October
Thursday 31 July 2014 photo 1/1
|
Jag vet inte vad jag ska göra. Har svarat på ett brev jag fick i januari, nu är jag helt slut. Hjärnan smärtar och jag är andfådd. Hade det inte varit för hundarna hade jag inte ens klivit ur sängen sen i måndags.
Det enda jag gör är att läsa. Läsaläsaläsa. Försöker stänga ute världen. Försöker glömma min egen kropp. Allting gör ont.
Det konstanta trycket över bröstet är tillbaka. Maskar som kryper under huden. Har svårt att andas, har svårt att hålla mig upprätt. De som inte känner mig fnyser åt när benen viker sig, säger att jag gör det med mening. Jag vill skrika och slåss och hata dem, men det går inte för de som är mig närmast är de som fnyser.
Jag känner när benen lägger av, jag är beredd och när jag går ner kan jag styra det måttligt, så jag kan förstå att det ser ut som att jag gör det med mening. Det gör mig fortfarande förbannad. Varför skulle jag ramla med mening? Att gå och stå och tänka tar all kraft jag har, men när ångesten nästlar sig ut i kroppen kan jag inte styra den längre. Jag ramlar. Börjar skaka. Blir klumpig. Får tunghäfta.
Förut, när jag umgicks med människor som kände hela mig fick jag filtar, te, kramar när det här hände. Nu är jag 14 igen på alla möjliga sätt och känner mig så fruktansvärt djävla ensam. Igen.
De få människor jag har litat på har svikit mig nästan varenda en. Och jag orkar inte förklara. Det tar allt jag har att överleva och jag orkar inte förklara att har man skitit i mig eller gått bakom ryggen på mig tidigare så kan jag inte ta en gång till utan att bli seriöst stympad. Jag kan inte ta en första gång heller, egentligen, men jag har blivit bättre på att rycka på axlarna och säga att alla människor gör fel ibland. Mer förlåtande. Mer kontroll över min paranoida hjärna.
Och visst kan jag överreagera, men jag måste få lika mycket förståelse som jag kan ge.
Jag är så fruktansvärt trött på människor. På de flesta människor. Det finns små solglimtar som jag inte kan vara trött på ens nu. Mita är en av dem. Därför ska jag åka dit på minisemester.
Där vet jag åtminstone att jag inte kommer ses som en börda, hur dåligt jag än mår.
Jag är trött på att vara ensam i den här skiten. Vakna upp ur psykoser ensam, skadat mig och haft sönder saker. Inte kunna sova utan sprit och Imovane. Och ingen tror mig. För jag är så normal. Jag är inte söt längre, men jag är fortfarande normal. Och det gör mig så trött.
Det enda jag gör är att läsa. Läsaläsaläsa. Försöker stänga ute världen. Försöker glömma min egen kropp. Allting gör ont.
Det konstanta trycket över bröstet är tillbaka. Maskar som kryper under huden. Har svårt att andas, har svårt att hålla mig upprätt. De som inte känner mig fnyser åt när benen viker sig, säger att jag gör det med mening. Jag vill skrika och slåss och hata dem, men det går inte för de som är mig närmast är de som fnyser.
Jag känner när benen lägger av, jag är beredd och när jag går ner kan jag styra det måttligt, så jag kan förstå att det ser ut som att jag gör det med mening. Det gör mig fortfarande förbannad. Varför skulle jag ramla med mening? Att gå och stå och tänka tar all kraft jag har, men när ångesten nästlar sig ut i kroppen kan jag inte styra den längre. Jag ramlar. Börjar skaka. Blir klumpig. Får tunghäfta.
Förut, när jag umgicks med människor som kände hela mig fick jag filtar, te, kramar när det här hände. Nu är jag 14 igen på alla möjliga sätt och känner mig så fruktansvärt djävla ensam. Igen.
De få människor jag har litat på har svikit mig nästan varenda en. Och jag orkar inte förklara. Det tar allt jag har att överleva och jag orkar inte förklara att har man skitit i mig eller gått bakom ryggen på mig tidigare så kan jag inte ta en gång till utan att bli seriöst stympad. Jag kan inte ta en första gång heller, egentligen, men jag har blivit bättre på att rycka på axlarna och säga att alla människor gör fel ibland. Mer förlåtande. Mer kontroll över min paranoida hjärna.
Och visst kan jag överreagera, men jag måste få lika mycket förståelse som jag kan ge.
Jag är så fruktansvärt trött på människor. På de flesta människor. Det finns små solglimtar som jag inte kan vara trött på ens nu. Mita är en av dem. Därför ska jag åka dit på minisemester.
Där vet jag åtminstone att jag inte kommer ses som en börda, hur dåligt jag än mår.
Jag är trött på att vara ensam i den här skiten. Vakna upp ur psykoser ensam, skadat mig och haft sönder saker. Inte kunna sova utan sprit och Imovane. Och ingen tror mig. För jag är så normal. Jag är inte söt längre, men jag är fortfarande normal. Och det gör mig så trött.
Camera info
Fast den som "fnyser" åt mig är i huvudsak jag själv. Anser mig inte ha rätt att må som jag gör - likväl så mår jag som jag gör. Har inga vänner som stöttar mig längre, de orkar inte med mig och lämnar mig när jag inte till 100 % orkar hålla uppe den takt som krävs för att upprätthålla kontakten med dem (det är oftast jag som måste göra 80+ % av jobbet). Min familj bor långt bort och jag vill inte vara en börda för dem, allra minst i tanken, så jag försöker att skona dem så mycket som möjligt från mig själv. Det känns inte som om det inte finns en plats för mig på Jorden.
Tack och lov för mediciner som får taggarna att smälta bort i några timmar per dos. Vill inte sova längre, drömmarna är alltid samma scenarion - människor lämnar mig, säger att jag inte är värd mödan. Daniel lämnar mig... och drömmarna förföljer mig i tanken även dagtid. :(
Men det där med sprit och Imovane låter farligt, just den kombinationen är nog inte så bra för hälsan rent fysiskt - har du börjat använda alkohol för att det är nära till hands eller för att du har försökt med många olika metoder utan resultat? :/
Jag blir så irriterad när folk inte kan ta andras problem på allvar. Jag säger detsamma: varför skulle du ramla med mening? Orkar inte.
Ja. Kan som sagt förstå att det ser ut så, eftersom jag lärt mig när det kommer och snarare lägger mig än ramlar nu för tiden, men ändå. Det smärtar lite att höra.
här får du en rolig gif jag hittade http://24.media.tumblr.com/c7de8220d8b3ac3fbf3883a51112a3bd/tumblr_mn0mdgRMAR1qh77g8o1_400.gif bara titta på hans ansiktsuttryck (varning: penis) XDDD
Hundarna åker hem imorgon, men vi kan fortfarande bada!
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/518559133/
Visa toppen
Show footer