October
Sunday 20 October 2013 photo 5/8
|
Isabel sitter i det rum som ska vara hennes. Sitter på en stol vid ett skrivbord med hörlurar i öronen. Låt dom aldrig få se dig skaka. Låt dom aldrig få se dig svag. Thåström skriker brustet i hennes öron. Isabel bakom stängd dörr skakar, nästan vibrerar. Det rinner tårar längs hennes kinder, men hon är inte medveten om det. Att hon inte får plats, att hon inte hör hemma i den här världen, det är det enda hon är medveten om. Ingenting är hennes här. Isabel som vibrerar och bara vill dö. Hon hör inte hemma. Är en pusselbit för mycket, och världen har märkt det. Världen skaver. Den vill inte ha henne kvar. Men alla människorna. Alla de blinda, blinda människorna. De vill ha henne. De kan inte se det. De kan inte se att Isabel har kanter som inte passar in, att hon skaver mot alla de andra bitarna och därför måste kastas ut.
Det är så slutgiltigt: att Isabel måste försvinna. Ingenting annat fungerar. Hon har försökt, att skära bort alla utstickande kanter, att bli skinn&ben för att inte vara så skavande, men det fungerar inte. Det är så slutgiltigt, och vetskapen får Isabel att vibrera. Hon vill inte tro på det. Någonstans kanske hon vill leva, men allra mest vill hon dö. När ingenting annat fungerar. Det är att ge upp, och Isabel är för tuff för att dö. Isabel skaver tillbaka på den djävla världen, filar ner dess skavande kanter så att de passar hennes form. Men Isabel orkar inte, klarar inte av att vara tuff och kämpa på egen hand. Isabel är feg. Det har hon alltid varit. Därför är det ganska passande att hon tar den fega vägen ut.
Fega djävla Isabel.
"Isabel? Hallå? ... Åh men Gud."
En dörr som öppnas från glänt till helöppen. Steg. Hukande bredvid en flickkropp på ett golv.
"Varför gör du så här, älskade, älskade vän?"
Trevande efter en puls.
"Isabel? Älskade Isabel?"
Mer oro i rösten. Händer som smygs in under kroppen, muskler som lyfter. Ett svagt gurglande ur en strupe. Blicken som faller på skrivbordet, på pillerburkarna och vodkaflaskan.
"Men för i helvete."
Kroppen som läggs på ett badrumsgolv. Salt och vatten som rörs ihop, tvingas ner i en strupe. Örfilar. Ett svagt gnyende. Mer saltblandning tvingas ner.
Daniel. Det första hon ser är Daniel. Sen spyr hon över hans händer. Så fort hon slutar spy sträcker han sammanbitet fram ett glas med grumligt innehåll. Utan att ifrågasätta häver hon sig upp på en armbåge och klunkar i sig innehållet. Sedan spyr hon igen. När hon är färdig sträcker hon fram ett nytt glas. Hon tar emot, dricker och spyr. Så fortsätter de tills hennes spyor bara är slem. Då reser han sig och går därifrån. Isabel stirrar i taket. Har hon förstört det nu? Hatar han henne? Förbrukade hon sin chans? Det känns inte. Isabel känner efter, och det känns ingenting. Ingenting. Skrattet bubblar upp från magen som är full av absolut ingenting, och hon skrattar hysteriskt. Skrattar tills hon gråter, och då är det något som spritter till i magtrakten. Som att odjuret är ett sjöodjur och kan känna lukten av vatten, tårar. Daniel står i badrumsdörren och betraktar henne där hon ligger, insmetad i sin egen spya med skrattårar rinnandes från kinderna.
Skrattet övergår i ett skrik, ett långt och desperat skrik som blir hesare och hesare, men som aldrig vill ta slut och Isabelkroppen drar ihop sig som i kramper. När skriket väl tar slut så tar hulkningarna vid, samtidigt som hon hyperventilerar och hon får ingen luft. Daniel sätter sig med ryggen mot väggen och drar upp henne i sin famn. Vaggar långsamt fram och tillbaka. Stryker bort det nerspydda håret, stryker henne över ryggen. Hennes andetag blir lugnare och jämnare, men Isabels kropp är fortfarande spänd som en fiolsträng.
"Jag älskar dig syster."
Isabel darrar igen, skakar. Daniel fortsätter att vagga. Börjar nynna på en gammal barnvisa om att gå barfota i skogen trots att det är tidig vår. Det är inte många ord han minns. Isabel minns dem alla. När han tystnat är hon lugnare. Darrar bara till ibland. Det kan också vara för att det har blivit kallt.
"Isabel? Vi måste tvätta av oss."
Sakta tar hon sig oss ur hans värmande grepp. Ser sig om. Hela badrumsgolvet är fullt av spya. Daniel reser sig upp, sträcker på sig och går fram till badkaret. Efter att ha låtit vattnet rinna ett tag känner han efter hur varmt det är med armbågen. Isabel pillar på ett hål i sin strumpa.
"Vill du.. Vill du att jag ska gå ut?" frågar Daniel osäkert. Isabel skakar på huvudet. Behöver inte ens tveka. Han har redan sett henne så naken hon kan bli. För att kunna resa sig behöver hon hjälp. Benen bär henne inte, och Daniel måste nästan släpa henne till badkaret.
~~~
Som vanligt är all form av konstruktiv kritik uppskattat ^_^
Det är så slutgiltigt: att Isabel måste försvinna. Ingenting annat fungerar. Hon har försökt, att skära bort alla utstickande kanter, att bli skinn&ben för att inte vara så skavande, men det fungerar inte. Det är så slutgiltigt, och vetskapen får Isabel att vibrera. Hon vill inte tro på det. Någonstans kanske hon vill leva, men allra mest vill hon dö. När ingenting annat fungerar. Det är att ge upp, och Isabel är för tuff för att dö. Isabel skaver tillbaka på den djävla världen, filar ner dess skavande kanter så att de passar hennes form. Men Isabel orkar inte, klarar inte av att vara tuff och kämpa på egen hand. Isabel är feg. Det har hon alltid varit. Därför är det ganska passande att hon tar den fega vägen ut.
Fega djävla Isabel.
"Isabel? Hallå? ... Åh men Gud."
En dörr som öppnas från glänt till helöppen. Steg. Hukande bredvid en flickkropp på ett golv.
"Varför gör du så här, älskade, älskade vän?"
Trevande efter en puls.
"Isabel? Älskade Isabel?"
Mer oro i rösten. Händer som smygs in under kroppen, muskler som lyfter. Ett svagt gurglande ur en strupe. Blicken som faller på skrivbordet, på pillerburkarna och vodkaflaskan.
"Men för i helvete."
Kroppen som läggs på ett badrumsgolv. Salt och vatten som rörs ihop, tvingas ner i en strupe. Örfilar. Ett svagt gnyende. Mer saltblandning tvingas ner.
Daniel. Det första hon ser är Daniel. Sen spyr hon över hans händer. Så fort hon slutar spy sträcker han sammanbitet fram ett glas med grumligt innehåll. Utan att ifrågasätta häver hon sig upp på en armbåge och klunkar i sig innehållet. Sedan spyr hon igen. När hon är färdig sträcker hon fram ett nytt glas. Hon tar emot, dricker och spyr. Så fortsätter de tills hennes spyor bara är slem. Då reser han sig och går därifrån. Isabel stirrar i taket. Har hon förstört det nu? Hatar han henne? Förbrukade hon sin chans? Det känns inte. Isabel känner efter, och det känns ingenting. Ingenting. Skrattet bubblar upp från magen som är full av absolut ingenting, och hon skrattar hysteriskt. Skrattar tills hon gråter, och då är det något som spritter till i magtrakten. Som att odjuret är ett sjöodjur och kan känna lukten av vatten, tårar. Daniel står i badrumsdörren och betraktar henne där hon ligger, insmetad i sin egen spya med skrattårar rinnandes från kinderna.
Skrattet övergår i ett skrik, ett långt och desperat skrik som blir hesare och hesare, men som aldrig vill ta slut och Isabelkroppen drar ihop sig som i kramper. När skriket väl tar slut så tar hulkningarna vid, samtidigt som hon hyperventilerar och hon får ingen luft. Daniel sätter sig med ryggen mot väggen och drar upp henne i sin famn. Vaggar långsamt fram och tillbaka. Stryker bort det nerspydda håret, stryker henne över ryggen. Hennes andetag blir lugnare och jämnare, men Isabels kropp är fortfarande spänd som en fiolsträng.
"Jag älskar dig syster."
Isabel darrar igen, skakar. Daniel fortsätter att vagga. Börjar nynna på en gammal barnvisa om att gå barfota i skogen trots att det är tidig vår. Det är inte många ord han minns. Isabel minns dem alla. När han tystnat är hon lugnare. Darrar bara till ibland. Det kan också vara för att det har blivit kallt.
"Isabel? Vi måste tvätta av oss."
Sakta tar hon sig oss ur hans värmande grepp. Ser sig om. Hela badrumsgolvet är fullt av spya. Daniel reser sig upp, sträcker på sig och går fram till badkaret. Efter att ha låtit vattnet rinna ett tag känner han efter hur varmt det är med armbågen. Isabel pillar på ett hål i sin strumpa.
"Vill du.. Vill du att jag ska gå ut?" frågar Daniel osäkert. Isabel skakar på huvudet. Behöver inte ens tveka. Han har redan sett henne så naken hon kan bli. För att kunna resa sig behöver hon hjälp. Benen bär henne inte, och Daniel måste nästan släpa henne till badkaret.
~~~
Som vanligt är all form av konstruktiv kritik uppskattat ^_^
Annons
Drygdagboken
Fri 25 Oct 2013 00:49
Det närmsta jag kommer konstruktiv kritik i detta fallet, är att jag skulle vilja arrangera ett slags "Mel"-rum, vars syfte är att förvara och hylla din briljans.
Anonymous
Mon 21 Oct 2013 11:19
Det finns inget i världen som är så bra som det här.
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/516442042/
Visa toppen
Show footer