October
Monday 11 March 2013 photo 3/3
|
https://www.youtube.com/watch?v=YnoyiVZUxUk
När jag först kom över The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars så spelades ingenting annat i min mp3 på en eller två månader. Jag förde över skivan till min gamla mp3 så att jag kunde koppla in den i stereon och lyssna på den om kvällarna. Alltid när jag var ensam så sjöng Bowie för mig. När de första ackorden av den sista låten nådde mina öron kände jag mig Trygg. På-riktigt Trygg. Som Andrea i lila kängor. Oh no love, you're not alone. Jag blundade och där satt han, Bowie, på min sängkant och strök håret bakom öronen på mig. I've had my share, I'll help you with the pain viskade han i mitt öra och i samma stund som hans läppar vidrörde min hud flöt jag undan i sömnens skyddande dimma. Jag drömde om kärlek och storslagna böcker. Jag drömde om Lyckliga dagar och Äkta vänner.
Bowie tog inte Robert Smiths plats, utan delade den. Där Robert stod med händerna på mina axlar tog David min hand och drog med mig ut på äventyr. Där Robert höll om min rygg i skolkorridoren och skrek att jag måste fortsätta kämpa, att det inte finns något annat val även om man vill lägga sig under täcket för resten av livet, så vandrade Bowie vid min sida på Stockholms solstinna gator och lät mig tappa bort mig och hitta tillbaka så mycket jag bara ville. För det är okej att gå vilse. Det är okej att dansa på öppen gata. Det är okej att tokskrika med rösterna i hörlurarna bara för att man känner för det. 'Cause you're not alone. Give me your hands. Där Robert var Styrka så var Bowie Glädje och Tröst.
Så är det fortfarande. The Cure sträcker ryggen rak, gör stegen säkrare och det påmålade Leendet sitter säkert. David Bowie får mig att fnissa, rodna, gömma mig bakom en kudde. Kommer med oförskämda förslag om samlag i mörka gränder. Minner om en vår full av löften. Ett liv fullt av äventyr.
För jag kan få allting i det här livet. Nej, jag kan ta allting i det här livet. Jag kan ta precis vad jag vill, bara jag vill. Jag måste inte sitta hemma med ont i magen och hysteriskt fila mina naglar bara för att jag har otvättat hår. Livet är större än så, och ibland behöver jag bli påmind om det. Ibland behöver jag titta in i ett par olikfärgade ögon och känna hjärtat slå runt blodet i kroppen På-Riktigt.
Ibland måste jag komma ihåg 22 000 sms i månaden och förhårdnader på tummarna efter MM-sms. Ibland måste jag komma ihåg Signes n. Ibland måste jag komma ihåg att jag har alldeles, alldeles för mycket att få ut av det här livet för att låta det försvinna ner i ätstörningar och höftbens tydlighet.
Jag har en värld att överväldiga, hjärtan att vinna och vänskap som aldrig kan dö.
I'm the space invader.
När jag först kom över The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars så spelades ingenting annat i min mp3 på en eller två månader. Jag förde över skivan till min gamla mp3 så att jag kunde koppla in den i stereon och lyssna på den om kvällarna. Alltid när jag var ensam så sjöng Bowie för mig. När de första ackorden av den sista låten nådde mina öron kände jag mig Trygg. På-riktigt Trygg. Som Andrea i lila kängor. Oh no love, you're not alone. Jag blundade och där satt han, Bowie, på min sängkant och strök håret bakom öronen på mig. I've had my share, I'll help you with the pain viskade han i mitt öra och i samma stund som hans läppar vidrörde min hud flöt jag undan i sömnens skyddande dimma. Jag drömde om kärlek och storslagna böcker. Jag drömde om Lyckliga dagar och Äkta vänner.
Bowie tog inte Robert Smiths plats, utan delade den. Där Robert stod med händerna på mina axlar tog David min hand och drog med mig ut på äventyr. Där Robert höll om min rygg i skolkorridoren och skrek att jag måste fortsätta kämpa, att det inte finns något annat val även om man vill lägga sig under täcket för resten av livet, så vandrade Bowie vid min sida på Stockholms solstinna gator och lät mig tappa bort mig och hitta tillbaka så mycket jag bara ville. För det är okej att gå vilse. Det är okej att dansa på öppen gata. Det är okej att tokskrika med rösterna i hörlurarna bara för att man känner för det. 'Cause you're not alone. Give me your hands. Där Robert var Styrka så var Bowie Glädje och Tröst.
Så är det fortfarande. The Cure sträcker ryggen rak, gör stegen säkrare och det påmålade Leendet sitter säkert. David Bowie får mig att fnissa, rodna, gömma mig bakom en kudde. Kommer med oförskämda förslag om samlag i mörka gränder. Minner om en vår full av löften. Ett liv fullt av äventyr.
För jag kan få allting i det här livet. Nej, jag kan ta allting i det här livet. Jag kan ta precis vad jag vill, bara jag vill. Jag måste inte sitta hemma med ont i magen och hysteriskt fila mina naglar bara för att jag har otvättat hår. Livet är större än så, och ibland behöver jag bli påmind om det. Ibland behöver jag titta in i ett par olikfärgade ögon och känna hjärtat slå runt blodet i kroppen På-Riktigt.
Ibland måste jag komma ihåg 22 000 sms i månaden och förhårdnader på tummarna efter MM-sms. Ibland måste jag komma ihåg Signes n. Ibland måste jag komma ihåg att jag har alldeles, alldeles för mycket att få ut av det här livet för att låta det försvinna ner i ätstörningar och höftbens tydlighet.
Jag har en värld att överväldiga, hjärtan att vinna och vänskap som aldrig kan dö.
I'm the space invader.
Annons
Bisou
Tue 12 Mar 2013 16:16
Först förstod jag inte alls och trodde att du hade skrivit fel men sen föll polletten ner, tror jag. Mina n som i min fantastiska handstil?
Jag saknar dig.
Jag saknar dig.
Drygdagboken
Tue 12 Mar 2013 15:56
Jag tycker att du är underbar, och att detta är en fantastisk text.
Jag köpte, för övrigt, "The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars" igår. Mysigt album är mysigt.
Jag köpte, för övrigt, "The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars" igår. Mysigt album är mysigt.
LuxAeterna
Tue 12 Mar 2013 08:23
Vilken vackert text. Och jag känner igen mig, även om mina bad var andra band och situationer aldrig är riktigt likadana, så känner jag igen mig.
Anonymous
Tue 12 Mar 2013 06:50
Du är värd världen, kvinna. <3
Kamikazefilosof
Mon 11 Mar 2013 23:16
Jag förstår fortfarande inte hur vi lyckades smsa så mycket.. x) <3
Melflickan
Mon 11 Mar 2013 23:38
Jag skulle fortfarande smsa lika jävla mycket om det inte vore för den här hemska touchscreenen. T_______T
Kamikazefilosof
Tue 12 Mar 2013 00:01
Skaffa en knapptelefon för sms och behåll den du har nu för surf och sånt.. c:
Anonymous
Mon 11 Mar 2013 22:47
<3
17 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/513370232/
Visa toppen
Show footer