October
Monday 6 October 2014 photo 4/4
|
Till slut blir allting ändå bara aska.
Även glitter, om du bara bränner det tillräckligt länge.
När jag gick i lågstadiet sa min lärare att allting brinner, bara det är varmt nog. Sen dess har jag undrat vad varmt nog är. När ska jag få brinna?
Det finns inte en sekund då jag inte har halva min varelse i en drömvärld.
Det är ingen lycklig värld längre. Tiaror faller och hudar krackelerar. I den Verkliga Världen dansar jag runt i prinsesstiara och städar undan det värsta stöket. På andra sidan ligger jag ihopkurad och skrikerskrikerskriker men ingen hör mig längre. Jessika är borta, för alltid. Min Poet är försvunnen (men jag vet vad han heter på Haket).
Orden jag använder landar inte rätt i andra. Blir fel.
Eller så är det de andra som inte tar emot mina ord. När andra ska vara så snälla och förstående men aldrig får jag riva, skrika, blanda blod och tårar och snyfta ihop till bra musik. Alltid ska det tas hänsyn. Aldrig ihopflätade händer, ihopflätat hår, bröstmagarben tätt emot varandra, låna värme, låna kärlek.
Om det finns något jag saknar förutom Jessika, så är det illusionen av att vissa människor talade mitt språk. Världen var så mycket enklare att leva i när jag fortfarande trodde på att det fanns de som talade mitt språk, som kom från samma land, inom räckhåll. De två som gjorde det har jag tappat bort i den Verkliga Världens labyrinter, och jag är för feg för att fråga om vägen för feg för att fråga om hjälp och absolut för feg för att försöka få kontakt med Poeten igen.
Kan någon ge mina känslor tillbaka? Jag har glömt allt utom kyla.
Även glitter, om du bara bränner det tillräckligt länge.
När jag gick i lågstadiet sa min lärare att allting brinner, bara det är varmt nog. Sen dess har jag undrat vad varmt nog är. När ska jag få brinna?
Det finns inte en sekund då jag inte har halva min varelse i en drömvärld.
Det är ingen lycklig värld längre. Tiaror faller och hudar krackelerar. I den Verkliga Världen dansar jag runt i prinsesstiara och städar undan det värsta stöket. På andra sidan ligger jag ihopkurad och skrikerskrikerskriker men ingen hör mig längre. Jessika är borta, för alltid. Min Poet är försvunnen (men jag vet vad han heter på Haket).
Orden jag använder landar inte rätt i andra. Blir fel.
Eller så är det de andra som inte tar emot mina ord. När andra ska vara så snälla och förstående men aldrig får jag riva, skrika, blanda blod och tårar och snyfta ihop till bra musik. Alltid ska det tas hänsyn. Aldrig ihopflätade händer, ihopflätat hår, bröstmagarben tätt emot varandra, låna värme, låna kärlek.
Om det finns något jag saknar förutom Jessika, så är det illusionen av att vissa människor talade mitt språk. Världen var så mycket enklare att leva i när jag fortfarande trodde på att det fanns de som talade mitt språk, som kom från samma land, inom räckhåll. De två som gjorde det har jag tappat bort i den Verkliga Världens labyrinter, och jag är för feg för att fråga om vägen för feg för att fråga om hjälp och absolut för feg för att försöka få kontakt med Poeten igen.
Kan någon ge mina känslor tillbaka? Jag har glömt allt utom kyla.
Camera info
har du tänkt på att skriva? du gillar att läsa mycket men att skriva kanske kan ge dig nya väga nya vyn? då menar jag inte bilddagbokinlägg osv utan riktigt skrivande, förslk till en bok eller något annat, du kanske hittar nåt givande i det.
Jag ÄR skrivare. Jag har skrivit hela mitt liv. Noveller, dikter, korta böcker. Det finns ett album här på bdb med lite av mina texter. Att skriva är en del av mitt liv lika mycket som läsandet.
Något jag ändå kan säga är att du skriver väldigt vacker. Väldigt hänförande.
Tack!
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/518924079/
Visa toppen
Show footer