Hur läkaren uppfattade mig under mötet där inläggningsbeslutet fattades. Överallt i journalen står det "välvårdad", "god emotionell kontakt" och "bra social förmåga". Borde trigga igång en psykos inför nästa möte, då kanske jag blir tagen ännu mer seriöst.

Jag ÄR helt ärlig och lägger fram allt, men eftersom jag ser så städad ut tas det inte så allvarligt som det är, känner jag. Och jag kanske har mig själv att skylla, för de som inte sett mig ha en psykos inser nog inte hur illa det kan bli, oavsett hur väl man känner mig.

Jag förstår, det är oftast problemet med psykiatrin. De kan inte se genom "skalet" om du förstår hur jag menar. De kan bara se det de ser, inte känna hur personen mår genom det den försöker beskriva.
Det skulle behövas mer empater i psykvården, för de vet om någon mår dåligt eller inte oavsett utseendet och eventuellt skådespel ibland.

Så jag förstår hur det är, jag har varit i samma labyrint själv tidigare, och det är allt annat än roligt. Det är som att försöka förklara för någon hur universum fungerar, och denne skakar på huvudet och säger att det inte alls fungerar så.
Och så vill de att man sopar problemen under mattan och inte låtsas om dem, som om de skulle försvinna av sig självt, och fungerar inte det så stoppar de i en kemikalier och andra rengöringsmedel i hopp om att det fräter bort problemen.
Typ så uppfattade jag psykvården.

Well, jag hoppas att det löser sig för dig, hur det än löser sig. Och att du tar dig ur det som jag gjorde.
För ingen förtjänar att få må dåligt, oavsett hur litet eller stort "dåligt" är. Ledsen kan man vara ibland, men man ska inte behöva må dåligt. (=

Jo, det vore definitivt skönt med fler empater inom den psykiatriska vården. Jag har träffat några, och de är rena guldet.

Som det ser ut nu kommer jag ha åtminstone läkarkontakt resten av livet, då jag har två kroniska sjukdomar, men det gör mig inte så mycket. Jag ser fram emot att påbörja två nya utbildningar/behandlingar om/av mina sjukdomar nästa år. :)

Du har helt rätt. Få har så lätt att relatera som empater, eftersom de förstår känslan, hellre än idéerna från massa skolböcker. De är bättre på att se problemet framför detaljerna.

Jag förstår, det låter inget vidare. Jag kan relatera till den känslan, då jag hade två kroniska autoimmuna sjukdomar (crohns och svår reumatism) samt cancer i ett senare skede tidigare, men lyckades helt på egen hand, utanför vården och vårdsystemet, bli frisk från allt. Kalla det mirakel eller vad som helst, men det skedde. Och idag mår jag hur bra som helst.

Dock innan så mådde jag verkligen allt annat än bra, så jag förstår hur du känner inför det mentalt, även om jag inte kan säga att jag vet exakt, även om du som jag uppfattar det försöker hålla hoppet uppe. Det är starkt, och jag hoppas verkligen att dina utbildningar/behandlingar rörande dina sjukdomar är fruktsamma och hjälper dig på något sätt. (=

Var inte städad när du går dit? Se ut lite som du mår? Att trigga igång en psykos kan vara farligt ><

Ja, jag kan ju prata om att det inte syns hur jag mår för att jag är så satans bra på teater. Tänkte inte trigga igång något, men det känns nästan som att det är det som krävs liksom.

Orden förlorar sin betydelse när man har duschat inom en vecka och inte har synliga skärsår, typ.

Oj. Ja. En aning.