oktober
söndag 16 juni 2013 bild 1/1
|
Den här bilden är för de som tror att ångest syns. För de som tror att bankande hjärta, tryck över bröstkorgen och krypningar i huden exkluderar skratt, samtal och andra basfunktioner. Hade jag fått panikångest, en psykos eller en kraftig ångestattack så hade det definitivt inte sett ut såhär på bild, nej.
De utlösande faktorerna var mycket folk, kyla och att jag åkte en berg- och dalbana där jag hamnade upp och ner.
Hade jag vetat att det ingick loop och att hänga med huvudet neråt i åkturen så hade jag _aldrig_ satt mig i vagnen. På en bra dag hade jag eventuellt gjort det för att testa mina gränser. Jag har inga bra dagar längre.
Jag har inga bra dagar och jag har haft mer eller mindre ångest sen jag var fyra, efterhandsdiagnostierad depression sen jag var ~10 och jag är van. Van vid dödsångest. Van vid panik. Vanvanvan vid hjärtklappning, svettiga händer och att det känns som om någon pressar ur luften ur mina lungor varje gång jag tar ett andetag.
Ja, ångest ÄR jävligt jobbigt, men har man haft de symptomen hela livet så vänjer man sig. Idag var vi på Liseberg och Mikael bjöd mig. Jag totalvägrar att låta min sjuka hjärna förstöra det totalt. Jag är TRÖTT på att vara sjuk.
Jag var slarvig. Hade jag kollat banan så hade jag fattat att vi skulle loopa. Hade jag kollat banan och sagt nej så hade jag inte haft lika kraftig ångest som jag hade under större delen av dagen. Jag är sämst på att säga nej. Jag tar ingen hänsyn till vad kroppen och hjärnan säger. Har inte en tillstymmelse till mindfulness, ingen kontakt med min magkänsla. Jag minns inte senast jag lyssnade på vad min "inre röst" sa åt mig.
Resultatet? 20 år av kaos, självhat och det blir bara värre.
Min ångest syns inte. Jag har inga självskadeärr att visa upp och vara "stolt" över. Jag har tomma ögon och sprucken röst, men bara om du fångar mig i rätt tillfällen. Och det gör du inte.
Min ångest syns inte. Det betyder inte att den inte finns. Min ångest är alltid närvarande. Alltid. Det är svårt att förstå när man inte känner den. Det är ingenting man kommer ihåg, för den är alltid där. Alltid. Och jag kommer inte undan.
Jag har inga bra dagar. Allt blir värre. Jag är trött på att leva. Kan du se det på den här bilden?
(att den här texten är rörig och inte speciellt sammanhängande är bara ett resultat av min trötta, trasiga hjärnas kapacitet just nu)
De utlösande faktorerna var mycket folk, kyla och att jag åkte en berg- och dalbana där jag hamnade upp och ner.
Hade jag vetat att det ingick loop och att hänga med huvudet neråt i åkturen så hade jag _aldrig_ satt mig i vagnen. På en bra dag hade jag eventuellt gjort det för att testa mina gränser. Jag har inga bra dagar längre.
Jag har inga bra dagar och jag har haft mer eller mindre ångest sen jag var fyra, efterhandsdiagnostierad depression sen jag var ~10 och jag är van. Van vid dödsångest. Van vid panik. Vanvanvan vid hjärtklappning, svettiga händer och att det känns som om någon pressar ur luften ur mina lungor varje gång jag tar ett andetag.
Ja, ångest ÄR jävligt jobbigt, men har man haft de symptomen hela livet så vänjer man sig. Idag var vi på Liseberg och Mikael bjöd mig. Jag totalvägrar att låta min sjuka hjärna förstöra det totalt. Jag är TRÖTT på att vara sjuk.
Jag var slarvig. Hade jag kollat banan så hade jag fattat att vi skulle loopa. Hade jag kollat banan och sagt nej så hade jag inte haft lika kraftig ångest som jag hade under större delen av dagen. Jag är sämst på att säga nej. Jag tar ingen hänsyn till vad kroppen och hjärnan säger. Har inte en tillstymmelse till mindfulness, ingen kontakt med min magkänsla. Jag minns inte senast jag lyssnade på vad min "inre röst" sa åt mig.
Resultatet? 20 år av kaos, självhat och det blir bara värre.
Min ångest syns inte. Jag har inga självskadeärr att visa upp och vara "stolt" över. Jag har tomma ögon och sprucken röst, men bara om du fångar mig i rätt tillfällen. Och det gör du inte.
Min ångest syns inte. Det betyder inte att den inte finns. Min ångest är alltid närvarande. Alltid. Det är svårt att förstå när man inte känner den. Det är ingenting man kommer ihåg, för den är alltid där. Alltid. Och jag kommer inte undan.
Jag har inga bra dagar. Allt blir värre. Jag är trött på att leva. Kan du se det på den här bilden?
(att den här texten är rörig och inte speciellt sammanhängande är bara ett resultat av min trötta, trasiga hjärnas kapacitet just nu)
Kamerainfo
Jag tror på att du kommer må bättre en dag<3 Vi får ta en fika snart<3
17 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/melflickan/514852525/
Visa toppen
Visa sidfoten