Jag tyckte det såg ut som att hon satt där och när jag öppnade dörren kunde jag liksom höra hennes skall men det kom aldrig och nu gör det så ont att jag inte kan andas.

När vi lät henne somna in grät jag ju som ett litet barn (jag försökte hålla mig tills hon faktiskt hade somnat eftersom hon hatade när man grät), men när jag och Mikael kommit hem var det bara tomt. Varje gång jag kommer hem till mor dras såret upp igen - antingen sitter hon i fönstret eller så ligger hon under bordet eller så tassar hon runt ute i köket. Jag förväntar mig ljud och rörelser som aldrig kommer och det är då det gör så jävla ONT att minnas. Men jag minns, för det finns så mycket fint att minnas. Och till slut kommer det inte göra lika ont heller.

<3