Saturday 7 December 2013 photo 2/3
![]() ![]() ![]() |
Där borta vid vattnet levde jag ett helt annat liv i somras; satt med fötterna i vattnet och läste The Bell Jar.
Idag sitter jag (frivilligt) inlåst. Första dagen med en ordinariemedicin jag inte minns vad den heter. Epilepsimedicin, för mina tankar har epilepsi. Får frukost, lunch och middag serverad på bestämda tider, snälla skötare och elaka skötare i kritvita kläder som turas om att fråga om min veganism. Igår lämnade jag sju rör blod och fick veta att jag inte har några näringsbrister, tvärtom har jag jättefina järnvärden, "ovanligt bra för att vara kvinna!"
Till natten får jag Circadin, Propavan och Imovane. Jag drömmer fantastiskt storslagna drömmar (inatt till exempel, tillhörde jag engelska hovet ~1700-tal och blev uppvaktad av kungen som lät smida vackra smycken till mig, klädde mig i storslagna tyger, täljde eller lät tälja en miniatyr av flottans mest storslagna skepp och gav mig det vackraste lilla sto jag sett. Hon var en fux med bläs, tre halvstrumpor och världshistoriens lenaste mule. Jag kan fortfarande känna hennes frustande i min nacke. Oh god I miss the horses.) varvat med de mest brutala mardrömmar (jag står nerblodad i ett rum med mina vänners avsågade lemmar och sorterar dem för om jag sorterar rätt kanske de börjar leva igen, eller blir jagad av våldtäktsmän, mördare, ex som vill lemlästa mig och ingen räddning finns, ingen hjälp att få för alla hatar mig och "jag förtjänar det ju").
Herr Nalle håller ihop mina dagar och nätter. Jag har ingen tidsuppfattning och räknar tiden i böcker eller låtar.
De andra intagna är oförargliga, snälla, tysta. Låter mig vara ifred och välkomnar mig in i gemensamhet samtidigt.
Jag tror jag trivs. Jag vet inte. Vet ingenting.
Dagen började bra, jag telefonade med lilla Martinplutten och goddamn jag ska ha mitt kontrakt på hans röst. Sen vet jag inte. Vet att jag la mig i sängen, hjärnan hoppandes mellan tankarna och paniken insvepandes. Gårdagskvällen spenderades till stor del med att prata med en tjej som går trean i gymnasiet och gör sin praktik här. Hon hade tråkigt för hennes handledare var sjuk och jag kopplade på teatern och överöstes av bokprat och "du verkar så stark, så cool". Jag är helt utpumpad, inte beredd på så mycket socialt. Trött hela vägen ut i tåspetsarna. Tröttröttrött.
Hoppade över både frukost och lunch, men har ätit riskakor och druckit kaffe. Snart är det middag. Snart är det medicinering och sömn igen. Jag vill bara sova mig igenom livet.
Psykologen jag träffade i tisdags frågade om jag känner något hopp för att det ska bli bättre. Det gör jag inte. Jag har blivit lovad hjälp så många gånger nu, men ingenting har hjälpt. Och vad är det för liv att leva, när man bara vill dö?
Idag sitter jag (frivilligt) inlåst. Första dagen med en ordinariemedicin jag inte minns vad den heter. Epilepsimedicin, för mina tankar har epilepsi. Får frukost, lunch och middag serverad på bestämda tider, snälla skötare och elaka skötare i kritvita kläder som turas om att fråga om min veganism. Igår lämnade jag sju rör blod och fick veta att jag inte har några näringsbrister, tvärtom har jag jättefina järnvärden, "ovanligt bra för att vara kvinna!"
Till natten får jag Circadin, Propavan och Imovane. Jag drömmer fantastiskt storslagna drömmar (inatt till exempel, tillhörde jag engelska hovet ~1700-tal och blev uppvaktad av kungen som lät smida vackra smycken till mig, klädde mig i storslagna tyger, täljde eller lät tälja en miniatyr av flottans mest storslagna skepp och gav mig det vackraste lilla sto jag sett. Hon var en fux med bläs, tre halvstrumpor och världshistoriens lenaste mule. Jag kan fortfarande känna hennes frustande i min nacke. Oh god I miss the horses.) varvat med de mest brutala mardrömmar (jag står nerblodad i ett rum med mina vänners avsågade lemmar och sorterar dem för om jag sorterar rätt kanske de börjar leva igen, eller blir jagad av våldtäktsmän, mördare, ex som vill lemlästa mig och ingen räddning finns, ingen hjälp att få för alla hatar mig och "jag förtjänar det ju").
Herr Nalle håller ihop mina dagar och nätter. Jag har ingen tidsuppfattning och räknar tiden i böcker eller låtar.
De andra intagna är oförargliga, snälla, tysta. Låter mig vara ifred och välkomnar mig in i gemensamhet samtidigt.
Jag tror jag trivs. Jag vet inte. Vet ingenting.
Dagen började bra, jag telefonade med lilla Martinplutten och goddamn jag ska ha mitt kontrakt på hans röst. Sen vet jag inte. Vet att jag la mig i sängen, hjärnan hoppandes mellan tankarna och paniken insvepandes. Gårdagskvällen spenderades till stor del med att prata med en tjej som går trean i gymnasiet och gör sin praktik här. Hon hade tråkigt för hennes handledare var sjuk och jag kopplade på teatern och överöstes av bokprat och "du verkar så stark, så cool". Jag är helt utpumpad, inte beredd på så mycket socialt. Trött hela vägen ut i tåspetsarna. Tröttröttrött.
Hoppade över både frukost och lunch, men har ätit riskakor och druckit kaffe. Snart är det middag. Snart är det medicinering och sömn igen. Jag vill bara sova mig igenom livet.
Psykologen jag träffade i tisdags frågade om jag känner något hopp för att det ska bli bättre. Det gör jag inte. Jag har blivit lovad hjälp så många gånger nu, men ingenting har hjälpt. Och vad är det för liv att leva, när man bara vill dö?
Camera info
Så många av oss tänker på dig extra mycket nu.
![](http://cdn08.dayviews.com/501/_u1/_u5/_u6/_u6/_u0/_u9/u1566098/1538594392_m_1.jpg)
![](http://cdn08.dayviews.com/111/_u2/_u5/_u7/_u3/_u3/_u1/u2573312/1382643932_m_1.jpg)
Tack för ditt svar. <3
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/516844305/