Försöker förgäves minnas vad den snälla sköterskan sa. Tror det var något i stil med "Om man har en bäddad säng har man åtminstone en trygg plats".

Jag bäddar aldrig min säng längre.

Läser tillbaka om tiden när jag var inlagd. Det känns som ett annat liv.

Jag var en intressantare människa då. Kan förstå varför Martin blev kär i mig, kan inte förstå varför han fortfarande är det.

Jag snurrarsnurrarsnurrar. Ute blåser höstvindar och jag går på högvarv. Är tröttare än tröttast och tjockare än tjockast. Vill inte ha matlust. Vill ha revben och tunna händer. Faller in i det gamla, det destruktiva, men det gör mig inte så mycket. Får mer energi då.

Jag har tusen saker att göra men klarar inte av en enda.

Snurrarsnurrarsnurrar upp mig tills jag faller, som inatt. Jag är så trött. Jag är så ensam. Jag är så värdelös. Förstår inte andra. Vill inte bli förstådd. Vill bara sova. Gömma mig. Aldrig komma ut igen. Vara ensam, helt ensam, inte ha ansvar för andra och knappt ens mig själv.

Vet inte vad jag vill längre. Har glömt vem jag är. Vad jag behöver för att vara jag. Snurrar för fort, hjärnan är i kaos. Jävla kropp. Jävla sjukdomar. Jag orkar snart inte mer. Varför just jag? spinner allt oftare runt i hjärnan. Jag vill bara vara varm. Jag vill bara sova.

Tänk på pepparkaksdeg!!