Friday 17 January 2014 photo 4/4
|
Jag förstår inte när jag blev så här rädd.
Var flickan på bilden försvann. Var allt modet tog vägen. När jag gick i nian kunde jag gå runt veckor i streck med min lila glitterhatt, för att inte tala om idrottsdagen då jag deltog i alla grenar. Även 800 meter, när min kondition var usel och jag klockade in sist av alla på en fruktansvärt dålig tid. Men jag gjorde det. För att jag hade bestämt mig. Och jag brydde mig inte om skratten, idioterna som spottade efter mig (men jag brydde mig om lärarna som inte såg, det gjorde jag. De som inte såg fastän det hände rakt framför näsan på dem), brydde mig inte om blodsmaken i munnen. Jag kom i mål med blytunga ben och värkande bröstkorg; men jag tog mig i mål för att jag bestämt mig att göra det. För att jag var envis.
Jag har alltid varit envis. Ett sånt där riktigt envist jobbigt jävla barn som man helst av allt vill strypa då och då. En sån unge var jag. Och jag gav mig aldrig förrän jag bevisat att Jag Kan eller Jag Har Rätt.
Men jag förstår inte. Hur den modiga, bubbliga, fantastiska människan bara krympte och flög sin kos. Jag skriver inte längre. Är för rädd för vad andra ska tycka, jag har fått höra tillräckligt många gånger nu att jag skriver dåligt. Och jag skriver inte längre vad jag tycker och tänker om böcker, inte på-riktigt, inte ens för mig själv.
Jag är rädd för att klä på mig. Jag är rädd för att bädda om. Jag är rädd för att städa. När jag väl börjar kan jag inte sluta, fastnar i sorterande av småsaker, måste stryka lakanet innan jag kan lägga det i sängen, måste räta till och släta ut tills det inte finns några rynkor kvar. När jag ska klä på mig är det alltid samma ordning, samma planerande innan. Tankarna på vilka kläder som ska väljas kan pågå i timmar. Det måste bli rätt. Det måste bli helt rätt. Annars kan jag lika gärna bli hemma.
Var tog jag vägen? Var försvann hon som bäddade om en gång i månaden, alltid samma datum (den sextonde)? Jag älskar att ha det städat, ha det fint, utrymme och tillordnat kaos runt mig. Var tog städarlusten vägen? Och kläderna, de där satans kläderna. Jag har ju aldrig brytt mig. Varför är det så viktigt? Varför har det blivit så viktigt? Jag vet ju att det inte spelar roll egentligen. Jag vet att det bara är skal och människorna jag bryr mig om och som bryr sig om mig kommer aldrig att ha problem med vad jag har på mig. Så varför är det så viktigt att det måste bli rätt? För vems skull måste det bli rätt? Vad är ens rätt? Varför tar det så fruktansvärt lång tid att bestämma mig för något som känns bra, ser bra ut, är bra, duger?
Jag är rädd för människor. Fruktansvärt rädd för människor. Inte enbart för gruppsamlingar och främlingar, nej. Så har det alltid varit. Nu är det värre. Jag är rädd för mina närmaste, eller de som borde vara mina närmaste. Livrädd. Rädd för att bli sårad, som alltid, men nu är det så illa att jag inte ens släpper in dem längre. Vill inte ha dem inne hos mig. De kommer göra mig så illa att jag inte kan fungera längre, jag bara vet det. Det spelar ingen roll vad de säger. Jag vet vad människor kan göra. Även om de säger att de älskar en. Även om de pratar massa strunt.
Jag har alltid varit misstänksam, alltid på min vakt. Människor gör ont, jag vet det, har alltid vetat det, men det här börjar tumma på gränsen till ohälsosamt. Tro aldrig ett ord. Förutsätt att de bara vill skada dig. Le, skratta, fungera, men vet att de inte kommer åt dig när det börjar. Exakt vad det är som ska börja vet jag inte, men jag går runt med ett konstant moln av katastrofkänslor ovanför huvudet. Magkänslan skriker nej. Hjärnan skriker nej. Hjärtat slår så tyst att jag inte ens märker det.
Jag vet att egentligen är jag inte rädd för människor. Egentligen är jag rädd för känslorna som människor kan framkalla. Och jag vet att om jag jämför de känslor jag har nu med de jag hade för, låt oss säga fyra år sen, så är de jag har nu obefintliga. En fjärt i rymden. Nada. Men jag har satt upp stenhårda murar och jag släpper inte in eller ut känslor. Exakt när murarna kom upp vet jag inte, men jag kan ana, jag tror jag vet varför. Men jag orkar inte tänka på det. Orkar inte spekulera. Är så jävla trött på mitt eget huvud. Är så jävla trött på att leva i den här skiten.
Hade den här hösten och alla dess händelser skett för fyra år sen istället, då hade jag inte överlevt så här länge. Jag har dragit på mig ett skyddande lager hud över det som förut var bart; över nerverna som förut låg ovanpå. Kanske är det tonårens hormoner som har gått över. Kanske har jag slagit så hårt på samma ställe att jag till slut tappat känseln där.
Jag kommer ingenstans. Ingen utveckling. Jag begraver mig djupare i mitt huvud, drar känslorna tätare runt mig. Ingenting får komma ut. Och ändå är det något där som sipprar ut, ändå är det känslor som pockar och skriker på uppmärksamhet. Som säger att vi har varit här förr, vi har varit lyckliga i det här förr och jag kan inte göra annat än att ignorera dem. Jag behöver inte det här. Kan vara lycklig själv. Tror jag. Det borde jag väl kunna?
Jag har inte gråtit på så länge nu. Det ligger en klump i bröstkorgen som inte kommer ut. Senaste gången jag grät var den tredje december, två dagar innan inläggningen och det var en såndär barnslig, hulkande gråt utan stopp. En snorig gråt som inte vill, inte kan sluta. En som river i hela kroppen tills ingenting finns kvar. En sån gråt skulle jag behöva nu. En gråt som sätter lite distans till annat, en gråt som verkliggör och skiljer på känslorna. En renande, förlåtande gråt i huvudkudden som lämnar snorspår och dagen efter så vaknar jag med svullna ögon, salt i ögonfransarna och spår efter trettio gånger hundra tårar på kinderna. Men den kommer aldrig. Den jävla förlösande gråten kommer aldrig, den har fastnat någonstans på väg ut ur bröstkorgen och jag kan inte få klumpen att släppa. Jag tittar på Björnbröder. Jag springpromenerar i kylan. Jag går ut utan vantar och låter lederna värka för det brukar åtminstone få mig att gråta av smärta. Men ingenting. Jag borrar in näsan i Pixies säkerhet, men det släpper inte där heller. Någonstans måste jag få utlopp, annars kommer jag bli galen.
Dö drunkningsdöden inifrån, som Ann Heberlein skulle säga. Och visst är det här ett utlopp, men det är inte tillräckligt. Det är inga svidande ögon. Det är inte snor som stoppar upp näsan så jag inte kan andas, behöver snyta mig hela tiden. Ingenting gör tillräckligt ont och jag vet var det här brukar leda. Jag har redan börjat hoppa över fler måltider än tidigare, jag slarvar med sömnen, med tabletterna, med duschandet. Slarvar med allt det där som får mig att känna mig kompetent och duktig. Inväntar känslan av misslyckande, av total förnedring av att inte klara av livet. Den låter sig väntas på. Den finns redan konstant närvarande i liten dos. Och jag vet vad nästa steg på trappan är, nästa utlopp. Fastän jag inte vill vara självdestruktiv. Fastän jag inte vill ha ont. Jag vill bara att det onda inuti ska gå över.
Just nu lever jag bara för att skjuta upp nästa ångestattack så länge jag kan. Lever bara i väntan på nästa slitande i inälvorna, paniken över att inte kunna andas, benen som inte bär, hjärnan som rusar. Ser ingen mening med livet. Ser ingen mening med min närvaro i den här världen. Det blir värre. Attackerna blir fler och fler. Värre och värre. Värre och värre och värre. Tar det aldrig slut? Tar den här skiten verkligen aldrig någonsin slut, och är jag tvungen att avsluta det själv för att allt ska försvinna? För jag orkar inte. Orkar inte med den här skiten mera. Det har jag sagt förut, men det börjar bli allvarligt på riktigt igen. Jag orkar inte. Orkar inte andas, orkar inte ta mig ur sängen. Orkarorkarorkar inte. Vad fan ska jag göra?
Var flickan på bilden försvann. Var allt modet tog vägen. När jag gick i nian kunde jag gå runt veckor i streck med min lila glitterhatt, för att inte tala om idrottsdagen då jag deltog i alla grenar. Även 800 meter, när min kondition var usel och jag klockade in sist av alla på en fruktansvärt dålig tid. Men jag gjorde det. För att jag hade bestämt mig. Och jag brydde mig inte om skratten, idioterna som spottade efter mig (men jag brydde mig om lärarna som inte såg, det gjorde jag. De som inte såg fastän det hände rakt framför näsan på dem), brydde mig inte om blodsmaken i munnen. Jag kom i mål med blytunga ben och värkande bröstkorg; men jag tog mig i mål för att jag bestämt mig att göra det. För att jag var envis.
Jag har alltid varit envis. Ett sånt där riktigt envist jobbigt jävla barn som man helst av allt vill strypa då och då. En sån unge var jag. Och jag gav mig aldrig förrän jag bevisat att Jag Kan eller Jag Har Rätt.
Men jag förstår inte. Hur den modiga, bubbliga, fantastiska människan bara krympte och flög sin kos. Jag skriver inte längre. Är för rädd för vad andra ska tycka, jag har fått höra tillräckligt många gånger nu att jag skriver dåligt. Och jag skriver inte längre vad jag tycker och tänker om böcker, inte på-riktigt, inte ens för mig själv.
Jag är rädd för att klä på mig. Jag är rädd för att bädda om. Jag är rädd för att städa. När jag väl börjar kan jag inte sluta, fastnar i sorterande av småsaker, måste stryka lakanet innan jag kan lägga det i sängen, måste räta till och släta ut tills det inte finns några rynkor kvar. När jag ska klä på mig är det alltid samma ordning, samma planerande innan. Tankarna på vilka kläder som ska väljas kan pågå i timmar. Det måste bli rätt. Det måste bli helt rätt. Annars kan jag lika gärna bli hemma.
Var tog jag vägen? Var försvann hon som bäddade om en gång i månaden, alltid samma datum (den sextonde)? Jag älskar att ha det städat, ha det fint, utrymme och tillordnat kaos runt mig. Var tog städarlusten vägen? Och kläderna, de där satans kläderna. Jag har ju aldrig brytt mig. Varför är det så viktigt? Varför har det blivit så viktigt? Jag vet ju att det inte spelar roll egentligen. Jag vet att det bara är skal och människorna jag bryr mig om och som bryr sig om mig kommer aldrig att ha problem med vad jag har på mig. Så varför är det så viktigt att det måste bli rätt? För vems skull måste det bli rätt? Vad är ens rätt? Varför tar det så fruktansvärt lång tid att bestämma mig för något som känns bra, ser bra ut, är bra, duger?
Jag är rädd för människor. Fruktansvärt rädd för människor. Inte enbart för gruppsamlingar och främlingar, nej. Så har det alltid varit. Nu är det värre. Jag är rädd för mina närmaste, eller de som borde vara mina närmaste. Livrädd. Rädd för att bli sårad, som alltid, men nu är det så illa att jag inte ens släpper in dem längre. Vill inte ha dem inne hos mig. De kommer göra mig så illa att jag inte kan fungera längre, jag bara vet det. Det spelar ingen roll vad de säger. Jag vet vad människor kan göra. Även om de säger att de älskar en. Även om de pratar massa strunt.
Jag har alltid varit misstänksam, alltid på min vakt. Människor gör ont, jag vet det, har alltid vetat det, men det här börjar tumma på gränsen till ohälsosamt. Tro aldrig ett ord. Förutsätt att de bara vill skada dig. Le, skratta, fungera, men vet att de inte kommer åt dig när det börjar. Exakt vad det är som ska börja vet jag inte, men jag går runt med ett konstant moln av katastrofkänslor ovanför huvudet. Magkänslan skriker nej. Hjärnan skriker nej. Hjärtat slår så tyst att jag inte ens märker det.
Jag vet att egentligen är jag inte rädd för människor. Egentligen är jag rädd för känslorna som människor kan framkalla. Och jag vet att om jag jämför de känslor jag har nu med de jag hade för, låt oss säga fyra år sen, så är de jag har nu obefintliga. En fjärt i rymden. Nada. Men jag har satt upp stenhårda murar och jag släpper inte in eller ut känslor. Exakt när murarna kom upp vet jag inte, men jag kan ana, jag tror jag vet varför. Men jag orkar inte tänka på det. Orkar inte spekulera. Är så jävla trött på mitt eget huvud. Är så jävla trött på att leva i den här skiten.
Hade den här hösten och alla dess händelser skett för fyra år sen istället, då hade jag inte överlevt så här länge. Jag har dragit på mig ett skyddande lager hud över det som förut var bart; över nerverna som förut låg ovanpå. Kanske är det tonårens hormoner som har gått över. Kanske har jag slagit så hårt på samma ställe att jag till slut tappat känseln där.
Jag kommer ingenstans. Ingen utveckling. Jag begraver mig djupare i mitt huvud, drar känslorna tätare runt mig. Ingenting får komma ut. Och ändå är det något där som sipprar ut, ändå är det känslor som pockar och skriker på uppmärksamhet. Som säger att vi har varit här förr, vi har varit lyckliga i det här förr och jag kan inte göra annat än att ignorera dem. Jag behöver inte det här. Kan vara lycklig själv. Tror jag. Det borde jag väl kunna?
Jag har inte gråtit på så länge nu. Det ligger en klump i bröstkorgen som inte kommer ut. Senaste gången jag grät var den tredje december, två dagar innan inläggningen och det var en såndär barnslig, hulkande gråt utan stopp. En snorig gråt som inte vill, inte kan sluta. En som river i hela kroppen tills ingenting finns kvar. En sån gråt skulle jag behöva nu. En gråt som sätter lite distans till annat, en gråt som verkliggör och skiljer på känslorna. En renande, förlåtande gråt i huvudkudden som lämnar snorspår och dagen efter så vaknar jag med svullna ögon, salt i ögonfransarna och spår efter trettio gånger hundra tårar på kinderna. Men den kommer aldrig. Den jävla förlösande gråten kommer aldrig, den har fastnat någonstans på väg ut ur bröstkorgen och jag kan inte få klumpen att släppa. Jag tittar på Björnbröder. Jag springpromenerar i kylan. Jag går ut utan vantar och låter lederna värka för det brukar åtminstone få mig att gråta av smärta. Men ingenting. Jag borrar in näsan i Pixies säkerhet, men det släpper inte där heller. Någonstans måste jag få utlopp, annars kommer jag bli galen.
Dö drunkningsdöden inifrån, som Ann Heberlein skulle säga. Och visst är det här ett utlopp, men det är inte tillräckligt. Det är inga svidande ögon. Det är inte snor som stoppar upp näsan så jag inte kan andas, behöver snyta mig hela tiden. Ingenting gör tillräckligt ont och jag vet var det här brukar leda. Jag har redan börjat hoppa över fler måltider än tidigare, jag slarvar med sömnen, med tabletterna, med duschandet. Slarvar med allt det där som får mig att känna mig kompetent och duktig. Inväntar känslan av misslyckande, av total förnedring av att inte klara av livet. Den låter sig väntas på. Den finns redan konstant närvarande i liten dos. Och jag vet vad nästa steg på trappan är, nästa utlopp. Fastän jag inte vill vara självdestruktiv. Fastän jag inte vill ha ont. Jag vill bara att det onda inuti ska gå över.
Just nu lever jag bara för att skjuta upp nästa ångestattack så länge jag kan. Lever bara i väntan på nästa slitande i inälvorna, paniken över att inte kunna andas, benen som inte bär, hjärnan som rusar. Ser ingen mening med livet. Ser ingen mening med min närvaro i den här världen. Det blir värre. Attackerna blir fler och fler. Värre och värre. Värre och värre och värre. Tar det aldrig slut? Tar den här skiten verkligen aldrig någonsin slut, och är jag tvungen att avsluta det själv för att allt ska försvinna? För jag orkar inte. Orkar inte med den här skiten mera. Det har jag sagt förut, men det börjar bli allvarligt på riktigt igen. Jag orkar inte. Orkar inte andas, orkar inte ta mig ur sängen. Orkarorkarorkar inte. Vad fan ska jag göra?
Annons
Camera info
Camera HTC ChaCha A810e
Focal length 4 mm
ISO 419
InsolubleRiddle
Wed 26 Feb 2014 18:26
Åh... Jättesegast med att svara men ville bara skriva något. Förlåt för att jag inte svarat på dina sms <3 Och bara... åh <3
Anonymous
Sat 18 Jan 2014 11:03
Hon finns därinne i dig någonstans. Någonstans bakom murarna och under alla lager av hårdare skinn, rädd för att komma ut än, men hon finns där. Det har hon alltid gjort. Låt henne ta den tid hon behöver, allt löser sig tids nog. <3
rouzeki
Fri 17 Jan 2014 23:23
Jag förstår dig <3 jag förstår hur det är att kolla sig i spegeln och inte känna igen människan på andra sidan. Ring och smsa när du vill syster <3
Bisou
Fri 17 Jan 2014 20:56
Du ska låta den orädda Elin komma hem igen och försöka orka ta hand om dig själv tills det inte längre handlar om att behöva försöka, tills det är en självklarhet.
Melflickan
Sat 18 Jan 2014 10:29
Men hur gör man? Hur kommer hon hem? Jag förstår det inte. Vet inte hur man gör.
Bisou
Sat 18 Jan 2014 10:37
Det vet inte jag heller tyvärr, men hon VILL hem så på något vis kommer det att gå. Det kanske tar tid men till slut så har du henne igen.
Men vi andra älskar dig oavsett och kommer ta hand om dig och stötta dig och vänta tillsammans med dig.
Men vi andra älskar dig oavsett och kommer ta hand om dig och stötta dig och vänta tillsammans med dig.
Melflickan
Sat 18 Jan 2014 10:58
Jag försöker tänka att det bara är depression, eller diagnosen-de-kommer-fram-till som är obehandlad som gör att jag känner så här, och är orkeslös, inte vill någonting. Att det blir bättre när jag väl får ordentlig hjälp, men jag vet inte. Det känns så hopplöst.
Jag försöker komma ihåg det också, men det finns ju gränser för vad människor orkar med. Jag blir så kluven. Och stänger ute alla från att betyda någonting. Tar inte emot hjälp från vänner. Så jag vet inte vad jag ska göra.
Jag försöker komma ihåg det också, men det finns ju gränser för vad människor orkar med. Jag blir så kluven. Och stänger ute alla från att betyda någonting. Tar inte emot hjälp från vänner. Så jag vet inte vad jag ska göra.
Vargaflickan
Fri 17 Jan 2014 20:55
Tro mig när jag säger att det kmr släppa. Inte idag, kanske inte imorgon. Men när du minst anar det.
Älskar dig även fast du inte släpper in dig. Jag kan se att du är fantastisk ändå<3
Älskar dig även fast du inte släpper in dig. Jag kan se att du är fantastisk ändå<3
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/517188147/