October
Tuesday 22 October 2013 photo 1/9
|
http://www.youtube.com/watch?v=GDIfzE6nIJs
Jag är en jobbig människa.
Nej, tyst. För en gångs skull; var tyst och lyssna.
Jag är en jobbig människa, men jag vet om det. Jag vet om allt det där jag är för mycket av och allt det där jag är för lite av. Så jag formar mig. Formar och omformar: plockar fram pennan i huvudet och skriver om min karaktär. Ett leende här, ett skratt där, och så lite chockerat uttryck här. Det blir säkert bra. Det blir säkert jättebra, och så kommer dagar som den här.
Dagar jag spenderar med människor som min gås, eller som idag: min allrakäraste fru. Och helt plötsligt börjar hjärtslagen kännas. Jag lever(!) igen, skriker hjärnan. Det som är viktigt får ta plats, det som inte är viktigt lägger vi åt sidan. Och så är jag en såndär jobbig människa - men Nea, hon älskar mig ändå. Hon älskar mig trots mumlande och stammande och "eeeeh" och att jag tappar bort mig hela tiden. Hon älskar mig trots darrande händer (för det går inte att hantera sånt som är viktigt utan att darra på händerna; det är fysiskt omöjligt), trots osammanhängande meningar och fuldanser. Hon älskar mig trots att jag aldrig kan sluta prata när jag blir nervös, och att jag behöver kroppskontakt nästan konstant. Hon gör sina fantastiska miner och är sådär hjärtskärande vacker som bara min fru kan vara. Även om hon inte tror mig så finns det ingen rumpa i världen som passar bättre i mina händer än hennes. Som om det inte vore nog så vet hon fortfarande vad jag behöver innan jag vet det själv.
Och hon får mig att tänka att det är okej att vara en jobbig människa, man kan bli älskad ändå. (http://www.youtube.com/watch?v=6M6samPEMpM)
Och jag plockar fram kajalen, plockar fram klackarna, de korta klänningarna och Den Lila Glitterhatten. Mentalt alltså. Eller, glitterhatten har jag på huvudet. Jag blir sådär löjligt pubertal och ifrågasätter allt, försöker komma i kontakt med de där svårfångade tankarna och förklara dem för mig själv. Försöker lära känna mig själv så jag vet vad jag kan förvänta mig. Försöker lära känna mig själv så att jag någon gång ska kunna älska mig själv och därför skita i om jag är älskad av andra.
Dansar i lövhögar på vägen hem. Tar ett dumt skutt och stortån gör ont igen; bultar och värker och svider i hela benet. Höjer musiken och skuttar vidare. Det är bara smärta. Det går att överleva. Har musiken på så högt att trumhinnorna dunkar. (http://www.youtube.com/watch?v=pX-bIr8dr6U)
Funderar över saker som livsmål och cirklar, och att mina cirklar är lika långt ifrån varandra som Pluto är från Solen trots att de borde sitta ihop och så spinner den tanken vidare på hur långt bort både Pluto och Solen och Månen faktiskt är, och att det just i detta nu är dag Någonannanstans, och hur stort universum egentligen är, alldeles för stort för att ett dumt litet flickhuvud ska förstå och så fäster jag blicken i marken, tänker inte titta på stjärnorna och försöker få styr på tankarna men de rusar snabbare än jag hinner med och så börjar jag skaka igen snubblar stannar håller i stängslet bredvid mig en liten stund och låter ångesten fara igenom kroppen samtidigt som tankarna nu unisont skriker att du är ingenting du är ingenting du är ingenting i låg, mässande stämma och bara för att det är idag, bara för att jag träffat Nea, bara för att jag har fått för mig att jag är värd någonting för en gångs skull så sitter lilla fjortonåriga Mel där inne med sin söndertummade Änglarnas Syster i famn och Den Lila Glitterhatten på huvudet. (http://www.youtube.com/watch?v=H4_9DVIgpzg) Hon skriker för full hals att det är jag visst det, jag är ett värmeljus som aldrig släcks jag är en fucking motorväg i epileptiskt ljus jag har ett ljus som aldrig släcks; aldrig låter sig släckas men tillslut dränks hennes röst, hon stoppar in hörlurarna i öronen och slår upp sin bibel. Det är ingen mening att prata när ingen lyssnar. (korkade frågor förtjänar inga svar) De andra tankarna tar över. du är inte värld någonting du är ful du är ingen ingen ingen du är ingen du är ingen du är ingen och något vänder sig i magen, luften stannar på väg ner till lungorna och jag får bita mig i läppen tills det blöder. Jag. Tänker. Inte. Ha. En. Ångestattack. På. Öppen. Gata. Så jag gräver in naglarna i handleden och tänker på boklukt, Göteborg, tio A4-sidor med brev från min TumblrGöteborgare med musiktips och filmprat och uppmuntrande ord. (http://www.youtube.com/watch?v=-u3EJFeKYc0) Och så går det över. Tankarna lugnar sig. Jag rätar på ryggen. Blodsmak i munnen och bortdomnade handleder.
Det känns som att jag har runnit i en evighet för att komma hit, till lugnet. Tar ett andetag till. Det är en bräcklig hinna mellan mig och ångesten. Ett försiktigt steg, paniken och gråten ligger inte långt bort. En centimeter utanför huden, till exempel.
Så jag tänker på sånt som är säkert, sånt jag vet.
Hur löjligt långt bort mitt 50fantastiskakilon ligger. Hur jag späs ut med varje kilo som späs på. Att det inte är så konstigt att inte orka med all den här jävla tyngden; den ofantliga köttmuren mellan mig och det som borde kännas. (http://www.youtube.com/watch?v=oQShVfXCDaQ)
Ett steg till.
Jag kommer aldrig kunna bli vacker, egentilgen. Det är bara löjligt att försöka.
Ytterligare ett.
Tänk om människor kunde påverka mig lika mycket som jag påverkar dem. Som de säger att jag påverkar dem. Jag förstår det inte, när det jag ger bara är yta. När jag reflekterar det de ger mig. (http://www.youtube.com/watch?v=UfMrLTbog0o) När jag inte är något innehåll. Det ekar där inuti. Jag är inte ens längre en fin yta. Vad finns det för anledningar att fortsätta? Att stanna kvar, försöka vidare.
Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig förbi tonåren. Aldrig någonsin. Jag trodde att jag skulle vara död vid det här laget. Ta för många piller, skära upp benen, kasta mig framför det där tåget någon gång. Jag är för feg. Rädd för smärta. Rädd för att det ska göra ont innan jag försvinner. Ibland har livet gjort mer ont än rädslan för att det ska göra ont att ta det ifrån mig, så jag har försökt. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har försökt.
Och nu är jag på andra sidan tonåren. Nu har jag fyllt 20, och livet gör fortfarande ont. Det gör så jävla ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vill krypa ner i sängen och inte kliva ur den igen. (http://www.youtube.com/watch?v=lKOphO8Ruk0) Jag vill bli klappad på huvudet och matad med te och kärlek. Få böcker lästa för mig. Jag vill bli skyddad och få lämna över, lämna bort allt det där som gör ont. Prata tills jag tappar andan och gråta tills jag inte kan gråta mer. Det är bara det att läpparna sluter sig om orden och jag vill inte. Vill inte prata med någon. Bara med Jessika. Och Jessika finns inte längre.
Det är väl egentligen på tiden att jag börjar lita på människor igen. Kanske. Känna förtroende för; inte stänga av när de kommer för nära. Egentligen är det väl så. Men tänk om det vore så enkelt som ett "egentligen". (http://www.youtube.com/watch?v=YqDZADszwBY) Tänk om jag bara kunde släppa all den här misstänksamheten och magvärken och bara prata, säga sånt som är viktigt istället för all den här rappakaljan.
Faktiskt tro på att människan jag pratar med tycker om mig. Att jag kan lita på den. Tänk om jag kunde sitta igen och prata om äpplens glans och känslan när man biter igenom skalet, utan att vara ivägen. Eller någon ickedömande som jag kunde berätta allt det djävliga för. Eller jag vet inte, det är ingen mening att tänka på det för det kommer inte att hända. Det sitter spärrar vid läpparna som kontrollerar att inget viktigt slipper ut.
Det finns ingen i mitt liv som jag litar på. Nu vet jag att jag sårar folks känslor men vet ni vad; nu handlar texten om mig.
Det finns ingen jag litar på. Det finns ingen som talar samma språk och de som gör har på något sätt svikit. (http://www.youtube.com/watch?v=CcPcKGoqvf0) Jag försöker förlika mig med att kanske måste man inte kunna prata samma språk. Kanske måste man inte vara så nära andra människor att det inte går att komma närmre; det kanske går att leva ett liv med människor bara utanför huden. Man kanske inte måste ha någon ligga med händerna inlindade med varandra och läppar mot läppar att andas med tillsammans för att orka leva. Det kanske inte måste finnas en Katrina.
Kanske inte. Men det skulle vara så himla mycket lättare om det gjorde det.
Nea sa något idag som faktiskt landade. Jag klagade över min vikt - som vanligt - och hon sa att "men du var ju ingenting förut. Man kan inte tro att du väger __ kilo. Det kanske känns men det syns inte."
(http://www.youtube.com/watch?v=Vv9lhKZEfg4)
Jag är en jobbig människa. Jag kommer aldrig att kunna acceptera andra människors potentiella kärlek till mig, för mig, innan jag har börjat älska mig själv. Och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ta mig förbi fettmurarna, in till fjortonåriga glitterMel och ge henne en kram; laga allt det trasiga.
musiken jag har länkat till är sånt som spelats i mina hörlurar under tiden jag har skrivit
Jag är en jobbig människa.
Nej, tyst. För en gångs skull; var tyst och lyssna.
Jag är en jobbig människa, men jag vet om det. Jag vet om allt det där jag är för mycket av och allt det där jag är för lite av. Så jag formar mig. Formar och omformar: plockar fram pennan i huvudet och skriver om min karaktär. Ett leende här, ett skratt där, och så lite chockerat uttryck här. Det blir säkert bra. Det blir säkert jättebra, och så kommer dagar som den här.
Dagar jag spenderar med människor som min gås, eller som idag: min allrakäraste fru. Och helt plötsligt börjar hjärtslagen kännas. Jag lever(!) igen, skriker hjärnan. Det som är viktigt får ta plats, det som inte är viktigt lägger vi åt sidan. Och så är jag en såndär jobbig människa - men Nea, hon älskar mig ändå. Hon älskar mig trots mumlande och stammande och "eeeeh" och att jag tappar bort mig hela tiden. Hon älskar mig trots darrande händer (för det går inte att hantera sånt som är viktigt utan att darra på händerna; det är fysiskt omöjligt), trots osammanhängande meningar och fuldanser. Hon älskar mig trots att jag aldrig kan sluta prata när jag blir nervös, och att jag behöver kroppskontakt nästan konstant. Hon gör sina fantastiska miner och är sådär hjärtskärande vacker som bara min fru kan vara. Även om hon inte tror mig så finns det ingen rumpa i världen som passar bättre i mina händer än hennes. Som om det inte vore nog så vet hon fortfarande vad jag behöver innan jag vet det själv.
Och hon får mig att tänka att det är okej att vara en jobbig människa, man kan bli älskad ändå. (http://www.youtube.com/watch?v=6M6samPEMpM)
Och jag plockar fram kajalen, plockar fram klackarna, de korta klänningarna och Den Lila Glitterhatten. Mentalt alltså. Eller, glitterhatten har jag på huvudet. Jag blir sådär löjligt pubertal och ifrågasätter allt, försöker komma i kontakt med de där svårfångade tankarna och förklara dem för mig själv. Försöker lära känna mig själv så jag vet vad jag kan förvänta mig. Försöker lära känna mig själv så att jag någon gång ska kunna älska mig själv och därför skita i om jag är älskad av andra.
Dansar i lövhögar på vägen hem. Tar ett dumt skutt och stortån gör ont igen; bultar och värker och svider i hela benet. Höjer musiken och skuttar vidare. Det är bara smärta. Det går att överleva. Har musiken på så högt att trumhinnorna dunkar. (http://www.youtube.com/watch?v=pX-bIr8dr6U)
Funderar över saker som livsmål och cirklar, och att mina cirklar är lika långt ifrån varandra som Pluto är från Solen trots att de borde sitta ihop och så spinner den tanken vidare på hur långt bort både Pluto och Solen och Månen faktiskt är, och att det just i detta nu är dag Någonannanstans, och hur stort universum egentligen är, alldeles för stort för att ett dumt litet flickhuvud ska förstå och så fäster jag blicken i marken, tänker inte titta på stjärnorna och försöker få styr på tankarna men de rusar snabbare än jag hinner med och så börjar jag skaka igen snubblar stannar håller i stängslet bredvid mig en liten stund och låter ångesten fara igenom kroppen samtidigt som tankarna nu unisont skriker att du är ingenting du är ingenting du är ingenting i låg, mässande stämma och bara för att det är idag, bara för att jag träffat Nea, bara för att jag har fått för mig att jag är värd någonting för en gångs skull så sitter lilla fjortonåriga Mel där inne med sin söndertummade Änglarnas Syster i famn och Den Lila Glitterhatten på huvudet. (http://www.youtube.com/watch?v=H4_9DVIgpzg) Hon skriker för full hals att det är jag visst det, jag är ett värmeljus som aldrig släcks jag är en fucking motorväg i epileptiskt ljus jag har ett ljus som aldrig släcks; aldrig låter sig släckas men tillslut dränks hennes röst, hon stoppar in hörlurarna i öronen och slår upp sin bibel. Det är ingen mening att prata när ingen lyssnar. (korkade frågor förtjänar inga svar) De andra tankarna tar över. du är inte värld någonting du är ful du är ingen ingen ingen du är ingen du är ingen du är ingen och något vänder sig i magen, luften stannar på väg ner till lungorna och jag får bita mig i läppen tills det blöder. Jag. Tänker. Inte. Ha. En. Ångestattack. På. Öppen. Gata. Så jag gräver in naglarna i handleden och tänker på boklukt, Göteborg, tio A4-sidor med brev från min TumblrGöteborgare med musiktips och filmprat och uppmuntrande ord. (http://www.youtube.com/watch?v=-u3EJFeKYc0) Och så går det över. Tankarna lugnar sig. Jag rätar på ryggen. Blodsmak i munnen och bortdomnade handleder.
Det känns som att jag har runnit i en evighet för att komma hit, till lugnet. Tar ett andetag till. Det är en bräcklig hinna mellan mig och ångesten. Ett försiktigt steg, paniken och gråten ligger inte långt bort. En centimeter utanför huden, till exempel.
Så jag tänker på sånt som är säkert, sånt jag vet.
Hur löjligt långt bort mitt 50fantastiskakilon ligger. Hur jag späs ut med varje kilo som späs på. Att det inte är så konstigt att inte orka med all den här jävla tyngden; den ofantliga köttmuren mellan mig och det som borde kännas. (http://www.youtube.com/watch?v=oQShVfXCDaQ)
Ett steg till.
Jag kommer aldrig kunna bli vacker, egentilgen. Det är bara löjligt att försöka.
Ytterligare ett.
Tänk om människor kunde påverka mig lika mycket som jag påverkar dem. Som de säger att jag påverkar dem. Jag förstår det inte, när det jag ger bara är yta. När jag reflekterar det de ger mig. (http://www.youtube.com/watch?v=UfMrLTbog0o) När jag inte är något innehåll. Det ekar där inuti. Jag är inte ens längre en fin yta. Vad finns det för anledningar att fortsätta? Att stanna kvar, försöka vidare.
Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig förbi tonåren. Aldrig någonsin. Jag trodde att jag skulle vara död vid det här laget. Ta för många piller, skära upp benen, kasta mig framför det där tåget någon gång. Jag är för feg. Rädd för smärta. Rädd för att det ska göra ont innan jag försvinner. Ibland har livet gjort mer ont än rädslan för att det ska göra ont att ta det ifrån mig, så jag har försökt. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har försökt.
Och nu är jag på andra sidan tonåren. Nu har jag fyllt 20, och livet gör fortfarande ont. Det gör så jävla ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vill krypa ner i sängen och inte kliva ur den igen. (http://www.youtube.com/watch?v=lKOphO8Ruk0) Jag vill bli klappad på huvudet och matad med te och kärlek. Få böcker lästa för mig. Jag vill bli skyddad och få lämna över, lämna bort allt det där som gör ont. Prata tills jag tappar andan och gråta tills jag inte kan gråta mer. Det är bara det att läpparna sluter sig om orden och jag vill inte. Vill inte prata med någon. Bara med Jessika. Och Jessika finns inte längre.
Det är väl egentligen på tiden att jag börjar lita på människor igen. Kanske. Känna förtroende för; inte stänga av när de kommer för nära. Egentligen är det väl så. Men tänk om det vore så enkelt som ett "egentligen". (http://www.youtube.com/watch?v=YqDZADszwBY) Tänk om jag bara kunde släppa all den här misstänksamheten och magvärken och bara prata, säga sånt som är viktigt istället för all den här rappakaljan.
Faktiskt tro på att människan jag pratar med tycker om mig. Att jag kan lita på den. Tänk om jag kunde sitta igen och prata om äpplens glans och känslan när man biter igenom skalet, utan att vara ivägen. Eller någon ickedömande som jag kunde berätta allt det djävliga för. Eller jag vet inte, det är ingen mening att tänka på det för det kommer inte att hända. Det sitter spärrar vid läpparna som kontrollerar att inget viktigt slipper ut.
Det finns ingen i mitt liv som jag litar på. Nu vet jag att jag sårar folks känslor men vet ni vad; nu handlar texten om mig.
Det finns ingen jag litar på. Det finns ingen som talar samma språk och de som gör har på något sätt svikit. (http://www.youtube.com/watch?v=CcPcKGoqvf0) Jag försöker förlika mig med att kanske måste man inte kunna prata samma språk. Kanske måste man inte vara så nära andra människor att det inte går att komma närmre; det kanske går att leva ett liv med människor bara utanför huden. Man kanske inte måste ha någon ligga med händerna inlindade med varandra och läppar mot läppar att andas med tillsammans för att orka leva. Det kanske inte måste finnas en Katrina.
Kanske inte. Men det skulle vara så himla mycket lättare om det gjorde det.
Nea sa något idag som faktiskt landade. Jag klagade över min vikt - som vanligt - och hon sa att "men du var ju ingenting förut. Man kan inte tro att du väger __ kilo. Det kanske känns men det syns inte."
(http://www.youtube.com/watch?v=Vv9lhKZEfg4)
Jag är en jobbig människa. Jag kommer aldrig att kunna acceptera andra människors potentiella kärlek till mig, för mig, innan jag har börjat älska mig själv. Och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ta mig förbi fettmurarna, in till fjortonåriga glitterMel och ge henne en kram; laga allt det trasiga.
musiken jag har länkat till är sånt som spelats i mina hörlurar under tiden jag har skrivit
Annons
Vargaflickan
Tue 22 Oct 2013 08:01
Vet känslan allt för väl och jag hoppas du finner det i dig, NEJ, VET, att det kommer kännas bättre. Jag får det jämt förklarat för mig hur mellan 17-25 års åldern är det som värst för majoriteten (tror det handlar om att hjärnan utvecklas lite för fort och radikalt, blir obalans i kemin osv).
Du sårar inte mig i alla fall, vet ju som sagt hur det är. Kanske inte syns med jag har verkligen MAJORE trustissues som jag jobbar på. And it's OKEY. Nej men på riktigt, säg efter mig: Det är okej.
Och vet du!
Puss på dig, från någon som litar på dig<3
Du sårar inte mig i alla fall, vet ju som sagt hur det är. Kanske inte syns med jag har verkligen MAJORE trustissues som jag jobbar på. And it's OKEY. Nej men på riktigt, säg efter mig: Det är okej.
Och vet du!
Puss på dig, från någon som litar på dig<3
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/516457126/
Visa toppen
Show footer