Tuesday 11 November 2014 photo 1/2
|
Fyra minuters bussförsening är en hel livstid när man redan är tre minuter sen.
Ibland händer det att jag vältrar mig lite i min sorg. Känner efter riktigt ordentligt och tycker synd om mig själv tills jag nästan spricker.
Igår var ett sånt "ibland". För jag har inte riktigt någon anhörig att diskutera mina framgångar runt struktur med. Eller få hjälp av. Det svider hela vägen in till hjärtat. Ingen som är riktigt nära, som känner helahela mig.
Så igår var jag ledsen i hela mig, och då blir man trött. Så trött att jag knappt klarade av att vältra mig ur soffan och iväg till tunnelbanan imorse. Det är såna dagar, ibland-dagar, som jag kommer för sent till jobb. Hur förklarar man det för en arbetsgivare?
Ibland händer det att jag vältrar mig lite i min sorg. Känner efter riktigt ordentligt och tycker synd om mig själv tills jag nästan spricker.
Igår var ett sånt "ibland". För jag har inte riktigt någon anhörig att diskutera mina framgångar runt struktur med. Eller få hjälp av. Det svider hela vägen in till hjärtat. Ingen som är riktigt nära, som känner helahela mig.
Så igår var jag ledsen i hela mig, och då blir man trött. Så trött att jag knappt klarade av att vältra mig ur soffan och iväg till tunnelbanan imorse. Det är såna dagar, ibland-dagar, som jag kommer för sent till jobb. Hur förklarar man det för en arbetsgivare?
Camera info
Men ofta kan de förstå, i alla fall hyfsat. Men det är ju så olika från person till person :<
angående det andra är ju svårare, men jag skulle gissa på att du har människor som känner dig rätt väl, koncentrera dig på de istället, i de här fall är det onödigt att tänka på det men inte har :)
Jo, jag har människor som känner mig och människor som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Det jag inte har är en trygg punkt, och det är jobbigt. Ibland måste man få vara ledsen över det man inte har också.
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519081646/