Okej. Lång, vidrig text incoming. Är svintrött och skriver från mobil, lev med eventuella stavfel.

Pixie har cancer.
Jag har inte accepterat det själv, så jag har inte sagt det till speciellt många.
Det är snäll cancer: den kommer inte att döda henne. Operation för att ta bort tumörer görs bara om de stör, vilket utväxten över tanden gjorde.

Det var dock inte därför jag var hos veterinären idag. Efter operationen har hon ätit dåligt, och spytt en del. När jag slutade med medicinen för hennes ryggproblem slutade hon att spy.
Jag har fått ny medicin, smärtstillande, som är snällare mot inälvor. Jag ska hämta ut den imorgon, och se hur det går.

Tål hon inte medicinen tänker jag låta röntga henne. Beroende på hur ryggen ser ur och vad veterinären säger har jag två alternativ.
1: Låta henne gå utan medicin under en kort period, tills ryggkotorna växer igen och hon kan röra sig smärtfritt utan medicin.
2: Låta henne somna in.

Det känns som att gå runt i en mardröm. Ingenting är riktigt verkligt. Det här händer bara inte.
Pixie är tio år gammal. Nästa sommar är hennes elfte födelsedag. Även om vi är optimistiska och säger att hon skulle leva upp till 20 år så kommer det komma en dag när hon är ~15 där veterinären säger att hon inte går att söva för att operera tänderna. Sen jag fick veta att hon har FORL har jag sagt att lider hon av det så är det dags att somna.
Så hon har runt fem år kvar att leva. Fem år är lång tid, speciellt om man jämför med de (snart) två år vi har haft. Fem år är ännu längre om hon tvingas gå runt med smärtor hela tiden. Det går inte.
För hennes skull är det enda rätta att hon får slippa smärtan om medicinen inte fungerar.

Men så hoppar hon upp i mitt knä, är missnöjd med hur jag sitter och väntar tills jag ordnat mina ben rätt tills hon lägger sig ner, och bara gosar sönder. Hon gnäller för att det börjar närma sig mattid. Hon gnäller för att få gå ut. Hon kastar sig hejdlöst halvvägs uppför en trästam, stannar till och undrar vad fan hon gör där och hoppar ner igen.
Hon är så full av liv. Så levande. Det är inte dags än! skriker varje cell i min kropp. Att ha ansvar har aldrig gjort så här ont.
Det känns ju som att jag sviker henne. Hon har ju så mycket kärlek kvar att ge. Så mycket konster kvar att lära sig. (snart backar hon för godis också)

Jag vet fan inte hur jag ska överleva det här. Ta en dag i taget och se. De sa att Kulan inte skulle bli äldre än sex år. Hon blev tretton. Kanske, kanske räcker min kärlek till för att Pixie ska få sina sista fem år.

Gör den inte det får hon somna. Det rör sig om en månad eller två innan jag vet.

Och nu vet ni.
Och jag ber er att snälla hålla menlösa lyckönskningar för er själva. Jag uppskattar inte tomma ord över(huvudtaget) internet. Jag uppskattar faktiska handlingar. Har ni inga såna just nu ser jag hellre att ni inte nämner det här alls.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

LuxAeterna Fri 3 Oct 2014 19:46

Jag är så långt bort att det inte riktigt går att utföra någon handling (eller?) men jag ville ändå säga att, försök att inte ta ut allting i förskott. På din text låter det absolut inte som om hon lider eller har ont. Försök, försök att njuta av nuet och behålla en så klar syn på henne som möjligt - när hon börjar få ont, det är då det är dags att tänka alla de där hemska tankarna. Det är jävligt svårt att upprätthålla, det vet jag bättre än någon annan, men jag ville ändå säga det. För att jag själv ångrar att jag tänkte så mycket på Sigge som sjuk och Sigge som död att jag ibland blev alldeles blind för den livskvalitet han faktiskt hade. <3

- Read more -

Melflickan Fri 3 Oct 2014 19:58

Det är svårt med avstånd, men du är fantastisk på att ge råd. <3 Jag ska försöka tänka så istället, och njuta av allt gos och bus vi har. Det är så djävla svårt att veta bara, hon klagar ju så sällan så det märks ju inte riktigt. "/

- Read more -

LuxAeterna Fri 3 Oct 2014 20:12

Vad bra :) Jag vet, det är svårt när man själv har ansvaret och måste göra en bedömning... men försök, och sen finns ju veterinärerna där egentligen för att kunna ge bra råd. Är du osäker på om du gör det rätta någon gång så tycker jag du ska fråga dem. Jag tycker iallafall det verkar som grönt ljus så länge hon klättrar omkring och verkar må bra :)

- Read more -

leedragon Fri 3 Oct 2014 15:02

möjligtvis finns det mediciner som gör det lättareför hennes mage att ta smärtlindrande, det brukas finnas tillskott till mediciner när de är förstarka.

va det gäller att avliva henne så ser jag att hon bör leva, du beskriver henne som hon är fullt av liv och inte behöver det än. Men åt andra sida jag kanske är självisk, men så länge du inte anser henne lida eller magra så skulle jag försöka olika alternativ för att behandla tanden och cencer samt smärta

- Read more -

Melflickan Fri 3 Oct 2014 15:42

Blir det dags att ge mediciner för att hon ska klara av sina mediciner tycker jag att det har gått alldeles för långt, då kommer hon att få somna.

Cancern kan inte behandlas, bara opereras om tumörerna blir så stora att de stör. Det är bara ryggen hon tar medicin för. :)

- Read more -