Jag hatar den här jävla boken. Eller alltså nej, den är fantastisk. Språket, beskrivningarna, människorna. Mitt hjärta slår för den här typen av böcker. Skriven 1946, utspelar sig i norrland. Vissa fraser och ord är på finska, några på samiska. Det är inte mycket dialog, men när det väl är det så känner jag igen de fåordiga meningarna, de långa tystnaderna... Jag är tio och tillbaka vid köksbordet i Jämtland. Det river i hela kroppen efter att vara född en annan tidsålder, en annan plats. Ett annat liv. Tankarna snurrar mest på gammelsvenska och jag måste läsa om Utvandrar-serien. Åh. Alla känslor den här boken väcker.

Men slutet. Nej. Alldeles för öppet. Jag har gått i dagar och väntat på att den gamla kvinnan ska resa, att få träffa sonen igen, men nej. Istället får jag åka skidor med predikanten och den förlupna hustrun. Nej. Aj. Jag vill inte. Jag vill veta mer om fiskarlappen Sturk. Jag vill veta mer om den rödhåriga pojken och geväret. Jag vill med på bussen och åka långväga för att få träffa mitt John. Usch. Slutet lämnade mig alldeles för öppen. Jag behöver en lång, lång, varm dusch och leva i mitt eget huvud ett tag, så historierna får knytas ihop. Annars kommer jag inte kunna sova inatt heller.

Sammanfattning: Läsvärd. Definitivt. Speciellt om man uppskattar svenska.

Annons

The photo has no tags

Camera GT-S5830

Focal length 4 mm

Aperture f/2.6

Shutter 1/33 s

ISO 50

Date

January 2019