oktober
lördag 4 maj 2013 bild 22/22
|
Jag orkar inte. Bara att se på de här bilderna får mig att gråta.
När det väl är dags kommer det ske tio minuter från mors hem, på den relativt nyöppnade veterinärmottagningens gräsmatta. Hon kommer inte behöva gå in till någon veterinär och få panik sin sista stund i livet. Det är någon slags tröst. Hon kommer vara i mina armar och somna in i det gröna gräset med vinden i pälsen och solen i ögonen. Det gör så ont. Jag försöker förbereda mig så gott det går, men det är svårt. Vi har ju avlivat hundar förut. Senast Astor. Lilla Astortaxen som kunde ligga i mitt knä hela den åtta timmar långa bilresan till Jämtland (med kisspauser, såklart). Det gjorde ont. Det sved. Jag grät i dagar.
Men det här är Kulan. Det här är min Kanonkula. Min kärlek. Min köttbullsmarodör. Min agilitykompis. Min promenadvän. Kulan som alltid följer med på alla äventyr jag hittar på, utan att ifrågasätta. Inte alltid helt nöjd (speciellt inte om kommunaltrafik är involverad), men alltid där. Alltidalltidalltid där. Alltid med Kulanögonen och Kulanpälsen och Kulantungan. Alltid svansviftandet så hela kroppen svänger och glada skallet när jag slår mig på knäna för att leka. Kulan som kan hålla okokta ägg i munnen utan att de går sönder, men som är mästare på att tappa dem utanför min hand så de kläcks mot golvet. Kulan som älskar att samla in saker åt mig, som blir överlycklig av att krypa in under sängen för att byta sakerna som ligger där mot godis. Kulan som är en otrolig spindelutrotare. Matgalna tokKulan som har ätit flera chokladkalendrar och som föredrar choklad med över 70% kakao.
Kulan som inte orkar gå promenader längre än 30-40 minuter utan att börja halta. Kulan som inte kan hoppa längre. Kulan som knappt kommer upp i fönstret via soffan längre. Kulan som vissa dagar nästan inte känner igen mig när jag kommer in genom dörren. Kulan som inte hör. Som inte KAN lyda, för hon hör inte, ser knappt, vet inte vad det är jag ber henne om. Om jag nu inte använder det övertydliga kroppspråket vi redan tränat in (protip: lär hunden att armarna utsträckta åt sidorna betyder inkallning. you will need it someday), då lyder hon. Direkt. Pang. Som den vanliga gamla Kulan.
Hon har varit på nedåtgående i flera år nu. Mor har också sagt det, men när jag hör orden "Kulan kommer inte vara kvar i slutet av sommaren" trilla ur min egen mun fryser hjärtat. Jag blir åtta år igen och vill aldrig lämna hennes sida. Jag vill inte leva i en värld utan Kulan. Jag vill inte leva i en värld utan min absolut bästa vän. Ja, jag har sagt det förut. Men jag vill inte. Vill inte vill inte vill inte.
Kulan, som blev hysterisk när hon hörde glassbilens låt och skulle springa med mig ut till varje pris. Kulan, som brukade sova i diskmaskinen. Kulan, som kröp in i tvättmaskinen efter att den precis hade gått för att det var så varmt där. Kulan, som hoppade över en 1,5 meter bom istället för att springa under när vi tävlade i agility första - och enda - gången. Kulan som kröp in under täcket och la sig med huvudet på min arm. Kulan som brukade trycka nosen mot min kind när jag inte ville gå ur soffan. Kulan som högg efter mor de där morgnarna när jag inte klarade av att gå ur sängen och mor försökte väcka mig. Kulan som krävde, krävde, krävde uppmärksamhet tills dess att jag la ner boken och tog med henne på en promenad. Alla hemligheter jag har viskat in i hennes sammetslena öron. Alla gånger jag har gråtit och hon har krupit in under sängen eller matbordet eller var hon nu fått plats för hon vill inte höra. Det är läskigt när mamma gråter.
Kulan som plockar av själva blomman på maskrosorna, så hela gräsmattan består av maskrosstjälkar. Kulan som kommer med knivar, femhundralappar, tidningar, Ikeapåsar, skor, vad hon nu kan komma över för att byta mot mat när vi äter middag. Kulan som - när hon fortfarande hade hörseln kvar - brukade prata med mig i telefon. Gnällsamtal, men fortfarande samtal. Slickslick på luren, för hon förstod inte varför mammas röst hördes när inte mamma var där.
Kulan. Hela min uppväxt. En enda hund, egentligen. Kulan. Jag har haft henne sen hon var två (innan dess ägde Sandra henne, men hon bodde mer eller mindre hemma hos mig och mor). Nu är hon tretton. Hela mitt liv, nästan. Hela mitt medvetna liv, mer eller mindre. Och nu är hon så gammal att det börjar bli dags för henne att somna in. Snart kommer ledmedicinen ge henne magsår. Snart kommer hon knappt kunna gå. Hon kommer inte kunna leka. Det är dags. Innan det är för sent. Innan hon blir så dålig att det blir jobbigt att leva.
Men jag vill inte. Inte min Kula. Det är så stort och främmande att jag inte kan greppa det riktigt. Ett liv utan min hund. Det gör så jävla ont. Min bäbis. Min knäpphund. Anledningen till att jag många gånger fortsatte att leva när jag var liten. För jag kunde ju inte lämna Kulan ensam.
Och nu ska hon lämna mig. Min närmsta. Min kärlek. Min Kanonkula.
När det väl är dags kommer det ske tio minuter från mors hem, på den relativt nyöppnade veterinärmottagningens gräsmatta. Hon kommer inte behöva gå in till någon veterinär och få panik sin sista stund i livet. Det är någon slags tröst. Hon kommer vara i mina armar och somna in i det gröna gräset med vinden i pälsen och solen i ögonen. Det gör så ont. Jag försöker förbereda mig så gott det går, men det är svårt. Vi har ju avlivat hundar förut. Senast Astor. Lilla Astortaxen som kunde ligga i mitt knä hela den åtta timmar långa bilresan till Jämtland (med kisspauser, såklart). Det gjorde ont. Det sved. Jag grät i dagar.
Men det här är Kulan. Det här är min Kanonkula. Min kärlek. Min köttbullsmarodör. Min agilitykompis. Min promenadvän. Kulan som alltid följer med på alla äventyr jag hittar på, utan att ifrågasätta. Inte alltid helt nöjd (speciellt inte om kommunaltrafik är involverad), men alltid där. Alltidalltidalltid där. Alltid med Kulanögonen och Kulanpälsen och Kulantungan. Alltid svansviftandet så hela kroppen svänger och glada skallet när jag slår mig på knäna för att leka. Kulan som kan hålla okokta ägg i munnen utan att de går sönder, men som är mästare på att tappa dem utanför min hand så de kläcks mot golvet. Kulan som älskar att samla in saker åt mig, som blir överlycklig av att krypa in under sängen för att byta sakerna som ligger där mot godis. Kulan som är en otrolig spindelutrotare. Matgalna tokKulan som har ätit flera chokladkalendrar och som föredrar choklad med över 70% kakao.
Kulan som inte orkar gå promenader längre än 30-40 minuter utan att börja halta. Kulan som inte kan hoppa längre. Kulan som knappt kommer upp i fönstret via soffan längre. Kulan som vissa dagar nästan inte känner igen mig när jag kommer in genom dörren. Kulan som inte hör. Som inte KAN lyda, för hon hör inte, ser knappt, vet inte vad det är jag ber henne om. Om jag nu inte använder det övertydliga kroppspråket vi redan tränat in (protip: lär hunden att armarna utsträckta åt sidorna betyder inkallning. you will need it someday), då lyder hon. Direkt. Pang. Som den vanliga gamla Kulan.
Hon har varit på nedåtgående i flera år nu. Mor har också sagt det, men när jag hör orden "Kulan kommer inte vara kvar i slutet av sommaren" trilla ur min egen mun fryser hjärtat. Jag blir åtta år igen och vill aldrig lämna hennes sida. Jag vill inte leva i en värld utan Kulan. Jag vill inte leva i en värld utan min absolut bästa vän. Ja, jag har sagt det förut. Men jag vill inte. Vill inte vill inte vill inte.
Kulan, som blev hysterisk när hon hörde glassbilens låt och skulle springa med mig ut till varje pris. Kulan, som brukade sova i diskmaskinen. Kulan, som kröp in i tvättmaskinen efter att den precis hade gått för att det var så varmt där. Kulan, som hoppade över en 1,5 meter bom istället för att springa under när vi tävlade i agility första - och enda - gången. Kulan som kröp in under täcket och la sig med huvudet på min arm. Kulan som brukade trycka nosen mot min kind när jag inte ville gå ur soffan. Kulan som högg efter mor de där morgnarna när jag inte klarade av att gå ur sängen och mor försökte väcka mig. Kulan som krävde, krävde, krävde uppmärksamhet tills dess att jag la ner boken och tog med henne på en promenad. Alla hemligheter jag har viskat in i hennes sammetslena öron. Alla gånger jag har gråtit och hon har krupit in under sängen eller matbordet eller var hon nu fått plats för hon vill inte höra. Det är läskigt när mamma gråter.
Kulan som plockar av själva blomman på maskrosorna, så hela gräsmattan består av maskrosstjälkar. Kulan som kommer med knivar, femhundralappar, tidningar, Ikeapåsar, skor, vad hon nu kan komma över för att byta mot mat när vi äter middag. Kulan som - när hon fortfarande hade hörseln kvar - brukade prata med mig i telefon. Gnällsamtal, men fortfarande samtal. Slickslick på luren, för hon förstod inte varför mammas röst hördes när inte mamma var där.
Kulan. Hela min uppväxt. En enda hund, egentligen. Kulan. Jag har haft henne sen hon var två (innan dess ägde Sandra henne, men hon bodde mer eller mindre hemma hos mig och mor). Nu är hon tretton. Hela mitt liv, nästan. Hela mitt medvetna liv, mer eller mindre. Och nu är hon så gammal att det börjar bli dags för henne att somna in. Snart kommer ledmedicinen ge henne magsår. Snart kommer hon knappt kunna gå. Hon kommer inte kunna leka. Det är dags. Innan det är för sent. Innan hon blir så dålig att det blir jobbigt att leva.
Men jag vill inte. Inte min Kula. Det är så stort och främmande att jag inte kan greppa det riktigt. Ett liv utan min hund. Det gör så jävla ont. Min bäbis. Min knäpphund. Anledningen till att jag många gånger fortsatte att leva när jag var liten. För jag kunde ju inte lämna Kulan ensam.
Och nu ska hon lämna mig. Min närmsta. Min kärlek. Min Kanonkula.
Annons
Kamerainfo
Kamera Canon PowerShot SX130 IS
Brännvidd 5 mm
Bländare f/3.4
Slutartid 1/250 s
ISO 400
LuxAeterna
sö 2 jun 2013 20:56
Jag känner igen mig så fruktansvärt i det här. Min Sigge som är femton och knappt kan gå längre. Jag vet att han inte kommer leva året ut, han rinner bort dag för dag som sand mellan fingrarna. Just nu är jag bara lättad att jag flyttar tillbaka hem om några dagar och får vara med honom igen.
indigoparaflax
fre 31 maj 2013 20:06
Hjärtat stannar varje gång du laddar upp en bild på Kulan. Ta tillvara på all er tid <3
Melflickan
sö 2 jun 2013 09:24
Det ska jag! Det värsta med att sitta fast uppe i Hallstavik i veckorna är att vara utan henne.
Anonym
lö 25 maj 2013 14:00
:( <3
Anonym
lö 25 maj 2013 20:17
Ja, verkligen, alla gånger. Jag skulle aldrig kunna leva utan sällskapet av ett djur.
13 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/melflickan/514510831/
Visa toppen
Visa sidfoten