fick upp mig ur sängen på morgonen varenda jävla dag. Nu kommer den största säkerhet jag någonsin haft försvinna. Jag älskar henne så jävla mycket.
Mitt lilla lurv. Min kärlek.
Mamma kommer alltid att finnas här, och mamma kommer alltid försöka göra det som är bäst för dig. Oavsett hur svårt det är för henne. När det är dags så är det dags, men det är inte dags än.
"Hon har bara ont i magen." gnäller jag. "Hon var lös i magen igår. Hon har bara ätit något dåligt."
"Näej, det är nog medicinen som gör det. Det börjar bli dags nu Elin, det bara är så. Hon är gammal nu." och med det vänder sig mor och börjar gå mot trappen.
"MAN KAN INTE BARA GÅ RUNT OCH TA LIVET AV FOLK FÖR ATT DE BÖRJAR BLI GAMLA!" tjuter jag med gråten i halsen och påminner mor om det hon själv säger så ofta. Hon svarar inte.
Så jag går upp. Drar fram kläder - vilka som helst - och rusar upp för trappen. På plattorna utanför dörren ligger Kulan i solen. Hon lyfter inte ens på huvudet när jag sätter mig på trappen.
"Kuuuulaaaan" kvittrar jag. Ingen reaktion. "Feeeettooooot mitt, ceeeepeeeee" fortsätter jag. Hon lyfter på huvudet och undrar varför jag stör henne. Jag sträcker ut armarna som en kram, och hon reser sig. Stelt och sakta, det syns verkligen hur stel hon är. Kommer fram till mig och pussas, pussas, pussas. Jag får bita mig i läppen för att inte gråta.
Jag vill förklara för henne att hennes mamma alltid kommer att finnas här. Att hon aldrig någonsin behöver vara rädd, för jag kommer aldrig någonsin låta något hända henne. Hennes mamma kanske är borta mycket, men hon kommer alltid att älska henne. Alltid. Och hon är aldrig långt bort. Jag vill mumla det i hennes öron och sitta där och pussas resten av mitt liv. Mamma är här. Hon älskar dig. Du är säker här. Du kommer aldrig att vara ensam.
Men det är ingen mening med att viska, mumla, prata in det i henne. Hon hör det ändå inte, och även om hon gjorde det skulle hon inte förstå orden. Så jag stryker över hennes päls, pussar tillbaka. Försöker förklara med ögonen. Älskar henne så jag går sönder.
Med två klapp på knäna och att resa mig signalerar jag att nu är det dags för lek, och hela hunden sprätter till. Hon frustar och fnyser, viftar på svansen och blir ung på nytt. Kastar sig över första bästa föremål som går att leka med, vilket är en pantflaska. Jag snor den från henne och byter mot en tennisboll. Sedan är leken igång. Kasta, busa när hon kommer tillbaka med den (när hon var yngre försökte jag träna bort det där att hon vägrar lämna över saken hon har i munnen, men med tiden så har jag slutat. Det är en del av leken, och hela vår relation grundar sig i lek sen vi inte kunde träna längre), få tag på henne och bollen, kasta igen. Jag kastar inte långt, och efter sju kast börjar hennes bakben darra, så jag slutar. Klappar och busar lite med att försöka få tag på bollen. Sedan går vi in och byter bollen mot godis.
Nu sitter hon här och flämtar, jag är lycklig i kroppen och mor verkar nöjd. Än finns det sprutt i den gamla tanten. Än är det inte dags. Än behöver vi inte säga hejdå.
Men snart är det dags, och helt plötsligt vill jag säga upp alla sommarplaner. Jag vill inte träffa någon. Jag vill bara vara med min bästa vän någonsin, den enda som har stått ut med mig genom alla år och all skit. Snart är det dags att säga hejdå. Jag försöker att acceptera, tänka på allt fint vi har varit med om, men det går inte. Kulan var där när jag försökte ta livet av mig första gången. Det var hennes pussar som väckte mig. Tills jag lärde känna Icka så var Kulan den enda vän jag hade, den jag umgicks med efter skolan, den som fick upp mig ur sängen på morgonen varenda jävla dag. Nu kommer den största säkerhet jag någonsin haft försvinna. Jag älskar henne så jävla mycket.
Mitt lilla lurv. Min kärlek.
Mamma kommer alltid att finnas här, och mamma kommer alltid försöka göra det som är bäst för dig. Oavsett hur svårt det är för henne. När det är dags så är det dags, men det är inte dags än.
Camera info
Tårar ;___________________;
Jag får en gripande, genomskärande, obarmhärtig panikkänsla när jag tänker på att förlora sin bästa vän. Min, som andra som förlorar sina. Det går liksom inte. Hur ska det fungera? Hur ska det gå? Hur ska man någonsin kunna göra det valet? Det är inte möjligt. Det är det enda som är omöjligt.
Grinar som en stolle och kan bara tänka på hur ont det kommer göra när vår lilla vovve går bort. Vi har nyss skaffat honom, men han är redan 6 år gammal...
Kommer dock och tänka på en video jag såg för inte alltför längesen. Även den fick mig att gråta och tänka på det, men den är vacker.
http://www.youtube.com/watch?v=rOrom8w5VhM
jag vet att det är svårt men det bästa är att vara nära sina älskade och tänka på fina minnen med er tidsammans. det fungerade för mig :)
jag kommer snart till dig, du ska få såååå många kramar <3
(jag vill verkligen komma på något bra att säga, det vet du. Men jag vet inte vad. Jag vet bara att det inte hjälper direkt ändå. :c Jag älskar dig, och pussa ännu mer på Kulan från mig!)
Och hon ser så gullig ut. :3
Hon är gulligast. :3 Du ska se när hon leker.
Haha, får väl se när jag kommer ner. :3
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/507554798/
Visa toppen
Show footer