October
Thursday 28 August 2014 photo 9/9
|
Fick finkort av @Kamikazefilosof (BlackNeon var betydligt lättare :| ) förra veckan.
SOPPAN MON-CHERIE SÖTNOS sluta läs här för nu blir det matprat och jag vill inte att du ska få någon form av återfall pga mig. Aldrig värt att riskera. Puss!
Idag frågade mor om jag ätit något alls.
"Plommon!" svarade jag och hon suckade.
"Hur länge tror du kroppen klarar sig utan bensin?"
... Ja, alltså, det är ett tag om man går på helsvält. Nu gör inte jag det, jag går på halvsvält. Har gjort det i drygt en månad nu, med undantag då jag är med Martin och faktiskt äter riktig mat ibland. En måltid om dagen, antingen två mackor eller en tallrik sojayoghurt med nötter och frön. Jag är lite snurrigare, lite kallare men mycket piggare. Har funderat på att gå på drickdiet (såndära man dricker ett visst antal av om dagen istället för mat) och sen faktiskt anstränga mig för att äta. Men vi får se.
Det som stör mig mest är att mor fortfarande tycker att det handlar om att jag är "lat". Inte orkar laga mat. Jag är ju för tjock för att ha en ätstörning, förstår ni väl? Hon vägrar acceptera att jag ser mat som en fiende, ett onödigt ont, att jag inte är vacker om jag inte har revbensdekorationer och bröstben som syns, en mage som är obefintlig.
Ju mer jag äter desto mindre av Mig finns det kvar. Jag vill inte ha den här kroppen. Vill vara fin igen. Gråter i kuddarna om kvällarna över alla djävla kilon och fettet som dallrar. Varför kan inte jag få vara tunn? Varför måste jag ha de längsta benen, bredaste axlarna, barnfödarhöfterna? Fan, jag har till och med fått bröst. De är vidriga. Fortfarande tillräckligt små för att bara behöva bygellös bh, men det är fortfarande två äckliga fettknölar. Det räcker med att ha en stor rumpa. Jag vill inte ha bröst. De är bara ivägen.
Men jag har inga ätstörningar. Precis som jag inte har några sömnsvårigheter, depressioner eller maniska perioder. Eller koncentrationssvårigheter. Jag är bara lat. Saknar självdisciplin.
Och så försökte hon få det till att det är mitt eget fel att lederna gör ont.
Jag har lämnat vartenda djävla blodprov som går. Jag har INGA brister som påverkar lederna. Nada. Det troligaste är att jag har psoriasis och tillhörande ledproblem.
Fast nä. Det är mitt eget fel att jag är snart 21 och en kropp som håller på att packa ihop. Det är mitt eget fel att jag har ett psyke som håller på att krackelera. Jag är bara lat och saknar självdisciplin och får skylla mig själv.
...
Jag har en av de dödligaste sjukdomarna i Sverige. Hade det varit cancer istället så hade det inte varit några diskussioner om behandling och hjälp, att jag inte klarar av jobb eller skola under en viss period. Nu sitter dödligheten i huvudet istället, och då är det bara att jag ska skärpa mig.
Jag skulle litat på instinkten hos mitt 15/16-åriga jag.
Människor är vidriga och de blir inte bättre bara för att de "mognar".
Livet blir inte bättre och det är fan inte värt att levas.
Det som smärtar mest, faktiskt, är att det tog henne en månad att upptäcka att jag inte äter. (resten har jag vant mig vid)
SOPPAN MON-CHERIE SÖTNOS sluta läs här för nu blir det matprat och jag vill inte att du ska få någon form av återfall pga mig. Aldrig värt att riskera. Puss!
Idag frågade mor om jag ätit något alls.
"Plommon!" svarade jag och hon suckade.
"Hur länge tror du kroppen klarar sig utan bensin?"
... Ja, alltså, det är ett tag om man går på helsvält. Nu gör inte jag det, jag går på halvsvält. Har gjort det i drygt en månad nu, med undantag då jag är med Martin och faktiskt äter riktig mat ibland. En måltid om dagen, antingen två mackor eller en tallrik sojayoghurt med nötter och frön. Jag är lite snurrigare, lite kallare men mycket piggare. Har funderat på att gå på drickdiet (såndära man dricker ett visst antal av om dagen istället för mat) och sen faktiskt anstränga mig för att äta. Men vi får se.
Det som stör mig mest är att mor fortfarande tycker att det handlar om att jag är "lat". Inte orkar laga mat. Jag är ju för tjock för att ha en ätstörning, förstår ni väl? Hon vägrar acceptera att jag ser mat som en fiende, ett onödigt ont, att jag inte är vacker om jag inte har revbensdekorationer och bröstben som syns, en mage som är obefintlig.
Ju mer jag äter desto mindre av Mig finns det kvar. Jag vill inte ha den här kroppen. Vill vara fin igen. Gråter i kuddarna om kvällarna över alla djävla kilon och fettet som dallrar. Varför kan inte jag få vara tunn? Varför måste jag ha de längsta benen, bredaste axlarna, barnfödarhöfterna? Fan, jag har till och med fått bröst. De är vidriga. Fortfarande tillräckligt små för att bara behöva bygellös bh, men det är fortfarande två äckliga fettknölar. Det räcker med att ha en stor rumpa. Jag vill inte ha bröst. De är bara ivägen.
Men jag har inga ätstörningar. Precis som jag inte har några sömnsvårigheter, depressioner eller maniska perioder. Eller koncentrationssvårigheter. Jag är bara lat. Saknar självdisciplin.
Och så försökte hon få det till att det är mitt eget fel att lederna gör ont.
Jag har lämnat vartenda djävla blodprov som går. Jag har INGA brister som påverkar lederna. Nada. Det troligaste är att jag har psoriasis och tillhörande ledproblem.
Fast nä. Det är mitt eget fel att jag är snart 21 och en kropp som håller på att packa ihop. Det är mitt eget fel att jag har ett psyke som håller på att krackelera. Jag är bara lat och saknar självdisciplin och får skylla mig själv.
...
Jag har en av de dödligaste sjukdomarna i Sverige. Hade det varit cancer istället så hade det inte varit några diskussioner om behandling och hjälp, att jag inte klarar av jobb eller skola under en viss period. Nu sitter dödligheten i huvudet istället, och då är det bara att jag ska skärpa mig.
Jag skulle litat på instinkten hos mitt 15/16-åriga jag.
Människor är vidriga och de blir inte bättre bara för att de "mognar".
Livet blir inte bättre och det är fan inte värt att levas.
Det som smärtar mest, faktiskt, är att det tog henne en månad att upptäcka att jag inte äter. (resten har jag vant mig vid)
Camera info
Kram <3
Jag oroar mig däremot för dig fina Mel ;___; Du ser verkligne inte hur fin du är, och hur betydelsefull du är!
Men jag förstår dig alltför väl. Och jag kan väl bara finnas för dig. Och det tänker jag göra. Du kan ALLTID prata med mig. :*
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/518730515/
Visa toppen
Show footer