Klockan är lite efter tre och jag hatar mina mardrömmar.

Ikväll kollade jag och mor på en film tillsammans, eller ja, mor slökollade tv och jag satte mig i andra soffan och när programmet vi kollade tog slut så flippade mor runt och hittade Pierce Brosnan, så vi ooooh:ade samtidigt och kände att det här, det är något för oss.
Filmen var Dante's Peak, eller något liknande namn. Handlade om en liten stad bredvid en vulkan och woooh ni fattar nog vart vi är påväg. Vulkanen ska få utbrott men ingen tror på experten (Pierce) och ojojoj ska de hinna fly i tid. Massa scener med hjälteidioti och fly i sista sekunden, och när jag säger massa menar jag massamassa. Självklart plockar min hjärna upp på det och det hade inte varit ett problem om jag inte varit ensam.
Aldrig tidigare i mitt vuxna liv har jag varit så nära på att gå upp och krypa ner i sängen bredvid mor bara för att få känna att det lever någon annan på denna jord. Verklighet och dröm suddas ut och här sitter jag med ett hjärta som slår alldeles för hårt och adrenalinet strömmandes i hela kroppen.

En del av mig vill krypa ihop intill en bröstkorg, ha en hand i håret och en lugnande röst som vyssjar mig till sömns igen, någon som berättar att allt kommer bli bra, att det inte finns något farligt i den här världen, att allt är okej och att jag kan somna om.
En helt annan del inser att det är det här jag vill: ta hand om mig själv. Så jag går upp. Dricker lite vatten. Tar på mig lite kläder, står utanför dörren en stund. Läser några sidor, innan tankarna tar över och boken inte går in längre. Tittar tumblr. Tittar mobilen. Men det funkar ju inte. Och egentligen borde jag vara i någon form av komasömn just nu, jag har tagit både Imovane och Propavan och jag vill inte ta mer även om läkarna sa att det är helt okej vid behov. Jag är helt uppsnurrad och när jag pratar (för jag pratar för mig själv när omvärlden blir för läskig bara för att höra en röst) hör jag själv hur fort det går och hur lite förståeligt innehåll jag har. Det går alldeles för fort i tankarna just nu och det enda sättet jag kan uttrycka mig är i skrift. Ändå vill jag plocka upp mobilen och ringa, till någon av de där människorna som säger "du kan alltid ringa" och som jag vet menar det, men jag ska ju klara mig själv ju, då kan jag inte ringa någon annan, även om jag kanske behöver höra någon annans röst för att bryta den här nedåtgående spiralen äsch jag struntar i det jag tar hand om mina pixelpållar istället humdidum fast om jag skulle ringa Freja ändå fast nä, sluta nu, Ta Hand Om Sig Själv, mm, så ja. Sluta noja. Jag nyper mig själv i armarna ibland för att veta att jag är vaken, för att veta att jag inte drömmer, för att veta att ingenting kan komma åt mig just nu. Ingenting kan logiskt komma in här i mitt rum och skada mig fast jag har aldrig förstått det där med logik och vad är det som säger att ingenting kan ta sig in genom mitt fönster eller dörren eller tänk om det är något under sängen fast nu skrämmer jag upp mig själv helvete också nä nu måste jag nog ringa någon ändå. Jag orkar inte. Jag pallar inte det här. Klarar inte av att lugna ner mig själv när världen börjar spinna och tankarna spinner fortare ändå. Jag hysteriar och kan inte stänga av.
Jag fick två Atarax i Göteborg men jag vill inte slösa dem i onödan, jag är för fan tjugo år ska man inte klara av att lugna sig själv från en mardröm då? Vad i helvete är det för fel på min hjärna? Jag blir galen, jag blir på-riktigt helt jätteseriöst galen snart. Om det inte lugnar ner sig. Om jag inte kan få andas. Få sova. Få slippa den här jävla vrickade skeva förstörda störda hjärnan.
Jag vill ju bara få sova.

En av topp 10 åtminstone!