October
Saturday 7 June 2014 photo 1/1
|
Still I get this feeling
No one will believe me
When I let these ghosts outside my head
Klockan är tio över fem på morgonen och jag kan inte sova. Är måttligt stupfull, och inte på det bra sättet utan på det där om-jag-får-i-mig-tillräckligt-mycket-kanske-jag-glömmer-full. Och jag tror jag har lyckats för jag minns inte vad jag skulle glömma. Rom är gott och när man har knaprat i sig starka sömntabletter som inte funkar alls så blir man lite desperat. Eller ja, åtminstone jag. Jag vill bara sova och det är samma tankebana som gjorde att jag fick i mig för mycket medicin och hallucinerade för inte alltför länge sen.
Hm. Vart var jag?
Jo just det. Jag hatar livet. Hatar allt. Hatar att min pojkvän bor i en annan stad så att jag inte kan luta mig mot honom under psykoserna. Hatar att jag kanske får avliva Pixie snart för hennes medicin kanske har slagit ut hennes njurar. Hatar att jag inte klarar av att gå en hel vecka på SF utan problem eftersom psykoser och ångest spökar. Hatar att jag håller på atr varva upp mig själv i maniskt tillstånd (egentligen älskar jag det men hatar konsekvenserna - ju högre jag flyger desto hårdare faller jag). Hatar att den enda människan som verkar vilja umgås med mig trots mitt sviktande humör och aggressiva framtoning (Benny) sitter i Enköping och dricker kaffe. Fan, behöver ju ha mitt emotionella och moraliska stöd nu ju. Dålig stil att stanna för kaffe då ju. (om du mot förmodan läser det här - det är inte dålig stil. You deserved that coffee man) Hatar att jag är fet och ful och äcklig och vidrig.
Varför kan jag inte bara få sova? Varför kan jag inte bara få dö? Har ingen mening med att leva. I huvudet snurrar början på en bok men jag vet ju att det är löjligt, att jag inte kan skriva, att inte heller den här historien kommer få ett slut. Mitt liv är en värdelös ursäkt för mänskligt varande och jag har ingenting kvar att göra i den här världen.
Eller jo. Enda anledningen till att jag inte sväljer resten av tabletterna och tömmer spritskåpet just nu är Pixie. Jag måste se till att hon är trygg när jag försvinner.
Som sagt är jag full, lev med stavfel och konstiga formuleringar.
No one will believe me
When I let these ghosts outside my head
Klockan är tio över fem på morgonen och jag kan inte sova. Är måttligt stupfull, och inte på det bra sättet utan på det där om-jag-får-i-mig-tillräckligt-mycket-kanske-jag-glömmer-full. Och jag tror jag har lyckats för jag minns inte vad jag skulle glömma. Rom är gott och när man har knaprat i sig starka sömntabletter som inte funkar alls så blir man lite desperat. Eller ja, åtminstone jag. Jag vill bara sova och det är samma tankebana som gjorde att jag fick i mig för mycket medicin och hallucinerade för inte alltför länge sen.
Hm. Vart var jag?
Jo just det. Jag hatar livet. Hatar allt. Hatar att min pojkvän bor i en annan stad så att jag inte kan luta mig mot honom under psykoserna. Hatar att jag kanske får avliva Pixie snart för hennes medicin kanske har slagit ut hennes njurar. Hatar att jag inte klarar av att gå en hel vecka på SF utan problem eftersom psykoser och ångest spökar. Hatar att jag håller på atr varva upp mig själv i maniskt tillstånd (egentligen älskar jag det men hatar konsekvenserna - ju högre jag flyger desto hårdare faller jag). Hatar att den enda människan som verkar vilja umgås med mig trots mitt sviktande humör och aggressiva framtoning (Benny) sitter i Enköping och dricker kaffe. Fan, behöver ju ha mitt emotionella och moraliska stöd nu ju. Dålig stil att stanna för kaffe då ju. (om du mot förmodan läser det här - det är inte dålig stil. You deserved that coffee man) Hatar att jag är fet och ful och äcklig och vidrig.
Varför kan jag inte bara få sova? Varför kan jag inte bara få dö? Har ingen mening med att leva. I huvudet snurrar början på en bok men jag vet ju att det är löjligt, att jag inte kan skriva, att inte heller den här historien kommer få ett slut. Mitt liv är en värdelös ursäkt för mänskligt varande och jag har ingenting kvar att göra i den här världen.
Eller jo. Enda anledningen till att jag inte sväljer resten av tabletterna och tömmer spritskåpet just nu är Pixie. Jag måste se till att hon är trygg när jag försvinner.
Som sagt är jag full, lev med stavfel och konstiga formuleringar.
det är skitsvårt, men du har ju gjort framgång du har ju skaffat ett jobb eller hur? tar du antipsykotiska tabletter? går du på psykologen?
Jag tar stabiliserande och har kontakt med psykolog, men det hjälper liksom inte.
hjälper att samtala? med psycologen alltså?
Har precis fått en ny psykolog, så jag hoppas det blir bättre. :)
Du måste förstå att du är värdefull! Och måste Pixie plockas bort så flyttar Pusselbiten till dig! För jag vet hur det är att leva för och med djuren.
27 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/518189787/
Visa toppen
Show footer