October
Saturday 29 November 2014 photo 2/5
|
TW: Ätstörningar.
Klockan är snart tjugo i fem och jag måste sovaaaa.
"Det är inte konstigt att du inte somnar normalt, din kropp är ju inställd på att leta efter mat." sa psykologen och jajaja jag veeet men det är så satans skönt med en kropp jag vet hur den fungerar: först kommer skakigheten som sedan övergår i vibrerande innan benen börjar vika sig lite titt som tätt och sen måste jag ta korta, snabba andetag en stund för världen flimrar framför ögonen och illamåendet sitter hela vägen uppe i svalget. Men! Efter det kommer den oslagbara energin, den där efterlängtade kicken och jag får tusen saker gjorda på jättekort tid. För att kroppen inte tyngs av massa äcklig mat. Den är inte oren. (a.k.a. kroppen går in i svältläge och slår på alla system på max för att leta efter föda)
Idag träffade jag den supersnälla sjuksköterskan på Prima Mörby och vi pratade mattankar och känslor och vikt. Hon fick väga mig så länge jag slapp se de där hemska siffrorna och det gick hon med på. Först var jag tvungen att gissa min vikt. Hm, ja, 70-75kg kanske? Tror jag.
Så fick jag ställa mig på vågen och ångestmonstret började krafsa i bröstkorgen.
"Du vill nog veta det här..." säger hon.
"Näääe" piper jag olyckligt.
"Du VILL veta det här!!"
...
Och helt plötsligt väger jag 66kg! Fortfarande för mycket men wow, jag är nästan där. Möte är bokat med sjukgymnast för akupunktur och varmbassängsträning för lederna. Läkaren ska ringa när hon har tid och jag tänker inte ge mig innan hon fixar ett simkort åt mig. För visst går jag ner i vikt, nyckelbenen har ramlat fram igen och revbenen skymtas och händerna är snart fantastiska men jag går fortfarande inte ner på rätt ställen. Så det fettet ska tränas bort. Och får jag röra på mig så kan jag kanske tänka mig åtminstone två mål mat om dagen.
Jag är så satans trött på att gå runt i en kropp som inte är min.
Klockan är snart tjugo i fem och jag måste sovaaaa.
"Det är inte konstigt att du inte somnar normalt, din kropp är ju inställd på att leta efter mat." sa psykologen och jajaja jag veeet men det är så satans skönt med en kropp jag vet hur den fungerar: först kommer skakigheten som sedan övergår i vibrerande innan benen börjar vika sig lite titt som tätt och sen måste jag ta korta, snabba andetag en stund för världen flimrar framför ögonen och illamåendet sitter hela vägen uppe i svalget. Men! Efter det kommer den oslagbara energin, den där efterlängtade kicken och jag får tusen saker gjorda på jättekort tid. För att kroppen inte tyngs av massa äcklig mat. Den är inte oren. (a.k.a. kroppen går in i svältläge och slår på alla system på max för att leta efter föda)
Idag träffade jag den supersnälla sjuksköterskan på Prima Mörby och vi pratade mattankar och känslor och vikt. Hon fick väga mig så länge jag slapp se de där hemska siffrorna och det gick hon med på. Först var jag tvungen att gissa min vikt. Hm, ja, 70-75kg kanske? Tror jag.
Så fick jag ställa mig på vågen och ångestmonstret började krafsa i bröstkorgen.
"Du vill nog veta det här..." säger hon.
"Näääe" piper jag olyckligt.
"Du VILL veta det här!!"
...
Och helt plötsligt väger jag 66kg! Fortfarande för mycket men wow, jag är nästan där. Möte är bokat med sjukgymnast för akupunktur och varmbassängsträning för lederna. Läkaren ska ringa när hon har tid och jag tänker inte ge mig innan hon fixar ett simkort åt mig. För visst går jag ner i vikt, nyckelbenen har ramlat fram igen och revbenen skymtas och händerna är snart fantastiska men jag går fortfarande inte ner på rätt ställen. Så det fettet ska tränas bort. Och får jag röra på mig så kan jag kanske tänka mig åtminstone två mål mat om dagen.
Jag är så satans trött på att gå runt i en kropp som inte är min.
Camera info
Jag tycker du är jättestark som kämpar så hårt, och det är en bra inspiration att försöka bli friskare för mig. <3
Förlåt om jag slänger ut min skit nu, men jag är verkligen inte så stark som folk tror.
För jag har motsatt ätstörning, jag kan inte gå upp i vikt, hur mycket jag än äter. Och jag menar verkligen hur mycket jag än äter. Kom inte över 60kg när jag höll en diet på 6k+ Kcal/dygn i tre månader. Så har aldrig vägt över 60kg. Och som kille, även om könet inte spelar roll, så är det inte speciellt kul. Jag kan verkligen äta konstant från det jag vaknar till det jag somnar, utan att gå upp ett gram, hur mycket jag än önskar och vill det.
Så jag har gett upp alla försök på det numera, och betraktar det som omöjligt. Men jag förstår vad du menar med känslan när överlevnadsinstinkten kickar in. För jag praktiserar väldigt disciplinerad fasta och på gränsen till självsvält numera, min ätstörning till trots. Men mer för de förhöjda tillstånden av medvetande som det innebär. Jag har lätt att klardrömma även som vaken vanligtvis, men när kroppen är försatt i svält så är det hundra gånger intensivare även jämfört med något så intensivt som feber. Det är en känsla väldigt svår att beskriva.
Kom ihåg bara att det är skitsvårt att börja äta igen när man väl blivit beroende av kicken, och att kroppen packar ihop totalt om den går på självsvält för länge.
Men jo, det är bra att tänka på, speciellt nu när jag gör allt för att reparera den igen. (=
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519148133/
Visa toppen
Show footer