oktober
tisdag 18 mars 2014 bild 2/5
|
You won't be invisible anymore.
Så hårt jag vill ha något som känns. Som känns ända in till benmärgen, inte bara på ytan. Hittade gamla dikter förut idag och aj. Så många ord jag hade. Så mycket känslor. Just nu har jag ingenting. Inget Rent, inget Sant. Inget mål att sträva efter. Känner mig så fruktansvärt betydelselös, meningslös. Kan lika gärna slänga mig framför nästa tunnelbana (men det ska jag inte, inte ikväll). Försöker gå vidare med mitt liv. Utan mening, med konstant smärta. Försöker hitta något som ger mig anledning att fortsätta.
Vägrar låta andra människor ge mitt liv mening. Ollie sa en jävligt bra sak, minns inte exakta ordföljden men meningen var att induvidalism är skit och människan är ett socialt djur, men i dagens samhälle måste man tyvärr hitta en mening i ensamheten annars klarar man sig inte.
Jag är djävligt bra på att vara själv, men jag är sämst på att vara ensam. Ändå släpper jag ingen nära, vet att människor inte går att lita på. Förväntar mig det värsta av alla. Förväntar mig att bli sviken. Ihopflätade händer och sammantrasslat hår finns bara i böcker. Äkta vänskap finns bara i böcker.Människor är själviska. Ingen kommer någonsin se mig, se hela mig, säga "va värdefullt, va fint och titta där i hörnet, fy fan va bra". Och helvete vad ont det gör att inse.
Jag saknar den där fjortonåringen. När allt var på riktigt, äkta. När allting kändes. Även om det sände mig rakt ner i det emotionella helvetet. Även om det fick mig att sitta uppe hela nätterna och skriva helvetestexter och lyssna på Nine Inch Nails tills inälvorna skrek. Jag saknar att känna.
Det finns inget rent kvar. Jag är en patetisk spillra av människan jag kunde ha blivit. Ingenting av det jag har varit har jag kvar. Nope, nada. Det här nya livet har jag svårt att anpassa mig till. Den här nya personen. Vet aldrig hur hon kommer reagera, allting händer utanför mig. Jag bor i en bubbla och ingenting kommer in, på-riktigt. Hur vet jag vad jag gör för att skada mig själv, och vad som är bra, funktionabelt? Hur kan jag skilja på situationer som är bra för mig och situationer som förstör den lilla kärna jag har kvar? Människor som inte är bra för mig, människor som berikar mitt liv, hur vet jag?
Jag har bara ett liv och jag vill inte spendera det på saker som får mig att vilja dö. Men om själva livet, mänskligheten får mig att vilja ta livet av mig? Om jag inte kan fortsätta i den här korrupta världen? Den förstör mig. Förtär mig. Det känns som att små bitar muskler, kött, trillar av och jag vrider mig i plågor. Väntar på bussen hem och skakar så jag biter sönder tungan. Huden faller av och jag vet inte vad som är verklighet längre.
Vem ringer jag när jag inte vill leva längre? Vem orkar med mig när jag inte orkar med mig själv? Och sanningen slår så hårt i ansiktet att kinden blir röd: ingen. Och jag saknar en varm kropp att krypa ihop emot. Vem som helst. Vem som helst duger just nu. Vem som helst som orkar med mig, som orkar hålla om mig när kroppen vrider sig bortom min kontroll. När hjärnan spinner iväg. Vem som helst. Men det finns ingen att luta sig emot, och jag saknar min poet. Saknar hans lugn, förståelse, mörka röst och det fullkomliga accepterandet. Saknar Jessika, hennes revben, hennes omättliga kärlekshunger. Hennes skratt, hennes svartabrunagröna ögon. Det långa håret att dra fingrarna igenom. Den absoluta tryggheten.
Jag saknar att vara älskad bortom sans och vett. Människorna som gav allt, och lite till.
Tid, du är dig inte lik. Jag måste hitta ett sätt att ta mig hem innan jag blir galen på riktigt. Inte hem till mor utan hem, hem på-riktigt. Där jag är trygg.
Hemma, där någon talar mitt språk.
Så hårt jag vill ha något som känns. Som känns ända in till benmärgen, inte bara på ytan. Hittade gamla dikter förut idag och aj. Så många ord jag hade. Så mycket känslor. Just nu har jag ingenting. Inget Rent, inget Sant. Inget mål att sträva efter. Känner mig så fruktansvärt betydelselös, meningslös. Kan lika gärna slänga mig framför nästa tunnelbana (men det ska jag inte, inte ikväll). Försöker gå vidare med mitt liv. Utan mening, med konstant smärta. Försöker hitta något som ger mig anledning att fortsätta.
Vägrar låta andra människor ge mitt liv mening. Ollie sa en jävligt bra sak, minns inte exakta ordföljden men meningen var att induvidalism är skit och människan är ett socialt djur, men i dagens samhälle måste man tyvärr hitta en mening i ensamheten annars klarar man sig inte.
Jag är djävligt bra på att vara själv, men jag är sämst på att vara ensam. Ändå släpper jag ingen nära, vet att människor inte går att lita på. Förväntar mig det värsta av alla. Förväntar mig att bli sviken. Ihopflätade händer och sammantrasslat hår finns bara i böcker. Äkta vänskap finns bara i böcker.Människor är själviska. Ingen kommer någonsin se mig, se hela mig, säga "va värdefullt, va fint och titta där i hörnet, fy fan va bra". Och helvete vad ont det gör att inse.
Jag saknar den där fjortonåringen. När allt var på riktigt, äkta. När allting kändes. Även om det sände mig rakt ner i det emotionella helvetet. Även om det fick mig att sitta uppe hela nätterna och skriva helvetestexter och lyssna på Nine Inch Nails tills inälvorna skrek. Jag saknar att känna.
Det finns inget rent kvar. Jag är en patetisk spillra av människan jag kunde ha blivit. Ingenting av det jag har varit har jag kvar. Nope, nada. Det här nya livet har jag svårt att anpassa mig till. Den här nya personen. Vet aldrig hur hon kommer reagera, allting händer utanför mig. Jag bor i en bubbla och ingenting kommer in, på-riktigt. Hur vet jag vad jag gör för att skada mig själv, och vad som är bra, funktionabelt? Hur kan jag skilja på situationer som är bra för mig och situationer som förstör den lilla kärna jag har kvar? Människor som inte är bra för mig, människor som berikar mitt liv, hur vet jag?
Jag har bara ett liv och jag vill inte spendera det på saker som får mig att vilja dö. Men om själva livet, mänskligheten får mig att vilja ta livet av mig? Om jag inte kan fortsätta i den här korrupta världen? Den förstör mig. Förtär mig. Det känns som att små bitar muskler, kött, trillar av och jag vrider mig i plågor. Väntar på bussen hem och skakar så jag biter sönder tungan. Huden faller av och jag vet inte vad som är verklighet längre.
Vem ringer jag när jag inte vill leva längre? Vem orkar med mig när jag inte orkar med mig själv? Och sanningen slår så hårt i ansiktet att kinden blir röd: ingen. Och jag saknar en varm kropp att krypa ihop emot. Vem som helst. Vem som helst duger just nu. Vem som helst som orkar med mig, som orkar hålla om mig när kroppen vrider sig bortom min kontroll. När hjärnan spinner iväg. Vem som helst. Men det finns ingen att luta sig emot, och jag saknar min poet. Saknar hans lugn, förståelse, mörka röst och det fullkomliga accepterandet. Saknar Jessika, hennes revben, hennes omättliga kärlekshunger. Hennes skratt, hennes svartabrunagröna ögon. Det långa håret att dra fingrarna igenom. Den absoluta tryggheten.
Jag saknar att vara älskad bortom sans och vett. Människorna som gav allt, och lite till.
Tid, du är dig inte lik. Jag måste hitta ett sätt att ta mig hem innan jag blir galen på riktigt. Inte hem till mor utan hem, hem på-riktigt. Där jag är trygg.
Hemma, där någon talar mitt språk.
Kamerainfo
Och förr eller senare hittar man hem om man fortsätter leta.
4 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/melflickan/517622019/
Visa toppen
Visa sidfoten