Nästa dag

Föregående bild

tisdag 10 juni 2014 bild 2/2

Den enda bilden på mitt leende jag faktiskt tycker om. För det är en herr Kaka som står bakom kameran, och det är en Ylva jag pratar med.
Det är så fruktansvärt jobbigt att inte ha min mobil. Kan inte nå mina livlinor när det börjar krypa svart ur bröstkorgen, kan inte ringa och dumprata (eller snarare dumlyssna) när allting blir för mycket. Kan inte ens smsa och säga att "hej, jag är hungrig" eller något annat ännu dummare till bästa människorna i världen. Hjärtat värker och jag kommer på mig själv med att fälla några tårar lite här och var. Lite som Pixie fäller hår: en tuss här, en tuss där. Plötsligt är kinderna blöta och jag fattar inte varför eller hur förrän jag sätter mig ner och känner trycket över bröstkorgen. Inte så konstigt att det kommer tårar när ingen luft kommer in i kroppen.
Det här är nog den värsta perioden jag varit med om sen jag sommarjobbade på biblioteket i Hallstavik. Jag har svårt med tidsuppfattning, jag minns inte saker. Jag tar mig vatten över huvudet och upptäcker i sista sekund att jag inte kan simma och att flytvästen ligger kvar på stranden. Alldeles för mycket händer just nu och jag vill inget annat än att göra allting på en gång och jag vill så mycket att ingenting blir gjort istället.
Mor kollar på lägenheter och går på visningar och nästa vecka kommer det en mäklare som ska värdera vårat hus och jag vill bara gråta och skrika och slå ihjäl någon. Jag vill inte flytta igen. Jag har ingenting som kan kallas för Hemma, ingenstans där jag känner mig Trygg och det sista jag vill är att riva upp de allra sista rötterna jag har någonstans i den här urtråkiga världen. Mitt älskade gula skrutthus med den lummiga trädgården. Millans gryt hon grävde när hon väntade valpar. Gosan som vilar sin sista vila nere bland granarna. Alla Kulanminnen. Det går fortfarande att hitta Kelpiehår på saker från vinden och i källaren, saker som inte har varit framme sen vi hade hund. Spåren av Kulan, av Nicko, av Millan, kommer alltid sitta i de här väggarna och nä, det är inte de enda spåren som finns för de finns i mitt medvetande också men helvete vad ont det gör att inte ha något fysiskt. Som att det inte räckte med att inte ha någon grav eller urna, nä, nu ska vi ta bort det enda stället jag fortfarande kan använda för att minnas hennes kalla nos mot min kind.
Mitt liv delas in i under tiden och efter Kulan, if that makes any sense. Människorna jag lärde känna när Kulan levde. Människorna som aldrig kommer få lära känna min andra hälft. Människorna som långpromenerade med oss. Människorna som aldrig kommer få se henne göra back, eller bita av själva blomman på maskrosorna.
Jag har inte kunnat gå i skogen sen hon försvann. Jag vill inte gå i skogen. Inte utan min hund. Vågar inte gå tillbaka till Godisklippan och kolla på utsikten. Jag tror att sorgen blir för stor då. Jag tror att det går att dö av brustet hjärta och jag är övertygad om att jag inte kan gå tillbaka dit utan att göra det.
I boken "Någon dag ska jag berätta om mamma" läste jag att en frisk kropp tar bara in så mycket den kan hantera. Sen vad som räknas som en frisk kropp går väl att diskutera, men saken var den att hjärnan låter bara så mycket man kan hantera komma fram.
Och jag kan inte tänka på Kulan. Bara av att skriva hennes namn börjar jag snyfta okontrollerat. Hon kommer alltid att vara mitt hjärtas ögonsten. Hon som lärde mig vad kärlek var och hon som fick mig att komma upp ur sängen, ut i livet. Jag ha

0 Visa hela listan

Den enda bilden på mitt leende jag faktiskt tycker om. För det är en herr Kaka som står bakom kameran, och det är en Ylva jag pratar med.

Det är så fruktansvärt jobbigt att inte ha min mobil. Kan inte nå mina livlinor när det börjar krypa svart ur bröstkorgen, kan inte ringa och dumprata (eller snarare dumlyssna) när allting blir för mycket. Kan inte ens smsa och säga att "hej, jag är hungrig" eller något annat ännu dummare till bästa människorna i världen. Hjärtat värker och jag kommer på mig själv med att fälla några tårar lite här och var. Lite som Pixie fäller hår: en tuss här, en tuss där. Plötsligt är kinderna blöta och jag fattar inte varför eller hur förrän jag sätter mig ner och känner trycket över bröstkorgen. Inte så konstigt att det kommer tårar när ingen luft kommer in i kroppen.

Det här är nog den värsta perioden jag varit med om sen jag sommarjobbade på biblioteket i Hallstavik. Jag har svårt med tidsuppfattning, jag minns inte saker. Jag tar mig vatten över huvudet och upptäcker i sista sekund att jag inte kan simma och att flytvästen ligger kvar på stranden. Alldeles för mycket händer just nu och jag vill inget annat än att göra allting på en gång och jag vill så mycket att ingenting blir gjort istället.

Mor kollar på lägenheter och går på visningar och nästa vecka kommer det en mäklare som ska värdera vårat hus och jag vill bara gråta och skrika och slå ihjäl någon. Jag vill inte flytta igen. Jag har ingenting som kan kallas för Hemma, ingenstans där jag känner mig Trygg och det sista jag vill är att riva upp de allra sista rötterna jag har någonstans i den här urtråkiga världen. Mitt älskade gula skrutthus med den lummiga trädgården. Millans gryt hon grävde när hon väntade valpar. Gosan som vilar sin sista vila nere bland granarna. Alla Kulanminnen. Det går fortfarande att hitta Kelpiehår på saker från vinden och i källaren, saker som inte har varit framme sen vi hade hund. Spåren av Kulan, av Nicko, av Millan, kommer alltid sitta i de här väggarna och nä, det är inte de enda spåren som finns för de finns i mitt medvetande också men helvete vad ont det gör att inte ha något fysiskt. Som att det inte räckte med att inte ha någon grav eller urna, nä, nu ska vi ta bort det enda stället jag fortfarande kan använda för att minnas hennes kalla nos mot min kind.

Mitt liv delas in i under tiden och efter Kulan, if that makes any sense. Människorna jag lärde känna när Kulan levde. Människorna som aldrig kommer få lära känna min andra hälft. Människorna som långpromenerade med oss. Människorna som aldrig kommer få se henne göra back, eller bita av själva blomman på maskrosorna.

Jag har inte kunnat gå i skogen sen hon försvann. Jag vill inte gå i skogen. Inte utan min hund. Vågar inte gå tillbaka till Godisklippan och kolla på utsikten. Jag tror att sorgen blir för stor då. Jag tror att det går att dö av brustet hjärta och jag är övertygad om att jag inte kan gå tillbaka dit utan att göra det.

I boken "Någon dag ska jag berätta om mamma" läste jag att en frisk kropp tar bara in så mycket den kan hantera. Sen vad som räknas som en frisk kropp går väl att diskutera, men saken var den att hjärnan låter bara så mycket man kan hantera komma fram.

Och jag kan inte tänka på Kulan. Bara av att skriva hennes namn börjar jag snyfta okontrollerat. Hon kommer alltid att vara mitt hjärtas ögonsten. Hon som lärde mig vad kärlek var och hon som fick mig att komma upp ur sängen, ut i livet. Jag har inte sörjt hennes död och jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag kan göra det ordentligt. Årsdagen för hennes insomning närmar sig med stormsteg. Det var också hennes trettonde födelsedag.

Och jag kan inte sörja. Jag vet inte hur man gör. Allt gör bara alldeles för ont och jag kan inte tänka längre. När slutar det göra ont? När slutar man gråta? När kan man minnas allting med glädje och inte en skrikande djävla smärta?

Jag hoppas att någon i hundhimlen bakar en köttbulletårta till min vackra flicka. Nu när jag inte kan göra det.

Annons

Uppladdare

har bilder i gruppen

Taggad med

Bilden saknar taggar

Geotag

Kamerainfo

Kamera Canon EOS 50D

Brännvidd 30 mm

Bländare f/1.4

Slutartid 1/2500 s

ISO 250

Datum

Logga in för att kommentera bilden:

oddman ons 11 jun 2014 03:56

Varför är abonnemanget avstängt???

- Läs mer -

Visa alla svar på denna kommentar (3)

Melflickan ons 11 jun 2014 22:24

Har inte haft råd att betala räkningar i tre-fyra månader. Trodde jag skulle få lön förra månaden men kommer istället få tre månaders lön nu den 25e. Så räkningarna höll på att gå till inkasso, men kanske slipper för mor skrapade fram pengar från okända källor och saved my ass.

- Läs mer -

oddman tor 12 jun 2014 00:00

Men herregud darling, bara säg till! Vad hade du på teleräkningen? Så mycket kan det inte vara att jag inte kan avvara ^^

- Läs mer -

Melflickan tor 12 jun 2014 00:16

Asfkgsfk. Tack, men med påminnelseavgifter och bajs är det en nätt liten summa. Kan inte bara låna till mig hur som helst, speciellt inte från någon jag knappt känner. Klarar knappt ens av att låna av Martin. :<

- Läs mer -

oddman tor 12 jun 2014 10:00

Betala tillbaka? Om du mår som en hög med bajs pga räkningarna så är det en relativt liten utgift för mig tycker jag. Människor ska må bra!

- Läs mer -

Melflickan tor 12 jun 2014 12:00

Med min inkomst vet jag inte när jag kan betala tillbaka, det är det. Är skyldig en vän ~6000 kronor för veterinär och kattsaker redan. :<

- Läs mer -

Melflickan tor 12 jun 2014 12:01

Men ja, människor ska må bra! Problemet är att jag nästan mår sämre av att låna pengar av någon än att ha skulder för räkningar. Nu var det lite skillnad eftersom jag höll på att få en prick i registret, men annars går jag hellre fattig än lånar.

- Läs mer -

oddman fre 13 jun 2014 01:43

Alltså jag har knappast mycket pengar, men de är väldigt obetydliga. Att vänner mår bättre är viktigare, mindre viktigt om jag får tillbaka pengarna eller inte. Funkar inte så i min värld. Hoppas istället någon hjälper mig på samma vis när jag sitter i skiten någon dag :-)
Men grymt att päronen funkade, men bara säg till nästa gång :-) <3

- Läs mer -