October
Saturday 30 March 2013 photo 4/4
|
Jag lever i en bubbla. Där ute finns verkligheten, det förstår jag när salklockan slår. Där ute någonstans finns människor, finns luft, finns det saker som händer på riktigt. Här inne finns ingenting. Här inne står det still.
Ibland får jag kontakt med vad som händer. Ibland trycker Mannfred nosen mot min kind, Vilgot slår tassen i sin matskål när han är hungrig. Alarmen på mobilen skriker på mig att det är dags att mata får, mata höns. Ta hundarna på promenad. Jag har inte satt någon påminnelse för att äta. Jag vill inte. Att äta gör att jag mår värre. Visst vet jag väl någonstans att jag måste äta för att bli bättre, att det bara är min kropp som blivit lurad till att tro att jag inte mår bra av att äta. Det vet jag väl. Men det känns ju som att jag mår värre. Och det som känns är sant.
Jag sjunker tillbaka in i böckerna. Läser sidor jag har läst hundra gånger förut. Andas i takt med orden (för annars kan jag inte andas).
Försöker få kontakt med verkligheten, men det går inte. Jag kommer inte ur min bubbla. Hjärtat slår i otakt och världen vrider sig. Steppenwolf i högtalarna. Farkläder på kroppen. Bara äta snälla saker. Bara dricka nästan smaklöst te. Krypa in under täcket när kroppen inte orkar mer. Något annat fungerar inte. Täcket är en säker tillflykt. Där behöver jag inte skilja på vad som är på riktigt inte, för där gör det ingenting om allt är en dröm.
Jag tror att det är min ökade dos medicin som triggar igång psykoserna. Det och att jag är alldeles ensam just nu. Samtidigt tror jag att det är det faktum att jag är ensam som gör att jag fortfarande lever. För jag vill dö. Ångest snärjer åt i bröstkorgen och runt magen, huvudvärken tränger fram tårar ur ögonen. Benen ger vika och jag kan inte röra mig. Vill bara dö. Dödödö. Men då kommer Mannfred och nosar mig i örat. Vad gör du mamma? Jag måste överleva. Jag har någon som behöver mig här. Som inte klarar sig utan min hjälp. Eller ja, det är bara två och ett halvt dygn kvar tills det kommer andra som kan hjälpa, och inga av djuren skulle hinna dö innan dess. Möjligtvis några av hönorna. Men de skulle må dåligt. De behöver mig. Jag måste fortsätta. Tvinga mig ur sängen. Tvinga mig ut i solen. Tvinga den stora feta otympliga kroppen till rörelse. Jag vill inte vill inte vill inte. Men måste. Har inget val. Villintevillintevillinte leva mera. Men måste försöka ändå.
Jag kommer inte alltid att vara fast här ute. Inte alltid ha hjälplösa som kräver min närvaro. Så jag förbereder. Skjuter bort. Stänger av mobilen. Hatar människor. De övergav mig här. De lämnade mig. De gjorde mig till den jag är. Svek och svek och svek tills det bara fanns trasigt kvar. Tills ingen Elin fanns kvar i den här kroppen. Bara litenhet och trötthet finns kvar. Och en dödslängtan långt ifrån den romantiserade versionen som finns i tonårsromaner, eller romaner överhuvudtaget. Svek och svek och svek i flera år tills bara självhatet finns kvar och se var det har tagit mig. Jag måste hata dem. Annars vet jag inte om jag klarar av det.
Att Må Bra. Jag vet inte om jag vill må bra längre. Att jag inte orkar kämpa mer är uppenbart, men det finns hjälp det finns stöd och om jag ansträngde mig skulle jag kanske kunna få den. Men jag vet inte om jag vill. Jag vill ha revbensdekorationer. Jag vill det. All motivation är som bortblåst. Det hjälper inte att tänka på en storögd William som är för rädd för att krama sin gudmor för att hon är för smal. Det hjälper inte att tänka på en Stella som inte vill äta för att Elin inte gör det. Det hjälper inte alls. Jag kan vara så självisk att jag väljer bort dem. Eller självisk är fel ord. Jag kan vara så sjuk att jag väljer bort dem. Väljer sjukdomen före. För att den får mig att må bra. Den kickar igång min hjärna med lyckorus. Den får mig att bli Vacker. Den får mig att lysa. Men jag vet att det är fel. Att min verklighet är fel, att den skaver mot de friska människorna och lämnar ett bittert efterspår av revben och galla. Om jag väljer sjukdomen så blir jag bortvald, jag vet. Men jag blir ju alltid bortvald. "Nej men jag älskar dig" ja jag vet att du säger det men i slutet blir jag ändå alltid bortvald. Alltid.
"Du är alldeles för snäll, du måste tuffa till dig lite så att folk inte utnyttjar dig." men jag vet inte hur man gör. Jag vill bara göra människor glada. Jag vet inte hur man tuffar till sig. Jag vet inte och jag vågar inte. Då kommer människorna hata mig ännu mer.
"Om du klarar teorin så betalar jag för resten" säger far när vi pratar om att ta körkort.
"Det behöver du inte tänka på, jag kommer vara död långt innan det" svarar jag inte, men det är vad min hjärna säger.
"Den fjärde juli ska barnet födas" säger Annie.
"Om jag köper en present lämnar du den då, för jag kommer inte vara där för att göra det själv" säger jag inte.
"Du måste gå till Vårdcentralen och ta det där blodprovet för att se vad det är för fel på dina leder" säger mor.
"Det spelar ingen roll kära mamma, för jag kommer inte finnas kvar när det är dags för mina leder att börja krångla ordentligt" säger jag inte heller.
Hela livet skjuts upp, ingen vilja finns till någonting. Jag kommer ju ändå vara död då, när det händer. Jag kommer inte finnas kvar. Jag ser ingen anledning till att anstränga mig inför ett scenario som aldrig kommer ske. Antingen har jag svultit ihjäl, eller så har jag tagit livet av mig på ett mer aktivt sätt.
Nä, det här är ingen glad text, men det är en ganska lugn text. Åtminstone nu. Nu har jag börjat komma ut ur psykosdimmorna, jag kan avgöra var saker är och vad som bara finns i mitt huvud. Jag kan känna tangenterna mot min hud och vet att det som kryper under huden bara finns i mitt huvud. Så nu börjar jag bli lugn. Men jag vill fortfarande dö. Jag vill inte ha mitt liv. Jag vill välja bort det till förmån för att aldrig mer känna något. Jag är så trött. Alldeles, alldeles för trött på det här. I fjorton år har ångest hemsökt min kropp. I fjorton år har jag varit ensam, liten, förvirrad och slagen. I fjorton av mina nitton levnadsår och jag ser inget slut. Det räcker nu. Jag orkar inte mer. Min kropp är sönderhärjad - nä det syns inte jag vet men det känns - och jag känner mig som 80 snarare än 20.
Jag är inte rädd längre. Jag är inte rädd för att dö. Det finns inget i mig som skriker vänta, du måste göra det här först. Det känns som att det är dags. Jag har skrivit ner hur jag vill ha min begravning, vad jag vill ska hända med mina saker och nu är det bara kvar att skriva Breven till de Viktiga. Mina konton på olika sidor ska avvecklas. Alla pengar jag har på kontot ska tas ut så det inte blir krångel med banken. Sen finns det inte så mycket mer att göra. Sen är jag klar. Redo. Färdig.
Ibland får jag kontakt med vad som händer. Ibland trycker Mannfred nosen mot min kind, Vilgot slår tassen i sin matskål när han är hungrig. Alarmen på mobilen skriker på mig att det är dags att mata får, mata höns. Ta hundarna på promenad. Jag har inte satt någon påminnelse för att äta. Jag vill inte. Att äta gör att jag mår värre. Visst vet jag väl någonstans att jag måste äta för att bli bättre, att det bara är min kropp som blivit lurad till att tro att jag inte mår bra av att äta. Det vet jag väl. Men det känns ju som att jag mår värre. Och det som känns är sant.
Jag sjunker tillbaka in i böckerna. Läser sidor jag har läst hundra gånger förut. Andas i takt med orden (för annars kan jag inte andas).
Försöker få kontakt med verkligheten, men det går inte. Jag kommer inte ur min bubbla. Hjärtat slår i otakt och världen vrider sig. Steppenwolf i högtalarna. Farkläder på kroppen. Bara äta snälla saker. Bara dricka nästan smaklöst te. Krypa in under täcket när kroppen inte orkar mer. Något annat fungerar inte. Täcket är en säker tillflykt. Där behöver jag inte skilja på vad som är på riktigt inte, för där gör det ingenting om allt är en dröm.
Jag tror att det är min ökade dos medicin som triggar igång psykoserna. Det och att jag är alldeles ensam just nu. Samtidigt tror jag att det är det faktum att jag är ensam som gör att jag fortfarande lever. För jag vill dö. Ångest snärjer åt i bröstkorgen och runt magen, huvudvärken tränger fram tårar ur ögonen. Benen ger vika och jag kan inte röra mig. Vill bara dö. Dödödö. Men då kommer Mannfred och nosar mig i örat. Vad gör du mamma? Jag måste överleva. Jag har någon som behöver mig här. Som inte klarar sig utan min hjälp. Eller ja, det är bara två och ett halvt dygn kvar tills det kommer andra som kan hjälpa, och inga av djuren skulle hinna dö innan dess. Möjligtvis några av hönorna. Men de skulle må dåligt. De behöver mig. Jag måste fortsätta. Tvinga mig ur sängen. Tvinga mig ut i solen. Tvinga den stora feta otympliga kroppen till rörelse. Jag vill inte vill inte vill inte. Men måste. Har inget val. Villintevillintevillinte leva mera. Men måste försöka ändå.
Jag kommer inte alltid att vara fast här ute. Inte alltid ha hjälplösa som kräver min närvaro. Så jag förbereder. Skjuter bort. Stänger av mobilen. Hatar människor. De övergav mig här. De lämnade mig. De gjorde mig till den jag är. Svek och svek och svek tills det bara fanns trasigt kvar. Tills ingen Elin fanns kvar i den här kroppen. Bara litenhet och trötthet finns kvar. Och en dödslängtan långt ifrån den romantiserade versionen som finns i tonårsromaner, eller romaner överhuvudtaget. Svek och svek och svek i flera år tills bara självhatet finns kvar och se var det har tagit mig. Jag måste hata dem. Annars vet jag inte om jag klarar av det.
Att Må Bra. Jag vet inte om jag vill må bra längre. Att jag inte orkar kämpa mer är uppenbart, men det finns hjälp det finns stöd och om jag ansträngde mig skulle jag kanske kunna få den. Men jag vet inte om jag vill. Jag vill ha revbensdekorationer. Jag vill det. All motivation är som bortblåst. Det hjälper inte att tänka på en storögd William som är för rädd för att krama sin gudmor för att hon är för smal. Det hjälper inte att tänka på en Stella som inte vill äta för att Elin inte gör det. Det hjälper inte alls. Jag kan vara så självisk att jag väljer bort dem. Eller självisk är fel ord. Jag kan vara så sjuk att jag väljer bort dem. Väljer sjukdomen före. För att den får mig att må bra. Den kickar igång min hjärna med lyckorus. Den får mig att bli Vacker. Den får mig att lysa. Men jag vet att det är fel. Att min verklighet är fel, att den skaver mot de friska människorna och lämnar ett bittert efterspår av revben och galla. Om jag väljer sjukdomen så blir jag bortvald, jag vet. Men jag blir ju alltid bortvald. "Nej men jag älskar dig" ja jag vet att du säger det men i slutet blir jag ändå alltid bortvald. Alltid.
"Du är alldeles för snäll, du måste tuffa till dig lite så att folk inte utnyttjar dig." men jag vet inte hur man gör. Jag vill bara göra människor glada. Jag vet inte hur man tuffar till sig. Jag vet inte och jag vågar inte. Då kommer människorna hata mig ännu mer.
"Om du klarar teorin så betalar jag för resten" säger far när vi pratar om att ta körkort.
"Det behöver du inte tänka på, jag kommer vara död långt innan det" svarar jag inte, men det är vad min hjärna säger.
"Den fjärde juli ska barnet födas" säger Annie.
"Om jag köper en present lämnar du den då, för jag kommer inte vara där för att göra det själv" säger jag inte.
"Du måste gå till Vårdcentralen och ta det där blodprovet för att se vad det är för fel på dina leder" säger mor.
"Det spelar ingen roll kära mamma, för jag kommer inte finnas kvar när det är dags för mina leder att börja krångla ordentligt" säger jag inte heller.
Hela livet skjuts upp, ingen vilja finns till någonting. Jag kommer ju ändå vara död då, när det händer. Jag kommer inte finnas kvar. Jag ser ingen anledning till att anstränga mig inför ett scenario som aldrig kommer ske. Antingen har jag svultit ihjäl, eller så har jag tagit livet av mig på ett mer aktivt sätt.
Nä, det här är ingen glad text, men det är en ganska lugn text. Åtminstone nu. Nu har jag börjat komma ut ur psykosdimmorna, jag kan avgöra var saker är och vad som bara finns i mitt huvud. Jag kan känna tangenterna mot min hud och vet att det som kryper under huden bara finns i mitt huvud. Så nu börjar jag bli lugn. Men jag vill fortfarande dö. Jag vill inte ha mitt liv. Jag vill välja bort det till förmån för att aldrig mer känna något. Jag är så trött. Alldeles, alldeles för trött på det här. I fjorton år har ångest hemsökt min kropp. I fjorton år har jag varit ensam, liten, förvirrad och slagen. I fjorton av mina nitton levnadsår och jag ser inget slut. Det räcker nu. Jag orkar inte mer. Min kropp är sönderhärjad - nä det syns inte jag vet men det känns - och jag känner mig som 80 snarare än 20.
Jag är inte rädd längre. Jag är inte rädd för att dö. Det finns inget i mig som skriker vänta, du måste göra det här först. Det känns som att det är dags. Jag har skrivit ner hur jag vill ha min begravning, vad jag vill ska hända med mina saker och nu är det bara kvar att skriva Breven till de Viktiga. Mina konton på olika sidor ska avvecklas. Alla pengar jag har på kontot ska tas ut så det inte blir krångel med banken. Sen finns det inte så mycket mer att göra. Sen är jag klar. Redo. Färdig.
Annons
Vargaflickan
Wed 10 Apr 2013 15:09
"Skjuter bort. Stänger av mobilen. Hatar människor. De övergav mig här. De lämnade mig. De gjorde mig till den jag är. Svek och svek och svek tills det bara fanns trasigt kvar." Vet hur det känns, men kolla på alla kommentarer, det finns folk som vill och bryr sig<3 Alla kan inte hjälpa dig, men vi finns här ändå, det ska du veta.
Jag tycker du ska fortsätta kämpa, och det är jag inte ensam om!
Lev, kära du<3
Jag tycker du ska fortsätta kämpa, och det är jag inte ensam om!
Lev, kära du<3
Drygdagboken
Wed 3 Apr 2013 18:35
Du har rätt.
Detta är inte en glad text, utan det är större än så.
Det är en viktig text.
Din text är oerhört välskriven.
Jag upplever att du verkar inneha den fantastiska förmågan att använda ord till att beskriva känslor, situationer, och perspektiv.
Jag tror att du har potentialen till att bli en viktig författare. En text kan beskrivas som en längre sammansättning utav ord. Din text är dock mer än en text, känner jag. Den har sitt eget liv. Det är ord som går att röra vid, och själv bli rörd utav. Det finns så många olika sätt att lida på, så många former av åkommor och misär. Men, ord som dina, har kraften att göra något för lidande människor. Du kan lätta deras smärta, tror jag. Du, om någon, borde också förstå hur lindrande ord kan vara. En del människor kan finna sin inre frälsning genom böcker.
Det kanske inte är så viktigt att berätta just nu, men jag vill ändå nämna det för dig.
Jag upplever inte att jag känner dig tillräckligt väl för att kunna säga till dig om jag tror att du är stark nog till att fortsätta. Jag kan säga detta dock.
1. Trots allt, så är du fortfarande kvar. Du har kommit så här långt. Jag är inte säker på var du startade, men jag uppfattar det som att du har färdats en lång väg, för att kunna ta dig dit där du befinner dig nu.
2. Jag hoppas att du kommer att fortsätta med din färd, och att den leder dig till en riktigt fin plats. Jag känner att världen skulle, oavsett hur medveten eller omedveten den är, genomgå en stor förlust, om du inte längre fanns kvar. Du har mer att skriva, Mel. Det är vad jag känner, åtminstone.
Detta är inte en glad text, utan det är större än så.
Det är en viktig text.
Din text är oerhört välskriven.
Jag upplever att du verkar inneha den fantastiska förmågan att använda ord till att beskriva känslor, situationer, och perspektiv.
Jag tror att du har potentialen till att bli en viktig författare. En text kan beskrivas som en längre sammansättning utav ord. Din text är dock mer än en text, känner jag. Den har sitt eget liv. Det är ord som går att röra vid, och själv bli rörd utav. Det finns så många olika sätt att lida på, så många former av åkommor och misär. Men, ord som dina, har kraften att göra något för lidande människor. Du kan lätta deras smärta, tror jag. Du, om någon, borde också förstå hur lindrande ord kan vara. En del människor kan finna sin inre frälsning genom böcker.
Det kanske inte är så viktigt att berätta just nu, men jag vill ändå nämna det för dig.
Jag upplever inte att jag känner dig tillräckligt väl för att kunna säga till dig om jag tror att du är stark nog till att fortsätta. Jag kan säga detta dock.
1. Trots allt, så är du fortfarande kvar. Du har kommit så här långt. Jag är inte säker på var du startade, men jag uppfattar det som att du har färdats en lång väg, för att kunna ta dig dit där du befinner dig nu.
2. Jag hoppas att du kommer att fortsätta med din färd, och att den leder dig till en riktigt fin plats. Jag känner att världen skulle, oavsett hur medveten eller omedveten den är, genomgå en stor förlust, om du inte längre fanns kvar. Du har mer att skriva, Mel. Det är vad jag känner, åtminstone.
LuxAeterna
Mon 1 Apr 2013 03:18
Jag vet inte vad jag ska skriva som kommer göra skillnad, men jag vill skriva någonting iallafall. För även pm vi aldrig träffats och även om jag aldrig ens hört din röst så vet jag att du är en fantastisk människa. Dina intressen, dina skämt, din tumblr, dina böcker. Allt det övertygar mig om att det finns bra människor , fina människor som är lite mer lika mig. Att jag inte är ensam.
Att du ska må så dåligt är fruktansvärt och jag har aldrig varit där och känt så, så jag kan egentligen inte säga något som känns värt något. Men om det är något jag lärt mig så är det att livet består av att rida ut stormar. Rida ut stormar och bräcka hamnar.Att ibland är det enda som hjälper att bara fortsätta trots att man inte kan eller vill. För att allting förändras, hela tiden, om än väldigt lite ibland och väldigt mycket ibland, till det värre ibland och till det bättre ibland. Men ingenting står någonsin stilla, ingenting är beständigt. Allting fortsätter, och ingenting varar för evigt - inte heller detta som du känner nu. Vissa tycker den tanken är deprimernade eftersom den förminskar oss, men jag tycker det är tröstande. För det betyder att inte heller olyckan varar, och påminner om att det finns saker att uppleva. Döden ska man uppleva ändå, oavsett, den är ingenting att längta till.
Fokusera på saker som gör dig glad. Det kanske är det sämsta tipset någonsin men ändå. Gör saker du gillar, omge dig med personer och saker som är bra för dig. Var självisk. Och håll ut.
Kramar
Att du ska må så dåligt är fruktansvärt och jag har aldrig varit där och känt så, så jag kan egentligen inte säga något som känns värt något. Men om det är något jag lärt mig så är det att livet består av att rida ut stormar. Rida ut stormar och bräcka hamnar.Att ibland är det enda som hjälper att bara fortsätta trots att man inte kan eller vill. För att allting förändras, hela tiden, om än väldigt lite ibland och väldigt mycket ibland, till det värre ibland och till det bättre ibland. Men ingenting står någonsin stilla, ingenting är beständigt. Allting fortsätter, och ingenting varar för evigt - inte heller detta som du känner nu. Vissa tycker den tanken är deprimernade eftersom den förminskar oss, men jag tycker det är tröstande. För det betyder att inte heller olyckan varar, och påminner om att det finns saker att uppleva. Döden ska man uppleva ändå, oavsett, den är ingenting att längta till.
Fokusera på saker som gör dig glad. Det kanske är det sämsta tipset någonsin men ändå. Gör saker du gillar, omge dig med personer och saker som är bra för dig. Var självisk. Och håll ut.
Kramar
Anonymous
Sun 31 Mar 2013 18:13
Mel, jag är rädd.
Jag tror på att alla har rätt till sin egen kropp, att göra vad dom vill med, och att dom ska ha sista ordet i vad som händer med den, även om inte alla andra håller med.
Jag tror på att alla har rätt till sina egna tankar, åsikter, känslor, ideer. Att det är deras att ha, uttrycka och agera, även om inte alla andra håller med.
Och jag mår så dåligt när jag vill stoppa dom. Säga åt dom att dom gör fel, att dom inte får, inte borde. Jag vill så gärna övertyga, övertala, ändra deras åsikter så att dom blir "rätt". För jag är så rädd, så rädd att förlora dom. Att dom ska försvinna ifrån mig.
Och att dom skulle ångrat sig. Att jag kanske hade rätt, fast inget säger att jag ens kan ha det. För det är deras kropp, deras egendom, deras liv. Inte mitt.
Jag vill säga att jag älskar dig, men jag vet inte om du skulle tro mig, eller om det spelar någon roll. Du spelar roll för mig. Jag tycker om dig. Jättemycket. Och jag skulle sakna dig. Jättemycket.
För du är fin, Mel. Oavsett vad.
Jag tror på att alla har rätt till sin egen kropp, att göra vad dom vill med, och att dom ska ha sista ordet i vad som händer med den, även om inte alla andra håller med.
Jag tror på att alla har rätt till sina egna tankar, åsikter, känslor, ideer. Att det är deras att ha, uttrycka och agera, även om inte alla andra håller med.
Och jag mår så dåligt när jag vill stoppa dom. Säga åt dom att dom gör fel, att dom inte får, inte borde. Jag vill så gärna övertyga, övertala, ändra deras åsikter så att dom blir "rätt". För jag är så rädd, så rädd att förlora dom. Att dom ska försvinna ifrån mig.
Och att dom skulle ångrat sig. Att jag kanske hade rätt, fast inget säger att jag ens kan ha det. För det är deras kropp, deras egendom, deras liv. Inte mitt.
Jag vill säga att jag älskar dig, men jag vet inte om du skulle tro mig, eller om det spelar någon roll. Du spelar roll för mig. Jag tycker om dig. Jättemycket. Och jag skulle sakna dig. Jättemycket.
För du är fin, Mel. Oavsett vad.
Melflickan
Tue 16 Apr 2013 16:10
Tack fina du! Jag vill jättegärna komma på övernattning snart, läsa klart den där boken vi började läsa på innan Halloweenfesten (WHOA det var länge sen O_O) och mysa med dig. Jag ska bara försöka planera så jag kan komma också.
Kamikazefilosof
Sun 31 Mar 2013 03:01
Mel, jag älskar dig oavsett revbensdekorationer, oavsett om du äter alldeles "för lite", oavsett allt. Ja vet att jag svek dig, jag vet det och det gör så jävla ont i mig, inte vara vid sådanahär texter, utan till och från men alltid.
Du är min bästa, bästa vän. Du är knäpp och galen och rolig och fin och smal (jag vet att du inte tror på det, och vill du inte tro på det så skit i det då, formen och storleken på dig spelar inte som helst någon roll så länge jag fortfarande kan pussa och krama på dig, så länge jag kan pilla dig i håret och klia dig på armarna så att du tappar fokus på allt vi pratar om, så länge vi kan prata om allt som händer och allting. Så länge du är kvar, liksom), och alldeles, alldeles underbar.
Vem ska vara mitt finger när vi hemsöker Kurt Cobains grav, hade du tänk? Vem ska jag ha som duschobjekt, flickvän, mys- och gosvänlig människa och kärleksbrevsmottagare?
Jag älskar dig. Ring mig om det är någonting. Oavsett. (jag vill skriva så jävla mycket mer, så att hela internet lägger, så att det inte får plats mer ord och bokstäver någonstans, så att du kan sitta och läsa tills jag kan komma upp och krama om dig i ditt läsande och sedan gå med dig till någon som inte bara kan Förstå, utan även Hjälpa, och sitta och hålla din hand tills denne varelse Hjälpt dig, tills du inte behöver en jävla flickvän att stå på egna ben, trots tåren som rinner från ögat, ned för kinden och sedan i världens längsta sekund ned på pappret, tills du ställer dig upp och tar den plats du förtjänat från första stund, tills du vet vad du vill göra i ditt liv, tills du fått dina åtta barn (fast dem får du ta hand om helt själv, jag lovar! Jag kan följa med dig till sådanadär konstiga mamma-går-med-sina-barn-och-dricker-latte-ställen, om jag får dricka te, men ja, du fattar), tills du adopterat en unge eller två också, tills vi (du) uppfostrat dem på Harry Potter och Disney, och tills allt känns bra igen.)
Du är min bästa, bästa vän. Du är knäpp och galen och rolig och fin och smal (jag vet att du inte tror på det, och vill du inte tro på det så skit i det då, formen och storleken på dig spelar inte som helst någon roll så länge jag fortfarande kan pussa och krama på dig, så länge jag kan pilla dig i håret och klia dig på armarna så att du tappar fokus på allt vi pratar om, så länge vi kan prata om allt som händer och allting. Så länge du är kvar, liksom), och alldeles, alldeles underbar.
Vem ska vara mitt finger när vi hemsöker Kurt Cobains grav, hade du tänk? Vem ska jag ha som duschobjekt, flickvän, mys- och gosvänlig människa och kärleksbrevsmottagare?
Jag älskar dig. Ring mig om det är någonting. Oavsett. (jag vill skriva så jävla mycket mer, så att hela internet lägger, så att det inte får plats mer ord och bokstäver någonstans, så att du kan sitta och läsa tills jag kan komma upp och krama om dig i ditt läsande och sedan gå med dig till någon som inte bara kan Förstå, utan även Hjälpa, och sitta och hålla din hand tills denne varelse Hjälpt dig, tills du inte behöver en jävla flickvän att stå på egna ben, trots tåren som rinner från ögat, ned för kinden och sedan i världens längsta sekund ned på pappret, tills du ställer dig upp och tar den plats du förtjänat från första stund, tills du vet vad du vill göra i ditt liv, tills du fått dina åtta barn (fast dem får du ta hand om helt själv, jag lovar! Jag kan följa med dig till sådanadär konstiga mamma-går-med-sina-barn-och-dricker-latte-ställen, om jag får dricka te, men ja, du fattar), tills du adopterat en unge eller två också, tills vi (du) uppfostrat dem på Harry Potter och Disney, och tills allt känns bra igen.)
Melflickan
Tue 16 Apr 2013 16:09
Jag älskar dig med fina du. Och även om du svek mig så var det länge sen och du är tillbaka nu, så jag tycker att vi ska glömma det. Det är inte viktigt, du är med mig nu och det är det enda som betyder något.
Det betyder så himla mycket att du orkade komma över, även om det bara var för en dag. Att ha dig hos mig var så himla skönt, även om jag var trött och sliten och inte riktigt kunde vara så social som jag brukar.
Jag är inte bra på att ringa när det är som värst. Det är alldeles för jobbigt. Men jag kan försöka smsa, eller brevskriva till dig åtminstone.
Jag vet att det är lite elakt att lägga ut såna här texter, men ibland behövs det och väldigt ofta behöver jag den här sortens respons (fast jag inte vill medge det själv). Jag vill inte göra dig (och alla andra) oroliga, men ibland behöver jag verkligen få ur mig allt precis som det är. Jag vill inte låtsas vara glad hela jävla tiden, speciellt när jag inte ens vill vara vid liv liksom. Uäääh. Men det är lite bättre nu.
Det betyder så himla mycket att du orkade komma över, även om det bara var för en dag. Att ha dig hos mig var så himla skönt, även om jag var trött och sliten och inte riktigt kunde vara så social som jag brukar.
Jag är inte bra på att ringa när det är som värst. Det är alldeles för jobbigt. Men jag kan försöka smsa, eller brevskriva till dig åtminstone.
Jag vet att det är lite elakt att lägga ut såna här texter, men ibland behövs det och väldigt ofta behöver jag den här sortens respons (fast jag inte vill medge det själv). Jag vill inte göra dig (och alla andra) oroliga, men ibland behöver jag verkligen få ur mig allt precis som det är. Jag vill inte låtsas vara glad hela jävla tiden, speciellt när jag inte ens vill vara vid liv liksom. Uäääh. Men det är lite bättre nu.
Kamikazefilosof
Tue 16 Apr 2013 17:31
Men.. Ändå. Ja, jag är med dig nu. Men jag vet hur svårt du har det för folk som sviker, och jag är fortfarande ledsen för det. <3
Det gör inget att du inte är pigg eller allt för social, bara vi kan sitta och prata så är det alldeles övermysigt att umgås med dig.
Gör det som du känner för stunden hjälper, så kan jag försöka hjälpa och stötta så bra jag bara kan från alldeles för långt avstånd. <3
Ingen som älskar dig förväntar sig att du är glad hela tiden, det är bara korkat och ytligt att göra det. INGEN är glad eller social dygnet runt - varför ska just du behöva vara det då? Precis. Det behöver du inte. Du får vara hur jävla ledsen eller arg eller irriterad du vill och behöver vara, så länge du en annan gång, en annan dag, när livet känns bättre, orkar vara åtminstone kanske lite glad och kanske sitta på ett café i stora solglasögon och med en bok och en (äcklig) kaffe och tycka att i det stora hela kanske livet är någorlunda okej ändå, om inte helt fantastiskt och glimmande jämt. <3
Det gör inget att du inte är pigg eller allt för social, bara vi kan sitta och prata så är det alldeles övermysigt att umgås med dig.
Gör det som du känner för stunden hjälper, så kan jag försöka hjälpa och stötta så bra jag bara kan från alldeles för långt avstånd. <3
Ingen som älskar dig förväntar sig att du är glad hela tiden, det är bara korkat och ytligt att göra det. INGEN är glad eller social dygnet runt - varför ska just du behöva vara det då? Precis. Det behöver du inte. Du får vara hur jävla ledsen eller arg eller irriterad du vill och behöver vara, så länge du en annan gång, en annan dag, när livet känns bättre, orkar vara åtminstone kanske lite glad och kanske sitta på ett café i stora solglasögon och med en bok och en (äcklig) kaffe och tycka att i det stora hela kanske livet är någorlunda okej ändå, om inte helt fantastiskt och glimmande jämt. <3
Anonymous
Sat 30 Mar 2013 23:52
:( <3
Anonymous
Thu 18 Apr 2013 21:31
Du är så fin och snäll, och jag önskar att vi bodde närmare varandra. <3 Hur mår du nu?
Melflickan
Thu 18 Apr 2013 22:16
Det önskar jag med. <3 Det vore himmelskt om du kunde komma ner till den fjortonde september och fira min födelsedag med mig!
Bättre och sämre. Om du vill kan jag skriva ett långt brev och babbla om det.
Bättre och sämre. Om du vill kan jag skriva ett långt brev och babbla om det.
Anonymous
Fri 19 Apr 2013 07:28
Ja, det tycker jag med! Hoppas att de är snabba med att lägga ut scheman och sådant till hösten, så att jag får veta snabbt!
Åh, om du vill det.<3
Åh, om du vill det.<3
Anonymous
Sat 30 Mar 2013 22:23
Nej Mel, nej.
25 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/513660625/
Visa toppen
Show footer