October
Sunday 3 August 2014 photo 1/3
|
Nu när hundarna har åkt hem har Pixie tagit tillbaka sin vaktplats i min säng. Hon har varit svältfödd på gos senaste veckan, så hon tar igen det nu.
Jag väntar desperat på skatteåterbäringen så hon kan få sin operation.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med henne. Det är uppenbart att hon kan leva ett någorlunda normalt liv - hon klättrar, fångar möss, är ute halva nätterna och terroriserar mor för att bli utsläppt på morgnarna - så länge hon går på smärtstillande. De där dagarna innan vi var hos veterinären för att kolla om hon tagit skada av medicinen och hon inte fick den låg hon mest stilla och sov. Det är uppenbart att hon har ont.
Som om inte det räcker har hon ju tänderna. Hon är... Typ tio tror jag. Vet inte säkert. Vad gör jag den dagen hon behöver dra ut tänder och veterinären säger att det är en risk? Jag vet att det alltid är en risk att söva djur, men det är värre med äldre djur.
Jag vet ju redan. Den dagen låter jag henne somna in istället. Jag tänker inte låta min älskling lida för att jag ska må bättre. Aldrig. Jag vet att jag har skrivit det här förut, men oron lämnar mig aldrig. Hon är allt jag har. Jag vill inte att hon ska försvinna. Inte hon också.
Och pengar. Det ständiga problemet. Om jag inte kan ta hand om mitt djur har jag ingen rätt att ha det. Men Pixie ska banne mig inte behöva byta ägare igen. Och, på riktigt, vem vill ha en tioårig katt som kostar 10 000+ per år i veterinärräkningar som inte täcks av försäkringen? Och då har vi inte ens tänkt på lösa utgifter som mat och sand och leksaker och medicin och allt det andra.
Jag försöker så gott jag kan, men jag är så rädd att det inte är nog. Att jag är en hemsk människa som inte kan läsa min katt ordentligt och som låter henne plågas för att jag är självisk.
Jag väntar desperat på skatteåterbäringen så hon kan få sin operation.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med henne. Det är uppenbart att hon kan leva ett någorlunda normalt liv - hon klättrar, fångar möss, är ute halva nätterna och terroriserar mor för att bli utsläppt på morgnarna - så länge hon går på smärtstillande. De där dagarna innan vi var hos veterinären för att kolla om hon tagit skada av medicinen och hon inte fick den låg hon mest stilla och sov. Det är uppenbart att hon har ont.
Som om inte det räcker har hon ju tänderna. Hon är... Typ tio tror jag. Vet inte säkert. Vad gör jag den dagen hon behöver dra ut tänder och veterinären säger att det är en risk? Jag vet att det alltid är en risk att söva djur, men det är värre med äldre djur.
Jag vet ju redan. Den dagen låter jag henne somna in istället. Jag tänker inte låta min älskling lida för att jag ska må bättre. Aldrig. Jag vet att jag har skrivit det här förut, men oron lämnar mig aldrig. Hon är allt jag har. Jag vill inte att hon ska försvinna. Inte hon också.
Och pengar. Det ständiga problemet. Om jag inte kan ta hand om mitt djur har jag ingen rätt att ha det. Men Pixie ska banne mig inte behöva byta ägare igen. Och, på riktigt, vem vill ha en tioårig katt som kostar 10 000+ per år i veterinärräkningar som inte täcks av försäkringen? Och då har vi inte ens tänkt på lösa utgifter som mat och sand och leksaker och medicin och allt det andra.
Jag försöker så gott jag kan, men jag är så rädd att det inte är nog. Att jag är en hemsk människa som inte kan läsa min katt ordentligt och som låter henne plågas för att jag är självisk.
Camera info
Jag har sett så många djur som är kvar i livet trots att de har obeskrivligt ont bara för att deras ägare inte inser att det är dags att låta dem somna in. Jag blir så arg varje gång, och vill inte bli en sån människa själv. Det är det jag är mest rädd för. Mor min brukar säga att Pixie är seg, och nu när hon får smärtstillande har hon säkert många år kvar. Jag försöker tänka så istället. :)
Så länge hon inte lider kommer hon finnas kvar och hata oss alla! <3
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/518576758/
Visa toppen
Show footer