October
Saturday 16 August 2014 photo 1/4
|
Jag saknar min kärlek. Sitter på bussen och gråter nästan.
Det är inte bara att jag saknar att vara hundägare, för det gör jag, men jag saknar Kulan. Min glädjebubbla. Det går inte en vecka utan att jag är påväg in i Kulanrutiner - när jag ska ge Pixie mat letar jag efter Kulans matskål också. Ska jag ut på promenad letar jag efter koppel. Det är saker som sitter så hårt i benmärgen att jag inte vet om jag någonsin blir av med dem.
Jag kan inte leva ett liv utan hund. Det går inte. Jag håller på att kollapsa. Med Mitas hjälp har jag förälskat mig i Bedlingtons, men Kelpie är ändå drömrasen. Jag är bara rädd att inte kunna aktivera den ordentligt.
Sen jag bestämde mig för att skaffa hund har det mest varit pengar som varit problemet. Alla varnar för tidsbrist och att jag inte kommer kunna resa runt. Jag känner att det är värt det, och att när man väl har hund bygger man sitt liv runt den. Det är inte som att ansvaret och begränsningarna är nya för mig. Hela mitt liv har varit fyllt av olika hundar, och helt plötsligt är det tomt. Det är fel.
Jag saknar hennes konstiga sätt att gå för att slippa kopplet så mycket som möjligt. Hennes pussar. Hennes sätt att sitta och lyfta på benet samtidigt när hon kissade. Hennes knäppa upptåg. Hennes sätt att försvara mig, även om det var jag som skojslog på någon. Hennes skall. Hennes sätt att prata med mig i telefon. Hennes obegränsade, fantastiska kärlek. Hur hon stod ut med mina knäppa idéer. Våra fem-sextimmars promenader på hösten. Hur hon kunde göra vad som helst för godis. Hennes eviga grävande bland tidningar, i väskor och lådor för att kunna byta mot mat vid matbordet.
Så djävulskt fin. Min andra hälft. Min fantastiska lilla flicka. Det gör så ont, jag kan inte ens förklara. Orden räcker inte till.
Det är inte rättvist. Någon så bra ska vara odödlig.
Det är inte bara att jag saknar att vara hundägare, för det gör jag, men jag saknar Kulan. Min glädjebubbla. Det går inte en vecka utan att jag är påväg in i Kulanrutiner - när jag ska ge Pixie mat letar jag efter Kulans matskål också. Ska jag ut på promenad letar jag efter koppel. Det är saker som sitter så hårt i benmärgen att jag inte vet om jag någonsin blir av med dem.
Jag kan inte leva ett liv utan hund. Det går inte. Jag håller på att kollapsa. Med Mitas hjälp har jag förälskat mig i Bedlingtons, men Kelpie är ändå drömrasen. Jag är bara rädd att inte kunna aktivera den ordentligt.
Sen jag bestämde mig för att skaffa hund har det mest varit pengar som varit problemet. Alla varnar för tidsbrist och att jag inte kommer kunna resa runt. Jag känner att det är värt det, och att när man väl har hund bygger man sitt liv runt den. Det är inte som att ansvaret och begränsningarna är nya för mig. Hela mitt liv har varit fyllt av olika hundar, och helt plötsligt är det tomt. Det är fel.
Jag saknar hennes konstiga sätt att gå för att slippa kopplet så mycket som möjligt. Hennes pussar. Hennes sätt att sitta och lyfta på benet samtidigt när hon kissade. Hennes knäppa upptåg. Hennes sätt att försvara mig, även om det var jag som skojslog på någon. Hennes skall. Hennes sätt att prata med mig i telefon. Hennes obegränsade, fantastiska kärlek. Hur hon stod ut med mina knäppa idéer. Våra fem-sextimmars promenader på hösten. Hur hon kunde göra vad som helst för godis. Hennes eviga grävande bland tidningar, i väskor och lådor för att kunna byta mot mat vid matbordet.
Så djävulskt fin. Min andra hälft. Min fantastiska lilla flicka. Det gör så ont, jag kan inte ens förklara. Orden räcker inte till.
Det är inte rättvist. Någon så bra ska vara odödlig.
Camera info
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/518660019/
Visa toppen
Show footer