October
Thursday 14 March 2013 photo 1/2
|
Jag kan inte sova. Inte för att jag verkligen har försökt heller. Jag vill inte gå nära sängen, rädd för att det ska trigga ännu en hysterisk gråtattack.
Inte heller kan jag äta. Jag åt soppa till lunch på jobbet, men jag kan inte äta här hemma. Klarar inte av att gå ut i köket och plocka undan disken.
Framförallt kan jag inte sluta gråta. Mikael är i London och kommer hem på lördag, då är jag hos far och Maj och passar gården och jag är hemma på söndag. Jag kan inte sluta gråta.
Det känns som om någonting har ryckts ur min kropp. Ni vet, där hjärtat och lungorna ska vara. Det är någonting som fattas där. Det finns inte längre. Bara ett stort svart slukande hål som äter upp mig inifrån. Och orosmonstret som river mot revbenen. Det är inte bara svartsjuka, det är faktiskt inte ens speciellt mycket svartsjuka, det är mer saknad och ledsen-övergiven-skadeskjuten fågelunge som inte ens klarar av att tänka tanken på att flaxa med vingarna. Sen Mikael och jag gjorde slut och var ifrån varandra ett tag i somras/höstas och sedan blev tillsammans igen så har jag bara blivit värre och värre med separationsångest. Ibland är det jobbigt att ens åka till jobbet. Att han är på ett ställe där jag absolut inte kan komma åt honom rent fysiskt gör direkt ont. Det går inte att beskriva med ord. Jag blir så tom, så trött, så liten och rädd att det inte finns något sätt att beskriva det på för att göra rättvisa åt mina känslor. Det går inte att fungera normalt och jag måste ställa in planer jag har sett fram emot för att gå utanför dörren känns rent av omöjligt. Imorgon ska jag jobba stängning, jag vet inte hur jag ska klara det. Men det är klart att jag klarar det. När det kommer till jobbet så klarar jag det alltid.
Men jag vill inte. Jag vill ligga i sängen och gråta tills Mikael kommer hem och kramar om mig igen. Jag vill inte frysa inifrån och ut. Jag vill kunna värma mig själv, men just nu är det en omöjlighet: Jag vill inte vara en dålig, klängande och krävande flickvän som inte ens kan låta sin pojkvän åka på en kort resa tillsammans med sin bästa vän sen barnsben utan att bli en ångesthög hemma. Jag vill inte det. Jag vill verkligen, verkligen vara starkare än så. Men det är jag inte. Jag är inte stark alls. Om jag kan klara av det så går jag snart ut i köket och gör iordning lite välling, men jag vet inte om jag orkar. Det är för långt, för krävande. Mina ben fungerar inte och bomberna slår ner i samma takt som andetagen. Jag visste inte att jag fortfarande kunde bli så här liten och sönderslagen. Det var länge sen nu. Jag minns inte hur jag gjorde för att överleva då och jag har ingen aning om hur jag ska göra nu.
Jag vill bara att min gubbe ska komma hem. Hjärnan vet att han inte gör det men kroppen har inte fattat än, den väntar fortfarande på nyckeln i låset och hans varma famn. Kärlek är ett gift och jag trodde att jag blivit tillräckligt immun för att inte påverkas så här starkt. Jag behöver annan kropp för att hålla ihop inatt, men de enda som kan hjälpa bor i Göteborg, eller var ÄnglaAlicia nu bor. Den enda jag vet som bor i Stockholm och eventuellt skulle kunna ta sig hit just nu och förhindra ett sammanbrott ligger magsjuk på Lidingö. Pixie kommer då och då och myser, och utan henne vet jag inte vad jag skulle gjort vid det här laget.
Mina ögon svider av alla tårar. Huvudet börjar faktiskt kännas tungt och om jag inte vore så paranoid så skulle jag säkert kunna somna här och nu. Jag tror jag ska göra min välling, ta en kopp kamomillte och sen försöka låta tumblr vagga mig till sömns. Kanske till och med låna en av Mikaels tröjor så jag kan sova tryggt.
Jag är alldeles för trasig för att vara i en relation.
Det är nu jag skulle behöva min Jessika.
Inte heller kan jag äta. Jag åt soppa till lunch på jobbet, men jag kan inte äta här hemma. Klarar inte av att gå ut i köket och plocka undan disken.
Framförallt kan jag inte sluta gråta. Mikael är i London och kommer hem på lördag, då är jag hos far och Maj och passar gården och jag är hemma på söndag. Jag kan inte sluta gråta.
Det känns som om någonting har ryckts ur min kropp. Ni vet, där hjärtat och lungorna ska vara. Det är någonting som fattas där. Det finns inte längre. Bara ett stort svart slukande hål som äter upp mig inifrån. Och orosmonstret som river mot revbenen. Det är inte bara svartsjuka, det är faktiskt inte ens speciellt mycket svartsjuka, det är mer saknad och ledsen-övergiven-skadeskjuten fågelunge som inte ens klarar av att tänka tanken på att flaxa med vingarna. Sen Mikael och jag gjorde slut och var ifrån varandra ett tag i somras/höstas och sedan blev tillsammans igen så har jag bara blivit värre och värre med separationsångest. Ibland är det jobbigt att ens åka till jobbet. Att han är på ett ställe där jag absolut inte kan komma åt honom rent fysiskt gör direkt ont. Det går inte att beskriva med ord. Jag blir så tom, så trött, så liten och rädd att det inte finns något sätt att beskriva det på för att göra rättvisa åt mina känslor. Det går inte att fungera normalt och jag måste ställa in planer jag har sett fram emot för att gå utanför dörren känns rent av omöjligt. Imorgon ska jag jobba stängning, jag vet inte hur jag ska klara det. Men det är klart att jag klarar det. När det kommer till jobbet så klarar jag det alltid.
Men jag vill inte. Jag vill ligga i sängen och gråta tills Mikael kommer hem och kramar om mig igen. Jag vill inte frysa inifrån och ut. Jag vill kunna värma mig själv, men just nu är det en omöjlighet: Jag vill inte vara en dålig, klängande och krävande flickvän som inte ens kan låta sin pojkvän åka på en kort resa tillsammans med sin bästa vän sen barnsben utan att bli en ångesthög hemma. Jag vill inte det. Jag vill verkligen, verkligen vara starkare än så. Men det är jag inte. Jag är inte stark alls. Om jag kan klara av det så går jag snart ut i köket och gör iordning lite välling, men jag vet inte om jag orkar. Det är för långt, för krävande. Mina ben fungerar inte och bomberna slår ner i samma takt som andetagen. Jag visste inte att jag fortfarande kunde bli så här liten och sönderslagen. Det var länge sen nu. Jag minns inte hur jag gjorde för att överleva då och jag har ingen aning om hur jag ska göra nu.
Jag vill bara att min gubbe ska komma hem. Hjärnan vet att han inte gör det men kroppen har inte fattat än, den väntar fortfarande på nyckeln i låset och hans varma famn. Kärlek är ett gift och jag trodde att jag blivit tillräckligt immun för att inte påverkas så här starkt. Jag behöver annan kropp för att hålla ihop inatt, men de enda som kan hjälpa bor i Göteborg, eller var ÄnglaAlicia nu bor. Den enda jag vet som bor i Stockholm och eventuellt skulle kunna ta sig hit just nu och förhindra ett sammanbrott ligger magsjuk på Lidingö. Pixie kommer då och då och myser, och utan henne vet jag inte vad jag skulle gjort vid det här laget.
Mina ögon svider av alla tårar. Huvudet börjar faktiskt kännas tungt och om jag inte vore så paranoid så skulle jag säkert kunna somna här och nu. Jag tror jag ska göra min välling, ta en kopp kamomillte och sen försöka låta tumblr vagga mig till sömns. Kanske till och med låna en av Mikaels tröjor så jag kan sova tryggt.
Jag är alldeles för trasig för att vara i en relation.
Det är nu jag skulle behöva min Jessika.
Annons
Drygdagboken
Wed 20 Mar 2013 15:55
Jag lyckas inte få ur mig de ord som jag vill säga, så jag hoppas att du istället accepterar dessa 127 digitala hjärtan.
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
<3
Anonymous
Thu 14 Mar 2013 13:31
Aw, vännen. ;___; <3
Melflickan
Thu 14 Mar 2013 17:21
Jag kollar busstider imorgon, men runt tre typ... Jag vet inte, kött kanske? xD
Anonymous
Thu 14 Mar 2013 17:23
Ok! :3 Hör av dig bara.~
HAHA, kan ta med en Billy's pizza eller två... x'D
HAHA, kan ta med en Billy's pizza eller två... x'D
InsolubleRiddle
Thu 14 Mar 2013 07:37
Jag finns här, ring om det är något <3 fina, fina du ska inte behöva vara så ledsen <3 kramar.
Anonymous
Thu 14 Mar 2013 07:01
Jag älskar dig. Så häääääääääääääääääääääääääääär mycket. När du känner att du orkar, ring. Eller smsa. Eller vad som helst. <3
Kamikazefilosof
Thu 14 Mar 2013 06:57
.________.
Han kommer hem igen, och då lär han krama halvt ihjäl dig. Och tills dess vill jag vara hos dig, och kramas.
Han kommer hem igen, och då lär han krama halvt ihjäl dig. Och tills dess vill jag vara hos dig, och kramas.
Melflickan
Thu 14 Mar 2013 02:20
Alltså, ett hjärta från dig betyder jättemycket. Det värmer i hjärtat varenda gång. <3
Anonymous
Thu 14 Mar 2013 01:57
Musik!
Anonymous
Thu 14 Mar 2013 02:21
Kolla när Dave Chapelle är med, han får James Lipton att dansa!!1!11
Anonymous
Thu 14 Mar 2013 02:34
"I don't know if people remember their first day in kindergarten but I felt like all these kids had met each other before and I was the only one that didn't know anybody. I got in a fight. This kid, I still remember his name - Paul. We were coloring. He was coloring corn green, it really bugged me and I told him that corn was yellow and he started hitting me and I was like "this is the coldest shit that has ever happened to me in my entire life"
- Dave Chapelle
- Dave Chapelle
47 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/513401081/
Visa toppen
Show footer